Överlevnadsbarn

Ja man får inte bli för uppoffrande med större barn heller, det är en sak när de är bebisar för då behöver deras behov gå i första hand... men äldre barn har inte samma behov och man kan inte bortse helt från sin egen person bara för att göra ett barn till viljes.

Om du är osäker på anknytningen, fundera över det här med trygg bas. Det är A och O när det gäller anknytningsmönster för så här små barn. Använder han dig som trygg bas? Utforskar han öht, om än korta svängar för att sedan återvända till dig? Det är detta som är väsentligt. Vågar han inte utveckla sin egen självständighet så har funktionen i en trygg bas misslyckats...

Hur vet man om man fungerar som en trygg bas? Jag fick kommentaren igår att min son är så självständig jämfört med några barn som är i hans ålder. När vi är borta brukar han vilja utforska omvärlden massor, till exempel leka i en lekhörna. Men hans farföräldrar säger att han har koll på var jag går, om vi är hemma hos dem, och jag märker ju själv att han söker kontakt med mig (ögonkontakt, vinkar, tittut-busar, eller krypa fram till mig helt enkelt. Om vi åker bort och det finns något djur där får han bara ögon för djuret och skulle nog kunna följa med vem som helst - men så kan han komma på sig att han är med en främling på ett främmande ställe och då blir han ängslig och vill till mig. Jag vill gärna tolka detta som ett "gummiband" men blir så osäker ibland.

Tjaa det skulle åtminstone jag tolka som att det finns en trygg bas... alla barn är ju olika och vissa har ett kort "gummiband" så att säga, och vissa har ett långt. En del kräver fysisk kontakt efter bara myckert korta stunder medan vissa nöjer sig med en blick då och då... men basen finns ju där i båda fallen!

Jag har också varit orolig emellanåt men mer åt det håll som sia75 skriver, att hon har varit sååå klängig och ängslig och knappt vågat nånting. Minns att vi ett tag jobbade aktivt med att hjälpa henne att utforska mer, var väl när hon var kring året kanske. Sen att hon har blivit skrämd av både det ena och det andra har ju inte hjälpt direkt (bla när min bror abrupt grep tag i henne och satte henne på en brummande fyrhjuling och körde iväg med henne panikslagen, efter det var hon livrädd för allt motorljud ett bra tag framöver) man har alltid varit tvungen att ta det oerhört varsamt med henne samtidigt som man har uppmuntrat. Men så har jag alltid återvänt till tanken om trygg bas, och hon har alltid haft det där gummibandet, även om det har varit väldigt kort framförallt då hon var mindre!

Jag har alltid sagt att min 3åring har stark integritet, han har alltid hållt avstånd till alla utom den omedelbara familjen. Han har fått göra det, även om en del gjort sig lustig över det. Men han har behövt få ta det i sin takt. En hel del gånger har han gått med på att komma fram (efter gömt sig under sängen exempelvis) om jag högt och tydligt säger till att ingen får prata med honom eller titta på honom förrän han vill och då säger han till.
Nu kan han möta folk på ett helt annat sätt, kanske för att han är säker på att jag finns där som stöd om och när han behöver det?
Kommer okända fram och säger något så morrade han förr, hans sätt att säga "lämna mig ifred". Numera tittar han bara bort, vill inte vara med.

Stor skillnad mot sin storasyster som liksom hoppar på folk på bussen och pratar vitt och brett om allt, kan be vem som helst läsa en saga för henne och allt möjligt.

Ja när vi är ute beter han sig precis som du beskriver. Uforskar och kommer tillbaka. Det är hemma som han är så klängig och fast vid mig och vill leka med mig,på mig osv hela tiden.

Ska bara tillägga att när han var yngre framtill dryga året ville han inte utforska mkt när vi var ute heller. Men han har alltid velat ha kontakt med människor men från min famn och de fick inte komma för nära. Så visst har det skett otroligt stora framsteg på den fronten. Har går ju på dagis också och det trodde jag typ aldrig han skulle klara.

Du ser, då tycker jag inte du ska oroa dig så mycket

Jag var på bvc häromdagen med sonen på 10månaders koll.. De frågade om det va något speciellt o så.. Jag svarde som alltid att han är ledsen jämt och att det är oerhört slitande och att man själv blir så ledsen för man inte känner sig tillräcklig. Dessutom har han börjat få vansinniga utbrott vrålar o sparkar o slår när han inte får som han vill (dra i sladdar, När han fått tag i något som inte är hans osv) Men de tyckte att ja han lät tempramentsfull. kanske intalienare i släkten? Han har ju alltid varit så så det är inget att oroa sig för.. Gahhh.. De verkar inte fatta, jag är så extremt utmattad, ledsen och orolig känner att jag behöver prata med någon om min oro. Har börjat få tankar på om detta är tidiga tecken på adhd mfl neurosjukdommar.. läser på nätet om hur det kan uppstå vid jobbiga förlossningar. Jag vet att det inte är något man utreder än men kan inte släppa tanken. O min son som är ledsen o arg hela tiden tänk om jag missar något. skulle så gärna vilja ge honom det han behöver vadet nu må vara.

Viljestark79: Kan du inte få en samtalskontakt via bvc eller BUP? Det är ju jättejobbigt att känna som du gör och dessutom att du känner dig orolig för npf (även om det inte finns något samband mellan överaktivt spädbarn och ADHD) . Min sambo har varit ganska orolig för en av våra söner just för att han alltid har varit så missnöjd och gnällig samt att han också varit /är väldigt rädd för olika saker. Själv har jag mest tänkt att sonen bara är  känslig och inte direkt oroat mig förrän i våras då sonen också började bli väldigt utåtagerande. Vi pratade med bvc och de kopplade in BUP direkt. Vi har efter det pratat med barnpsykolog och kurator om vår oro och de har också träffat vår son (mycket för att utesluta npf då han har en tvilling som har autism). Tack vare samtalen med BUP har vi slutat oroa oss. Vissa barn är känsligare och gnälligare och det beror inte på att man gör något fel eller att det är fel på barnet. Men det kan ju vara skönt att få det bekräftat kanske?

Nej det är skönt att inse att det kanske inte är anknytningen det är fel på. Men det är mkt frustration o stress mellan oss nu förtiden känner jag för jag är så less på att vara fånge i mitt hem o  jag får lixom peppa mig att kunna klara av att göra saker och fullfölja dom trots hans protester o han blir så arg när jag inte gör som han vill. Det är väl all denna stress o ngn slags kamp vi har nu som man är rädd han tar skada av. Sen så försöker man komma på saker som är roliga för honom men han blir alltid arg på ngt. Pusselbiten som inte gick i, ska han rita så skriker han bara vad jag ska rita eller ska byta krita eller jag vet inte vad.
Sen har vi ju hans dåliga sömn o matvägran o övrig sjukdombild med att dras med. Många gånger tycker man synd om honom och låter honom få sin vilja fram och det här med att bära mkt är ju en ovana pga kolik o reflux o fortfarande gör jag det på nätterna när han mår dåligt men nu försöker jag sitta upp o vagga honom upprätt i stället för att gå runt i bärsjal o sånt man gjorde mkt förut. Så på dagarna när han mår ganska bra vill jag inte tvingas bära honom i onödan så som sagt det är en liten kamp mellan oss nu men jag tror han tar ännu mer skada om jag inte kan stå mig och göra saker jag behöver för då blir jag enormt stressad o arg och det känner han ju också av.
Men jag tycker i alla fall att han stämmer in väldigt bra på det jag läst nu om överlevnadsbarn så jag ska försöka läsa på mer om hur man hanterar olika situtioner.