Överlevnadsbarn

Kloka mödrar med kloka barn!

Låt oss starta en tråd för inbördes beundran

Bra! Jag behöver det här.... 

Hej kära medmänniskor! Är överlevnadsbarn något dom är till en viss ålder? Min dotter började med många av kännetecknen när hon var runt 6 mån om jag minns rätt och de håller i sig än och hon blir 2 år om 2 mån. Jag blir ändå osäker på om hon är ett high need barn? Vårt största bekymmer är att hon låter oss föräldrar inte vara ens 5 min om dagen om vi bara är hemma en dag. Kan säga att man är rejält" utsliten" och energin till något annat är totalt borta, hon ska bli buren, sitta i knäet, allmänt missnöjd hela tiden, skrik, gap ochgråt plus att hon är en översocial person. Hon kan inte leka själv ens 2 min utan hon ska sitta i famnen med alla leksaker då kanske hon kan plocka lite med sakerna. Skulle för övrigt säga att hon inte är vidare intresserad av leksaker, vilken unge i den åldern är inte det??? Jag får inte gå på toa, duscha, laga mat, ja inte ens gå ut ur rummet förrän hon rusar efter och skriker mammma mamma och vill bli buren.
Sover gör hon faktiskt nästan alltid bra på nätterna. Men är otroligt lättväckt.
Hon går på fsk 15 tim i veckan.
Skulle vårt barn vara ett high need barn? Vi har rannsakat oss själva många ggr och undrat om vi gjort något fel? Eller om det är något med vår dotter? Ja, tankarna är många eftersom hon är inte som något annat barn vi träffat och många påpekar att hon är lite annorlunda och speciell. Man är ledsen och så fruktansvärt trött på att inte veta om det ska vara såhär? Man hoppas varje dag att det ska bli en liten ändring, antar att vi måste acceptera att vår dotter är såhär ett bra tag till. Min man och mins relation har börjat knaka lite pga av att framför allt jag inte har någon som helst energi till att vårda vår kärlek, för när dottern har somnat för natten är jag totalt slut och vill bara vara ifred med tanke på hur krävande hon är hela dagarna...

Någon som har tankar och synpunkter?
Kram

Hon låter som min pojke. Jag har egentligen inte läst så mycket om "high need children" men jag gissar att han är en sådan.

I vilket fall var året mellan ett och två absolut värst hos oss. Det var helt galet... precis som du beskriver behövde han konstant passning och hade ett otroligt närhetsbehov... och han var väldigt aktiv.

Sedan har det succesivt blivit bättre och bättre - men han är ju fortfarande "en handfull" och krävande på ett helt annat sätt än de flesta jämnåriga barn. Men han är roligare också - fantasifullare, verbalare, envisare... På gott och ont. En kompis beskrev det som att han gör precis samma saker som hennes ungar - men utan paus så att man aldrig får ett avbrott. Utom då man läser för honom. Nu är han precis fyra fyllda och vi läser långa kapittelböcker och då sitter han som ett ljus hur länge som helst - så det är i alla fall inte koncentrationen det är fel på.

Det som blev bättre vid tvåårsåldern ungefär var att han började intressera sig för filmer (även om han ville och vill att man helst ska sitta med) och böcker och att han - i alla fall litegrann - började förstå mutor och konsekvenser.

Leksaker har han egentligen börjat intressera sig av först nu vid fyra år - och då mest utklädningskläder och figurer han kan leka rollekar med - och lite lego/duplo nu på sista tiden, men då måste man vara med honom och bygga... han har över huvud taget väldigt svårt för att göra saker själv. Han är en social person som vill ha koll på alla och vara med där det händer. Jag tror tex att han kan namnet på alla dagiskompisarnas föräldrar...

All sympati till er! Min och min mans relation knakade också en hel del då ungen var i tvåårsåldern. Det var utmattande helt enkelt. Försök att prata om det - och kanske få tid hos familjerådgivningen - det är en väldigt kämpig tid.

Trösten är att treårstrotset - som många andra tycker är väldigt jobbigt - känns som en västanbris när man har ett sådant barn. Han får gärna ligga på golvet och skrika en stund, då vet jag ju var jag har honom 

Men är inte det som ni beskriver som "överlevnadsbarn" eller "high need" helt normala barn? Vad ska man då kalla barn som verkligen har särskilda behov? "Super high need children" eller "Beyond spirited"? Förstår liksom inte vitsen med det hela. Era barn är ju varken handikappade eller utåtagerande. De är ju bara barn.

Man skulle väl kunna säga att de "bara är barn" för det är de ju. Men inom termen "bara barn" finns ju oändliga variationer och vissa behöver mer för att bli nöjda än andra. Ett barn som inte går att lägga på skötbordet utan att det börjar gråta hysteriskt, som ALDRIG vill ligga i babysittern, inte sitta i babyskyddet i bilen, inte vill åka vagn, inte kan sova någon annanstans än på eller i närheten av en förälder osv behöver ju bra mycket mer än de flesta andra barn behöver för att vara nöjda. Eller?

Jag tror att om man inte har haft ett s.k. överlevnadsbarn, spiritied child, eller vad du nu väljer att kalla dem, så är det väldigt svårt att förstå. Men visst är alla barn "krävande", det ligger ju i deras överlevnad. Det är bara det att somliga är det mer än andra

Sen måste jag fråga... Är inte handikappade barn och utåtagerande barn också barn, eller??

"bara barn" ska det vara...

Det är väl precis det som är vitsen - att ha ett begrepp för de "bara barn" som är "lite mer" än andra ungar utan att man kan ge dem någon som helst diagnos. Barn med särskillda behov finns det ju inga som helst problem att beskriva - det är bara att slå upp diagnoskriterierna... varför skulle de behöva kallas något mer?

Min unge är bara en unge som vilken som helst... men faktum är att min mamma gärna passar brorsans jämngamla och hans syster (3 och fem år) i flera timmar och kan ta med dem på stan eller bio - men inte vill ha ensamt ansvar för min treåring över huvud taget. Och det är ju rätt jobbigt att ha ett sådant barn ibland - även om jag vet att det inte är något som helst "fel" på honom. Han är bara intensiv.

Ja de är helt normala underbara ungar, som inte passar någon som helst babyboksbeskrivning eller annan "manual" alls. Nästan alla barn har dessa överlevnadsdrag, men vissa har helt enkelt mer än andra. Och det ÄR jobbigt att vara förälder och bemöta och se en sådan liten, intensiv person. Det tar oerhört mycket energi att vara så på hela tiden. Det är väldigt givande med. Min äldste kille är den minst tråkiga person jag känner. Jag önskar bara att han hade en av-knapp ibland.