Överlevnadsbarn

Åh va drygt :( inte ert fel ju att hundarna slogs,, Ja de här med intryck, är nog en bov i många drama. Just nu är sonen inne i en period som är jobbig för oss alla, Han har ingen ro alls i kroppen, lyssnar inte på oss, verkar tankspridd, Är jätte lättstött och verkar tycka jag är fienden. Han är dock inte såhär alltid utan tycks komma i perioder. Så går det lättare ett tag, sen blir det svårt igen... Nån som känner igen?

PollyPop: Låter jättejobbigt!!! När det blir så där tänker jag att man ibland behöver backa och tänka igenom vad som är viktigt för mig som vuxen just nu. Det blir så lätt att man låser sig i sina positioner och barnet försvarar sin ståndpunkt lika starkt som jag försvarar min. T.ex. att sitta fint och äta, hur viktigt är det för dig just nu? Hon är ju inte så gammal och har som du skriver säkert svårt att få ro till det just nu. Kanske går det att locka med maten på något annat sätt (äter hon själv eller matar ni?), eller avleda med något, eller just det där med att sitta i knäet.

Jag tänker att det viktigaste faktiskt är att få vardagen att fungera, so what om min unge inte gör exakt som alla andras. "Alla andra" är faktiskt inte föräldrar till just mitt barn! Sen håller jag med KisseKatt om att andra ofta har fullt upp med att ta hand om sina egna barn och inte fokuserar så mycket på mitt barn som jag tror...

viljestarkmamman: Ja, jag känner igen Hugo i det där med rastlösheten, lättstöttheten och att inte lyssna. Speciellt idag. Vi kom hem från en fantastisk vecka på Mallorca med bästa kompisarna (till hela familjen, barnen är jämngamla och känner varann sen de bara var nån vecka gamla) sent igår kväll. Idag var det sömnbrist och dåligt väder och föräldrar som ville städa, packa upp och vara allmänt tråkiga. Blev bättre när vi till slut drog på oss regnkläderna och gick ut och cyklade en stund. Vet knappt vem av oss som var mest frustrerad innan dess! Jag förstår honom men blir ändå helt tokig på honom!

Saraisundsvall: Härligt med Mallorca, vi åker t Alcudia på fredag. Ja, det här när man kommer hem och bara vill packa upp och fixa kan vara frustrerande. Erik måste oftast bli aktiverad för att vara nöjd. Han är som nöjdast då vi åker på utflykter el kalas. När vi kommer hem blir det tjafs. Han vill sitta kvar i bilen o pilla på knappar etc.

Håller med helt och hållet! Alcudia var vi också i, hade det som sagt helt fantastiskt.

Gammal tråd men jag måste bara få tacka, ligger här och gråter av tacksamhet och lättnad. Jag har en dotter som är 7 år, hon var och är ett väldigt lätt barn. För 5,5 månaders en föddes min andra dotter. Vår värld vändes upp å ner. Jag har gråtit för jag har ärligt talat trott att jag kommer bli galen. Ingen har tagit mig på allvar, tyckt att jag har daltat med dottern. Hon har sträckammat i timtal, hon ska sova med bröstet i munnen eller med huvudet på bröstet, annars vaknar hon. Sover hon kan jag inte stiga upp för då vaknar hon. Hon vägrar vagn, hon kan inte ligga ensam om ens för en stund. Hon älskar dock sjal men då måste man röra på sig. Hon hatar att åka bil. En bilfärd som i vanliga fall tar 10 minuter kan ta en halvtimme för att hon vrålar, hon tystnar genast när man lyfter upp bilstolen och gungar den, så vi får göra många stopp för att gunga bilstolen. Hon ska vara i hudkontakt 24/7 och allra helst amma på samma gång. Äldsta dottern blir ju givetvis lidande av detta. Jag håller på och går sönder. Hon ammar genom nätterna också,som tur har jag lärt mig att sova genom amningen men ryggen har tagit väldigt stryk eftersom jag måste ligga på sida hela nätterna och på dagen när hon ska sova, jag har dessutom en ryggskada från förr. Men nu ligger jag här å gråter av glädje, av lättnad. Har varit så orolig att hon har haft någon sjukdom eller något. Men nu fick jag bekräftelse av barn kan faktikst vara så här krävande. Tack! :) btw. dottern föddes med sugklocka..

Låter EXAKT som min unge. Har än idag ont i ryggen (han är idag 3år) efter allt bärande och ligga i helt still i konstiga ställningar under natten. Stötte dock också på detta om överlevarbarn och blev väldigt lättad. Bekräftad. Visst kunde de i min närhet hålla med om att han var väldigt missnöjd jämt, att de inte stött på något liknande, men att det säkert var för att vi, föräldrarna, gjorde massa fel.

Men det blir bättre, om det är någon tröst. När min son var var runt 7 månader så kom första förbättringen. Då kunde han sitta i t.ex vagn, gå i gåstol (kunde dock bara sitta och äta plockmat utan utbrott i just gåstolen i två månader, alla andra ställen var av ondska, allt mosat var av ondska också) och på soffan korta stunder utan att vara missnöjd. Innan dess så skrek han så fort han inte hade kroppskontakt, om vi inte var utomhus. Han älskade att sitta utomhus på en filt eller dylikt (nu är det ju vinter, men annars är det ett tips) I bilen kunde han inte åka utan vrålskrika förrän vi "fuskade" och satte in en sådan där tv med dvd-spelare när han närmade sig ett år. Den hade han ett år, och nu är han som en dröm att åka bil med. Alla blöjbyten och kläder av - och på var gallskrik till och med han var ca 2år.

Han är än idag väldigt viljestark. Liksom, låser sig på saker och är otroligt envis och är väldigt trygg i sig själv. Men en lär sig med åren hur en skall hantera situationer där problem uppstår. Men i ditt barns ålder är det ju bara att gilla läget ett tag till.

Detta i kombination med att jag hade en fördjävlig graviditet och förlossning gör dock att jag är rätt säker på att det inte blir fler barn. Visst, nästa kanske inte blir ett överlevarbarn, men en jag kan faktiskt inte riskera en vända till. Jag som var rädd för att han skulle få kolik, och så blev det konstant skrik i sex månader istället om en inte höll i honom trots att han var helt frisk. Med nattningar som kunde ta flera timmar av gallskrik trots att vi nattade honom i famnen, och mellan 8-10h (om en hade tur) sömn per dygn bara från dag ett. Jag minns hur galen jag höll på att bli, så jag förstår att du håller på att bli det också. Blir än idag faktiskt lite bitter bara jag ser en bebis ligga nöjt i spjälsäng eller barnvagn t.ex. Något jag aldrig fick uppleva.

Nu när den här gamla tråden har bumpats upp så skulle det vara spännande att höra hur det blivit med överlevarbarnen i denna tråd. Om de, liksom min, är lika viljestarka och allmänt starka personer som de var som bebisar.

Hej! Min stora dotter som jag skrev om är nu 4 1/2 och en glad, snabblärd, väldigt empatisk och otroligt envis tjej- så ja det blir bara bättre. Men för de som haft "vanligt" sömnstörda barn kan inte riktigt fatta vilket helvete det är att aldrig få sova.
Som nån skrev är det säkert så att en svår förlossning kan påverka- hade det med, eller så gillar vissa barn bara inte att vara bebisar..( såklart ska man kolla om man misstänker allergier o annat, men var inget sånt för oss) för varje ny grej hon lärde sig blev det lite bättre- vagn gick inte alls innan hon kunde sitta o titta ut, napp-aldrig, konstant bärande o hudkontakt, sömn- ofta flera uppvak i timmen, långsamt bättre o bra efter 1 1/2 års ålder.
Så vi tvekade kan man väl minst sagt säga om syskon men det blev en lillasyster som nu är 1 1/2- inget under av sömn hon heller men känns helt ärligt mer som att ha ett och ett halvt barn än två efter första dotterns bebistid som jag knappt kommer ihåg pga för lite sömn- enda rådet, gör det enkelt för er och kör på vad som funkar någorlunda för tillfället- bära,, dela på nätterna, samsova eller vad det kan vara, och ja går att sova halvsittandes med kuddar uppbullade under armarna upptäckte jag :).
Massa kyla till o skriv gärna av dig- du är inte ensam o det blir bättre!

Jag är ganska säker på att jag skrev i den här tråden när dottern var bebis men hittar inte mina inlägg nu. Hur som helst.

Zsarah - känner igen din beskrivning till 100%! Kan bara säga håll ut, följ bebisens behov och det blir lättare och lättare med tiden! Såklart svårt att inte hinna med det äldre syskonet, det problemet hade vi inte.

Vårt lilla överlevnadsbarn är nu fyra år. När hon var bebis var det så tydligt hur annorlunda hon var jämfört med de flesta andra bebisar, nu sticker hon inte ut lika mycket längre men ändå har hon tydligt kvar sin extra känslighet. Hon är ett väldigt empatiskt, uppmärksamt och verbalt barn. Introvert och blyg och iakttagande i nya situationer eller bland folk hon inte känner. Dock fortfarande "krävande" med snabba humörsvängningar, stark vilja och stor integritet och hon har fortfarande ett stort närhetsbehov. Vi samsover och har gjort så sen start, hon vaknar fortfarande flera gånger per natt men somnar snabbt om om jag ligger nära.

Minns första 10-12 månaderna med henne som rätt jobbiga, sen har det successivt blivit lättare och roligare.

Oj då, nu hittade jag mina gamla inlägg, hade glömt bort visa endast-funktionen...

Tack tack tack för att jag hittade denna gamla tråd. I sex månader har jag konstant undrat och oroat mig för vad jag gör för fel!! Varför är bebisen aldrig nöjd? Har googlat och letat men först i dag sett denna tråd och läst på om "high need child". Det är som om de hade studerat min dotter och skrivit om hela hennes personlighet. Vad skönt att höra att jag inte är ensam <3 får helt enkelt kämpa vidare med denna individ och stänga av omvärldens råd. Inte trodde jag att jag skulle kämpa mig blodig med att försvara att dottern sover i vår säng. Hon varken kan eller vill inte sova själv, nu börjar jag förstå varför.

apopan:

Jag kommer inte heller skaffa fler barn av samma anledning. Både sorgligt och ett lättande beslut, tycker jag.

Vi har, efter en svår förlossning med komplikationer, samt månader likt high need children insett att vi inte orkar genomgå detta en gång till. Vi har bott så mkt på sjukhus och mått så dåligt att vi inte orkar riskera att hamna i detta en gång till. Vi vill njuta av vår son och komma till en dräglig och förhoppningsvis trivsam vardag.

Vill också tacka till alla som delar med sig i denna tråd. Det är en befrielse att läsa om andra i samma situation, oavsett om den är nu eller om det var för 10 år sen!

Kan tillägga att vår son nu är 1 år och fortfarande väldigt krävande, får affektanfall med kramp bl.a., men också mer nöjd iom krypande och gående. Jag är hoppfull till att detta blir bättre och bättre ju äldre han blir!