Överlevnadsbarn

Jag känner igen mig väldigt mycket i det både madeleineh och konichiwa girl skriver. Eftersom vår tjej nu har hunnit bli 3 år så kan jag bara säga att jag känner exakt som madeleineh när det gäller att man får en sådan otroligt stark bekräftelse på att man gjort rätt när man försökte göra allt för att tillgodose de där starka behoven. När man ser hur självständiga, trygga och sociala de blir när de blivit äldre! Jag kan inte ens i ord förklara hur stolt jag blev i sommras när vår lilla tös sprang omkring och lekte fritt med de andra barnen på midsommarfesten, fullkomligt berusad av lycka var hon, och så fullkomligt trygg med människorna där, med omgivningen, och hon behövde inte ha oss i hälarna för att våga leka. Förra året satt hon helst i vår famn och tittade på allt från håll, kinkade så fort det blev lite för mycket osv. Det är bara ett av många exempel på hur hon utvecklats, och det känns bra i ens lilla mammahjärta när man ser hur glad och social hon blivit, och precis som du säger så tyr hon sig till andra människor på ett sunt sätt istället för att, som förr, vara rädd och/eller avvaktande inför både kända och okända människor.

Som bebis hatade vår tjej att åka bil, att åka vagn, att vara i nya och okända miljöer, hon reagerade negativt på för mycket stimulans, och för lite stimulans, hon skrek sig till sömns under hela sitt första levnadsår, bortsett från en handfull gånger då hon mot alla odds kunde somna in lugnt och tyst (behöver jag tillägga att vi bar, vaggade, hoppade, vankade, ammade, ja allt, men hon skrek ju vad man än gjorde och somnade mycket sällan vid bröstet). Det spelade ingen roll vad man gjorde så var det gnäll och skrik mest hela dagarna. Men framförallt så är det nog hennes oregelbundenhet som har varit jobbig. När vi slutade försöka schemalägga henne blev allt mycket bättre, men hon har aldrig haft några fasta tider varken för mat eller sömn. Sedan vi struntade i att titta på klockan för att bestämma lunchdags (då var hon runt 1½ år) så har hon kunnat äta allt från 10.30-13.30, man vet aldrig när hon är hungrig. Och så är det tyvärr än idag. Samma sak med sömnen. Hon äter dessutom väldigt ojämt, vissa dagar jättemycket, men ofta knappt alls. Som bebis var hon oerhört svår att få nöjd och oftast skrek hon även i bärsjalen. Hon totalvägrade att vara i andras famnar, och klarade absolut inte av att man la ifrån sig henne några sekunder. Hatade givetvis att ligga på mage. Det är faktiskt inte alla barn som är så. Jag har faktiskt inte stött på någon hittills (i verkligheten) som varit så krävande som vår första dotter. Jag blir än idag fullkomligt chockerad när jag ser bebisar ligga och jollra förnöjsamt på ett köksgolv medan mamman lagar mat, eller på ÖF där bebisar ligger och grejar någonstans medan mammorna fikar. De somnar i egna sängar, gillar att åka bil och sover utomordentligt bra i vagn?! Det tillhör inte min verklighet. Så man kan inte komma och säga att alla barn är så här. Då skulle inte barnvagnar eller spjäsängar ens existera och förmodligen skulle inga småbarnsfamiljer ha bil eftersom man inte kan ta sig någonstans utan en fullkomligt hysteriskt skrikande bebis i bilen.

Angående vetenskapligt kring detta så är det framförallt forskning gjord av Thomas och Chess som man grundar idén om temperamentstyperna på. Här står lite om det: en.wikipedia.org/wiki/Temperament
Det rör sig alltså om tre temperamentstyper man funnit hos spädbarn varav "difficult" är en typ. Det är de krävande barnen, fussy, spirited, high need, eller på svenska, överlevarna.

"Difficult babies tend to be very emotional, irritable and fussy, and cry a lot. They also tend to have irregular eating and sleeping patterns."

Precis detta är vad forskningen har kommit fram till, krävande barn tycks ha en känslighet som påverkar det mesta hos barnet. Angående Dr Sears så var det visserligen hon (han, dem) som myntade begreppet "high need" men det har funnits många andra begrepp för samma fenomen långt tidigare. Dessutom så har de främst (endast?) utgått ifrån sin egen erfarenhet med sitt eget barn, och har ingen vetenskaplig grund i tex de 12 kännetecknen. Det är ju bara 12 kännetecken som stämde på deras barn! Därför blir jag ofta lite irriterad när man alltid bara hänvisar till dr sears när det rör diskussioner om "krävande barn", de är bara väldigt duktiga på att sälja sin affärsidé... framförallt irriterar jag mig på den utomordentligt dåliga "översättningen" när det gäller "activity level". Det finns ingenting som säger att dessa barn är hyperaktiva. Det är öht inte vad som menas med activity level, även om nu många (kanske de flesta) av just de krävande barnen har högt på denna så behöver det inte vara hyperaktivt utan det kan lika gärna vara inre aktivitet, mental aktivitet. Tex grubblande och dagdrömmande!

Här står lite mer om temperamentstyperna:
www.psychpage.com/family/library/temperm.htm
Här kan man också läsa en hel del smått och gott:
www.temperament.com/

Något jag läst i en av mina böcker (The development of children av Cole mfl) är att studier har visat att barn med detta temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning än andra barn. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt. De är fruktansvärt svåra att tillfredställda. Och framförallt, skriken och missnöjdheten riskerar att skapa frustration, ilska, maktlöshet och tom depression hos föräldrarna. Det blir en ond cirkel och föräldern får ännu svårare att kunna bemöta de behov barnet har. Därför är det ju verkligen ännu viktigare att man är lyhörd inför dessa barn, och försöker bemöta de extra tydliga och extra starka behov som barnen har, och inte "tränar" dem i att bli självständiga, kanske genom att låta dem skrika... (som många välmenande släktingar kanske ofta råder om)

Peap:
Någon skrev det ganska bra om dessa barn. De kräver helt enkelt mer av allt.
Om andra barn kräver närhet, lyhördhet, bärande, ammande, osv. Då kräver dessa barn allt detta gånger hundra! Och är ofta ändå inte nöjda... jag förväntar mig inte att du eller någon annan som inte har ett sådant barn ska förstå detta, men kanske du åtminstone kan acceptera att alla barn inte är fullt så enkla att ha att göra med?

Jag vet inte om mitt barn är highneed eller extra krävande eller vad det kan vara. Men jag har själv upplevt det så och min upplevelse är ju faktiskt det som räknas för mig när det avgör mitt mående. Alla föräldrar är olika och alla barn. Alla föräldrar kanske inte upplever konichiwagirls barn som krävande, eller mitt medan vi två (exempelvis) gjort det. Våra upplevelser är ju inte mindre värda för det. Alla människor har olika sätt att hantera olika svårigheter. Jag är en typisk teorimänniska eller vad man ska säga. Jag finner hela tiden hjälp i att teoretisera saker för mig själv. Jag kan en del om utvecklingspsykologin vilket gör mig trygg i att veta att mitt barn saknar vissa förmågor i den åldern han är nu och därför kan jag inte förvänta mig det jag nånstans gör. Det anpassar mig och mitt beteende mot sonen och gör att jag känner mig stärkt när folk lägger sig i hur jag gör. När jag sett hur mammor satt med barnen i knäet och lade dem i sina sängar och själv hade ett barn som bara kunde sova kloss intill mig och jag var ständigt i rörelse för han skulle vara nöjd blev det ett frågetecken. Jag hanterade det då genom att acceptera, detta är mitt barn och även om andra är som de är, är inte min sån. Jag får ta det. Men när jag läste om highneed barnen var det en skön bekräftelse. Aha, jag kanske inte är ensam. Sen om det är mitt barn som passar in på begreppet eller om det är jag som förälder som passar in är enligt mig skitsamma. Jag blev lite irriterad när min svägerska som är förskolelärare och alltid vet allt om barn (på ett sätt jag inte gillar alltid) tyckte det var fånigt med behov av att sätta etiketter på barn. Men samtidigt insåg jag, vi är olika som vuxna. Hon mår bättre i att tänka att barn är olika, hon har säkert en bredare acceptans än mig och det är också okej att tänka så. Men jag tog med mig lättnaden över att jag hittat en modell att förklara sonen i mitt huvud Det jag vill säga med inlägget är att jag kan ta åt mig när andra säger "så är alla barn" för jag känner inte att det är så. Hur mitt barn är, är inte det viktiga utan hur jag upplever mitt barn. Etiketter och teorier är inte för att stämpla barn utan snarare för att göra sammanhanget begripligt.

Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart.

Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?

Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?

Precis så här sa min mamma när jag diskuterade med henne kring "svåra" och "lätta" barn. Hon har så svårt för att man beskriver barn som svåra eller extra krävande, just för att det för henne alltid har varit självklart att totalt svara på sitt barns behov.

Men om man beskriver "svåra" eller "high-need" barn så här så kan det bli tydligare: de flesta barn klarar av att till viss del lugna sig själva. De har trots allt en viss startsträcka mellan "nu behöver jag något" och "nu är jag askalasförbannad för att jag inte fick det". De flesta barn belönar sina föräldrar i viss mån när de blir tröstade, de lugnar sig och vänder sig mot föräldern.
Men en del bebisar är oerhört lättstörda - det som kanske är en mindre irritation för ett genomsnittligt barn är för det här barnet ett hot om katastrof. De blir snabbt upprörda och arga och ledsna och de tar lång tid på sig för att bli lugna och behöver mycket hjälp. De tycker inte om att sova, de behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkade men blir snabbt överstimulerade och reagerar då med skrik och raseri. När man försöker trösta ett sådant barn tar det lång tid och barnet slappnar inte av i kroppen utan spänner sig, vänder sig från föräldern och är missnöjd. De är å andra sidan ofta oerhört nyfikna, påstridiga, roliga och intensiva barn när de lärt sig prata och gå.

Jag var en sådan bebis - en sån som ställer oerhörda krav på sina föräldrar. Jag hade tur som fick föräldrar som orkade hänga med och som var lyhörda. Och si, jag blev en lugn och kapabel och harmonisk vuxen, åtminstone någotsånär! Det spännande var att mamma, efter att ha hört den förklaringen, absolut kunde förstå att det fanns bebisar som var MER krävande, mer känsliga och mer svårtröstade och som behövde mer engagemang från sina föräldrar, hon tyckte bara det var olustigt att barnen kallades svåra. Men det är också viktigt, tycker jag, att erkänna att det ÄR svårt att vara förälder åt ett sådant barn. Det krävs mer.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det både madeleineh och konichiwa girl skriver. Eftersom vår tjej nu har hunnit bli 3 år så kan jag bara säga att jag känner exakt som madeleineh när det gäller att man får en sådan otroligt stark bekräftelse på att man gjort rätt när man försökte göra allt för att tillgodose de där starka behoven. När man ser hur självständiga, trygga och sociala de blir när de blivit äldre! Jag kan inte ens i ord förklara hur stolt jag blev i sommras när vår lilla tös sprang omkring och lekte fritt med de andra barnen på midsommarfesten, fullkomligt berusad av lycka var hon, och så fullkomligt trygg med människorna där, med omgivningen, och hon behövde inte ha oss i hälarna för att våga leka. Förra året satt hon helst i vår famn och tittade på allt från håll, kinkade så fort det blev lite för mycket osv. Det är bara ett av många exempel på hur hon utvecklats, och det känns bra i ens lilla mammahjärta när man ser hur glad och social hon blivit, och precis som du säger så tyr hon sig till andra människor på ett sunt sätt istället för att, som förr, vara rädd och/eller avvaktande inför både kända och okända människor.

Som bebis hatade vår tjej att åka bil, att åka vagn, att vara i nya och okända miljöer, hon reagerade negativt på för mycket stimulans, och för lite stimulans, hon skrek sig till sömns under hela sitt första levnadsår, bortsett från en handfull gånger då hon mot alla odds kunde somna in lugnt och tyst (behöver jag tillägga att vi bar, vaggade, hoppade, vankade, ammade, ja allt, men hon skrek ju vad man än gjorde och somnade mycket sällan vid bröstet). Det spelade ingen roll vad man gjorde så var det gnäll och skrik mest hela dagarna. Men framförallt så är det nog hennes oregelbundenhet som har varit jobbig. När vi slutade försöka schemalägga henne blev allt mycket bättre, men hon har aldrig haft några fasta tider varken för mat eller sömn. Sedan vi struntade i att titta på klockan för att bestämma lunchdags (då var hon runt 1½ år) så har hon kunnat äta allt från 10.30-13.30, man vet aldrig när hon är hungrig. Och så är det tyvärr än idag. Samma sak med sömnen. Hon äter dessutom väldigt ojämt, vissa dagar jättemycket, men ofta knappt alls. Som bebis var hon oerhört svår att få nöjd och oftast skrek hon även i bärsjalen. Hon totalvägrade att vara i andras famnar, och klarade absolut inte av att man la ifrån sig henne några sekunder. Hatade givetvis att ligga på mage. Det är faktiskt inte alla barn som är så. Jag har faktiskt inte stött på någon hittills (i verkligheten) som varit så krävande som vår första dotter. Jag blir än idag fullkomligt chockerad när jag ser bebisar ligga och jollra förnöjsamt på ett köksgolv medan mamman lagar mat, eller på ÖF där bebisar ligger och grejar någonstans medan mammorna fikar. De somnar i egna sängar, gillar att åka bil och sover utomordentligt bra i vagn?! Det tillhör inte min verklighet. Så man kan inte komma och säga att alla barn är så här. Då skulle inte barnvagnar eller spjäsängar ens existera och förmodligen skulle inga småbarnsfamiljer ha bil eftersom man inte kan ta sig någonstans utan en fullkomligt hysteriskt skrikande bebis i bilen.

Angående vetenskapligt kring detta så är det framförallt forskning gjord av Thomas och Chess som man grundar idén om temperamentstyperna på. Här står lite om det: en.wikipedia.org/wiki/Temperament
Det rör sig alltså om tre temperamentstyper man funnit hos spädbarn varav "difficult" är en typ. Det är de krävande barnen, fussy, spirited, high need, eller på svenska, överlevarna.

"Difficult babies tend to be very emotional, irritable and fussy, and cry a lot. They also tend to have irregular eating and sleeping patterns."

Precis detta är vad forskningen har kommit fram till, krävande barn tycks ha en känslighet som påverkar det mesta hos barnet. Angående Dr Sears så var det visserligen hon (han, dem) som myntade begreppet "high need" men det har funnits många andra begrepp för samma fenomen långt tidigare. Dessutom så har de främst (endast?) utgått ifrån sin egen erfarenhet med sitt eget barn, och har ingen vetenskaplig grund i tex de 12 kännetecknen. Det är ju bara 12 kännetecken som stämde på deras barn! Därför blir jag ofta lite irriterad när man alltid bara hänvisar till dr sears när det rör diskussioner om "krävande barn", de är bara väldigt duktiga på att sälja sin affärsidé... framförallt irriterar jag mig på den utomordentligt dåliga "översättningen" när det gäller "activity level". Det finns ingenting som säger att dessa barn är hyperaktiva. Det är öht inte vad som menas med activity level, även om nu många (kanske de flesta) av just de krävande barnen har högt på denna så behöver det inte vara hyperaktivt utan det kan lika gärna vara inre aktivitet, mental aktivitet. Tex grubblande och dagdrömmande!

Här står lite mer om temperamentstyperna:
www.psychpage.com/family/library/temperm.htm
Här kan man också läsa en hel del smått och gott:
www.temperament.com/

Något jag läst i en av mina böcker (The development of children av Cole mfl) är att studier har visat att barn med detta temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning än andra barn. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt. De är fruktansvärt svåra att tillfredställda. Och framförallt, skriken och missnöjdheten riskerar att skapa frustration, ilska, maktlöshet och tom depression hos föräldrarna. Det blir en ond cirkel och föräldern får ännu svårare att kunna bemöta de behov barnet har. Därför är det ju verkligen ännu viktigare att man är lyhörd inför dessa barn, och försöker bemöta de extra tydliga och extra starka behov som barnen har, och inte "tränar" dem i att bli självständiga, kanske genom att låta dem skrika... (som många välmenande släktingar kanske ofta råder om)

Peap:
Någon skrev det ganska bra om dessa barn. De kräver helt enkelt mer av allt.
Om andra barn kräver närhet, lyhördhet, bärande, ammande, osv. Då kräver dessa barn allt detta gånger hundra! Och är ofta ändå inte nöjda... jag förväntar mig inte att du eller någon annan som inte har ett sådant barn ska förstå detta, men kanske du åtminstone kan acceptera att alla barn inte är fullt så enkla att ha att göra med?