Överlevnadsbarn

Sonen hade en period där han inte ville sitta i sin stol och vara med när jag lagade mat, eller eldade. Nu när han är tillräckligt stadig har jag börjat ställa honom på en stol så att han kan stå med vid arbetsbänken och det gillar han. Men, jag måste faktiskt säga att vi har en väldigt trevlig tillvaro nu tillsammans. Han koncentrerar sig så mycket på nya färdigheter (att lära sig att gå, har börjat bygga med klossar och gillar att sitta och läsa böcker) att han är jättemysig att ha och göra med. Han vill fortfarande ha med mig, dvs att jag ska sitta och räcka honom klossar, eller läsa för honom, eller bara vara i närheten, men det är ju inte det här akuta gå omkring och bära honom (dit han vill och ingen annanstans) som han efterfrågat tidigare.

Konichiva girl>> Va skönt! Det är underbart att se de små framstegen de gör som gör dem lite liite självständigare. Sen Simon började krypa så kan han krypa runt på golvet och utforska själv sålänge jag är där och stöttar honom och det känns fantastiskt bra. Men han är dessvärre fortfarande ledsen stora delar av dagen och jag är lite inne på att han kanske är överstimulerad som Vittra skrev om. Vi aktiverar simon hela tiden hela dagen mer eller mindre för att han inte ska bli ledsen men han blir ledsen ändå.. jag känner att jag måste hitta någon form av balans till oss:)

Kissekatt>> Jag har läst någonstanns att svår förlossning kan påverka barnet och göra det high need och otryggt men det känns inte som det är ett allmänt faktum.. Men några av oss här i tråden har ju haft jobbiga förlossningar. I mitt fall var det min son som hade det jobbigast eftersom han knappt levde när han kom ut. Jag vet inte men tror inte att han hade syrebrist. Pulsen gick ner för att han inte orkade jobba mer.
Det är jobbigt att hantera känslorna med sitt barn som inte följer "normen". ständiga oron för vad som kan va fel. man vill så gärna hjälpa, underlätta göra det rätta.. hitta någon som kan hjälpa en som inte bara viftar bort det, med att de växer ur det av sig själv osv... Någon som lyssnar..

  Vittra:

dessa rader som du skrev tror jag mkt på:
Tyvärr är det så att de krävande barnen oftare utvecklar en otrygg anknytning (finns studier på det) troligtvis eftersom dessa föräldrar i högre grad känner sig maktlösa och frustrerade eftersom barnen är så missnöjda och svåra att tillfredställa, föräldrarna kan då dra sig undan barnet vilket skapar en ond cirkel. Det tror jag också är viktigt att ha i åtanke när det gäller att skapa bra förutsättningar, att aktivt jobba med samspelet för att få en trygg anknytning, vilket ju också främjas genom att bära mycket eller amma, samsova osv.

Nu har min son i och för sig andra problem också med hälsan o maten och sömnen Men hans personlighet är väldigt krävande o jag har känt mig stressad,arg, otillräcklig ofta. Han har ju aldrig varit nöjd. Är man sen en förälder som inte är bra på att hantera stress o dessutom inte får sova på nätterna så tror jag absolut att relationen anknytingen skadas. Varför är han annars fortfarande så otrygg att han inte kan leka själv vid snart 2 års ålder utan bara gallskriker om jag ska göra minsta hushållsysla.

En sak som hände i går fick mig att inse hur min sons starka vilja kan påverka o stressa alla omgivningen. Inte bara mig. Vi var i väntrummet hos läkare o så fort han såg ett barn ha en leksak skulle han ha den och blev jättearg o ledsen. Men så fort han fick den så kollar han in ngt nytt barn o ska ha deras sak i stället. Pga hans ilska o gallskrik ser jag andra föräldrar börja säga åt sina barn att lämna i från sig sakerna till min son även när min son inte var den som hade den först. Detta hände med 3 olika föräldrar! Känner ni igen det?

Han blev så arg i somras när han inte fick äta stenar att det var jobbigt att vara ute och leka med honom i parker när han bara skrek o var arg o alla andra är chockade för de plockade bara av sina barn stenar o ersatte med leksak att leka med.

Det tycker jag var väldigt dumt gjort av föräldrarna... att göra så kommer bara öka hans beteende att skrika och bli arg för att få som han vill. Vår tjej var också sådär i 2-årsåldern (det hör till) men givetvis sa vi ju nej när det var nej. Sen fick man ta ett helt galet vansinnesutbrott, men hon lärde sig trots allt ganska snabbt att hon inte fick som hon ville bara för att hon skrek. I många fall rörde det sig om helt omöjliga saker och då är det ju iofs lättare att stå fast vid ett nej... omgivningen har många gånger hört hennes skrik och utbrott, men vi har också fått beröm för att vi stått fast vid det vi sagt trots att hon blivit heeeelt galen. Nu var det längesen hon fick sådana utbrott

Självklart har det hänt att hon vill ha leksaker som andra har, men finns ingen som helst anledning att hon ska ha rätt till andra barns leksaker! DU skulle ju också ha tagit ett ansvar där och sagt nej det är ett annat barn som leker med den just nu, du får ta något annat eller vänta tills sen och sagt till föräldrarna att det blir fel om han får leksaken som ditt barn leker med just nu (så har jag också behövt göra). Allra helst när du tydligt märkte att han inte blev nöjd! Det är i allra högsta grad att testa gränserna, och just nu får han inga gränser... det behöver han. Det är inte kärlekslöst att säga nej och sätta en gräns ibland, det är just precis i den här åldern de behöver det som mest. Det är vad som skapar trygghet just nu.