Överlevnadsbarn

Jag skulle i och för sig inte kalla det symptom, men jag skulle nog vilja säga från dag ett när jag tänker tillbaka. Han hade kolik, sov på mitt bröst, jag fick absolut inte lägga ner honom och han började gråta om man satte sig i soffan och han inte ammade eller sov t ex. Men han var runt 2-3 månader då jag började förstå att han inte riktigt var som många andra i hans ålder.

Från start så visste han vad han ville och han var väldigt tydlig i sin kommunikation. Inget gnäll eller småskrik utan fullt-ös-medvetslös-någon-försöker-mörda-mig-skrik ELLER nöjd och glad. De första 4 månaderna så skrek alltid när vi inte kunde ha honom i famnen. Blöjbyten, påklädning, eller vänta medan bärselen sattes på. För att inte tala om bilåkning och försök till vagnåkning. Runt fyra månader så var det lite lättare att hålla kontakten med ögonkontakt och rösten under kortare tider och det ökade succesivt med ålder och mobilitet, medvetenhet om omvärlden. Han är oerhört social och är intresserad av människor - att pyssla med leksaker var inte hans grej förrän han var stor nog att se det som en mer social grej. 

Haha på BB för oss
Hon skrek väldigt mycket redan första natten och vägrade ligga i sin låda vilket ju är normen och så som jag trodde det skulle vara. Men personalen tyckte då att det var ok att hon sov bredvid mig och hänvisade även lite till kängurumetoden (dvs de tyckte att vi kunde ligga mycket hud mot hud) så efter det fick hon vara hos mig
Sedan blev det bara grej efter grej, hon visade oerhört tydligt redan från början vad som gällde, tex att hon avskydde vagnen så jag sydde en bärsjal akut, sedan att vi märkte att hon hatade bilen när vi väl skaffade bil (hade ingen bil just då hon föddes) att hon tyckte det var en mardröm att läggas ner för blöjbyten, osv. Men som sagt, redan på BB märktes det att hon hade rätt höga krav för att kunna vara nöjd, och att ingen kunde ta miste på det... det var liksom inte nåt litet gnäll det handlade om, utan det lät ungefär som att någon torterade henne

Precis så här var det med vår kille också!

Det låter ju underbart att ha barn som är så tydliga i sin kommunikation som era överlevnadsbarn. Sunt liksom. Jag tror inte man behöver oroa sig så mycket ifall man har sådana barn. Min erfarenhet är snarare att det är de lugna tysta barnen som är "svårare". Vår autismkille var en ganska lugn baby och rätt svår att tyda. Ibland kunde man hitta honom gråtandes fast utan ljud. Det var jättejobbigt, eftersom man inte visste hur länge han varit ledsen och vi inte hört något. Nu för tiden säger han till med råge, tack och lov, men det har tagit två års intensivträning att komma dit.

Jag har nu läst alla inläggen och förstår att endel upplever det som väldigt jobbigt med high need barn, så jag ber om lite om ursäkt över ovanstående inlägg. Jag ville gentligen bara säga att det är ju en väldigt positiv egenskap att ha en stark vilja och kunna tala om vad man vill, men jag förstår också att det kan ta knäcken av föräldrarna.

Det är jobbigt, men jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Min son är ett år nu och han skriker väldigt sällan - men han är oerhört tydlig i sin kommunikation ändå. Och det ser jag som en jättefin egenskap. Jag tog absolut inte illa upp av ditt inlägg.

Jag tänker att man kan faktiskt få beskriva barn som svåra eller highneed eller vad det nu kan vara för negativt laddade begrepp man använder. Däremot kommer jag aldrig att använda dem när jag pratar med min son i äldre ålder. Jag har alltid fått höra hur otroligt krävande jag var som barn. Hur jag vägrade släppa mamma när jag fick en lillebror 22mån gammal. Han fick skrika och skrika för jag inte kunde lämnas på grund av min krävighet. Dessutom har jag otaliga gånger fått höra hur elak jag var mot denna stackars lilla, puttade omkull honom när han skulle lära sig gå, slängde stenar på hans händer och hur mamma aldrig kunde lämna oss själva. Nu som vuxen och lite mer påläst inser jag att jag nog var helt normal storasyster men det gör så ont varje gång mamma berättar de här grejerna. Säger jag till henne blir hon så förvånad, det var ju inget illa menat. Men jag tar illa upp, för jag har innan jag fattade mer alltid haft en bild av att jag var ett jobbigt, egoistiskt och krävande barn. Det är inte jätteroligt att ha den identifikationsbilden av sig själv för den hänger med upp i vuxen ålder. Jag använder teorierna för att förstå och göra min verklighet som förälder begriplig men aldrig att jag kommer att prata om min son för honom som "mammig", krävande eller nåt annat.

Konichiwa:
Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
"Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

------------------------

I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.

Faktum är att jag skrev så här i den tråden:
Vid sex månader började jag kunna lägga ifrån mig honom på soffan bredvid mig och han sover ganska gott i en halvtimme-fyrtiofem minuter. Möjligen kan jag hinna gå på dass. Men ofta vill han ha omedelbar tillgång till bröstet. Så är det dagtid också. Men jag är glad att jag äntligen kan sitta och surfa, eller - om jag har tur - sitta och skriva lite. Det går oftast inte eftersom hans sömn är så bruten. Jag hinner inte tänka färdigt.

I samma tråd har jag skrivit:
Fram till för någon månad sedan sov han under dagtid enbart om jag låg bredvid honom och vid några enstaka tillfällen i vagnen så länge jag gick. Klev jag upp ur sängen vaknade han på några minuter. Kvällstid låg han på amningskudden och sov, jag var alltså rätt låst i soffan. Om min man försökte ta över vaknade sonen och blev helt utöver sig. Jag tycker att det är en DRÖM att både dag- och kvällstid kunna lägga ifrån mig honom i soffan bredvid mig, och tvärt kunna hämta en kopp kaffe och sitta och läsa en tidning eller en bok.

Jag har också beskrivit honom som en "high need-baby" i samma tråd, skrivit att jag nog hade uppfattat honom som mindre krävande om han sovit i ett bärhjälpmedel och konstaterat att inte alla barn är så närhetstörstande som han.

Men om det inte framgick kan jag beskriva det lite bättre:
Dagtid. Sonen somnar vid bröstet. Jag försöker lägga ner honom. Han börjar gråta. Han får ligga vid bröstet i en tjugo minuter ytterligare, sedan kan jag lägga ner honom. Han vaknar om han inte har fysisk närhet till mig, alltså ligger han med benen på mina knän. Därefter sitter jag så stilla jag bara kan, för han vaknar om jag rör på mig för mycket och han vaknar om jag reser mig upp. Jag har laddat med vatten, vattenglas och en kaffekopp som vid det laget är ljummen. Efter en halvtimme vaknar han, jag tar upp honom, lägger honom till bröstet. Han sover resterande timme i famnen med bröstet i munnen och vaknar om jag försöker lägga ner honom.  

Jag tycker att det låter som en fruktansvärt stor skillnad mot din dotter som, enligt din egen utsago, sover på egen hand i soffan eller er säng. Beskriver du henne som "apatisk"?

Och för att svara på det du skriver i övrigt.
Ja, det är självklart att min son inte är ett problem. Det är däremot ett problem att jag har så otroligt lite tid för mig själv och att jag blir ganska låst, vilket i sin tur beror på att sonen är som han är. Återigen, det är inte han som är problemet men jag kan ju inte sticka under stol med att problemet skulle vara mindre om han kunde sova dagtid på egen hand. Jag sitter i vår soffa under sex av dygnets tjugofyra timmar, jag skulle vilja säga minst fyra timmar med honom i famnen (om jag inte lägger mig och sover i sängen med sonen, tre timmar under dagen uppdelat på två sovtillfällen och från det att han somnar tills vi går och lägger oss). Övrig tid ägnar jag åt att försöka hålla sonen tröstad och nöjd, och det är - som sagt - inte överdrivet enkelt. Min man är hemma 2 timmar innan sonen somnar, två iskalla och becksvarta timmar och "mammamammammamma"-inomhus-timmar. En del av lösningen på problemet - att jag har så lite tid för mig själv och att jag blir väldigt låst - ligger naturligtvis i att min make tar sonen mer.

Jag har för övrigt aldrig sagtatt min son är dränerande eller jobbig, jag har däremot beskrivit situationen som dränerande och jobbig.