viljestarkmamman

Äldre 29 Nov 21:41

442 svar

Överlevnadsbarn

Hejsan! Vi har en 8 månaders son som redan från början var otroligt krävande. skrek i stort sett hela tiden de 6 första månaderna. Vi trodde det var kolik eftersom han hade problem med magen fram till att han började få riktig mat. och ett tag där så blev humöret bättre men sedan vände det igen. Svårt att beskriva allt men han är ledsen mer eller mindre alltid. kan inte leka eller underhålla sig själv. Är inte trygg med att vara själv. Vill bli buren mest hela tiden men vill inte bara ligga hos en och mysa utan man måste gå runt. Vi har varit på utredningar ang magen och ett gäng ggr på bvc och även bup.det har konstaterats gång på gång att inget är fel och allt är normalt.
Hur som en kväll för någon vecka sedan när jag satt och googlade på missnöjda ledsna barn så kom jag in på sidor om överlevnadsbarn/high need children mm o kände direkt att de beskrev vår son. dessvärre finns det inte så mycket information om det. Inte en ändaste gång har bvc pratat om det heller? de om någon måste ju veta att vissa barn är så krävande. hade varit så skönt att få bekräftelse. Jag skulle även vilja ha kontakt med andra föräldrar som har överlevarbarn i olika åldrar. För att kanske kunna stötta varandra komma med tips och ideer mm.. kanske någon som vet vart man kan vända sig med barn som kräver all ens uppmärksamhet.

Desperat nu nästan..

k girl

Äldre 3 Dec 11:39

#61

Och jag tycker för övrigt att jag tycker att det sista du skriver om nöjda barn i babyskydd, babysitters och dylikt fär kategoriskt, trångsynt och inbilskt.

(båda inläggen skrivna med en sovande ettåring vid bröstet i famnen)

k girl

Äldre 3 Dec 13:42

#62

Jag ska formuler amig annorlunda. Vår son, med de behov han har och den personlighet han har, har ställt mig och min man inför vissa utmaningar. Med vår livssituation och våra prioriteringar - jämte vår önskan att ge vår sons behov utrymme i möjligaste mån - innebär det att jag hamnar i kläm. Det är inte sonens fel. Men det är tveklöst så att han har behov som flera andra barn i hans ålder inte har (alternativt, inte får utrymme för).

Jag kan därtill tillägga att jag har sagt åt min son att han är jobbig vid ett tillfälle. Det ångrade jag, han är ju det finaste jag har. Nu säger jag - om något - nu vet inte mamma vad du vill, och det tycker mamma är jobbigt. Eller att han är min lilla undebara gnällkaramell och vår lilla gos. Till andra säger vi bara att han har stort behov av närhet och att vi gör som vi gör.

Prodin

Äldre 3 Dec 14:25

#63

k girl skrev 2010-12-03 11:39:27 följande:

(båda inläggen skrivna med en sovande ettåring vid bröstet i famnen)

OJ! Är han ett år! Jag har nog tänkt att det är helt normalt, i sin ordning och vad man kan vänta sig av en baby. Men då har jag tänkt att han var 0-4 mnd ca. Inte ett år! Vi börjar få en lättare och lättare vardag med sonen som är snart 6 mnd. (nu klistrad på min ena tutte) Nu kan han sitta själv och då är det ok att sitta i sin stol med leksaker på bordet i ca 15 min åt gången. Nog tid för att koka och dricka kaffe, plocka ur en diskmaskin osv. På kvällarna är pappa stora hjälten en timme om han är superaktiv - sjunger och spelar gitar 10 minuter sen OJ! Kolla fiskarna! OJ! leka tittut, OJ! Banka i bordet, OJ leka flygplan, osv. Då har jag egentid i form av lång dusch, glo på datorn, åka och träna och så. Annars skulle jag vara betydligt mer sliten, och nog ganska frustrerad. Att du orkat i ett år tycker jag är fantastiskt!

Prodin

Äldre 3 Dec 14:28

#64

OCH, sonen har hela tiden älskat sjalen om man är i rörelse. Så jag har kunnat städa och plocka hemma med honom på magen, gå till butiken, gå på turer, gå fram och tillbaka och lässa böcker, osv. Utan den hade min vardag varit helt annorlunda, och vårt hem betydligt mer kaos!

k girl

Äldre 3 Dec 14:49

#65

Prodin skrev 2010-12-03 14:25:00 följande:

OJ! Är han ett år! Jag har nog tänkt att det är helt normalt, i sin ordning och vad man kan vänta sig av en baby. Men då har jag tänkt att han var 0-4 mnd ca. Inte ett år! Vi börjar få en lättare och lättare vardag med sonen som är snart 6 mnd. (nu klistrad på min ena tutte) Nu kan han sitta själv och då är det ok att sitta i sin stol med leksaker på bordet i ca 15 min åt gången. Nog tid för att koka och dricka kaffe, plocka ur en diskmaskin osv. På kvällarna är pappa stora hjälten en timme om han är superaktiv - sjunger och spelar gitar 10 minuter sen OJ! Kolla fiskarna! OJ! leka tittut, OJ! Banka i bordet, OJ leka flygplan, osv. Då har jag egentid i form av lång dusch, glo på datorn, åka och träna och så. Annars skulle jag vara betydligt mer sliten, och nog ganska frustrerad. Att du orkat i ett år tycker jag är fantastiskt!

Jo, ett år och en vecka är han.

Han väger 11 kg och börjar bli tung att bära på ena armen!

Det har ju blivit bättre, det blev bättre när han började sitta, det blev sämre när han ville krypa men inte kunde, bättre när han började krypa (11 månader gammal). Hans pappa gör jättemycket, så mycket han kan när han är hemma, det är inte fråga om något annat, men då är det det att han behöver tröst ganska mycket och är jag i närheten så duger inte pappa då.

canmamma

Äldre 3 Dec 14:55

#66

Makadam skrev 2010-12-03 10:06:59 följande:

Konichiwa:
Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
"Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

------------------------

I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.

Ordets makt är enormt stor och jag tror precis som du att man måste vara medveten om hur man formulerar sig och vem som lyssnar. Samtidigt är det så viktigt att faktiskt få prata om det. Jag kommer ihåg en nästan fysisk lättnad när jag läste om andra överlevnadsbarn. Eller stryk nästan - jag grät av lättnad. Och då var sonen ändå säkert en 8-9 månader gammal och jag var väldigt säker och trygg i min föräldraroll.

Det är inte svart och vitt heller: det mest underbara i hela världen är en bebis som sover i nackgropen, men om det är bara där han sover så blir det nästan outhärdligt efter ett par dygn. Intensiteten och att aldrig få en paus är utmattande - att få ventlilera, klaga eller applicera lite galghumor är bra, sunda sätt att hantera det på.

Min "high need" bebis var faktiskt en riktigt lätt bebis i många avseenden: han sa aldrig nej till att amma, jag kunde alltid trösta honom på sekunden, han kunde hänga med överallt bara han fick vara riktigt nära mig och amma fritt, han var glad och kontaktsökande och gosig.

Dagens små, isolerade kärnfamiljer tror jag gör det hårdare och svårare att ta hand om bebisar i allmänhet och överlevnadbarn i synnerhet. Stöd, avlastning, perspektiv och ett par extra händer gör den här intensiva tiden lättare och mer njutbar. Tyvärr ser det ofta inte ut så.

viljestarkmamman

Äldre 4 Dec 00:15

#67

Zelia: Det är hjärtslitande att läsa om din son som inte kunde uttrycka sina kännslor. Förstår att det måste kännas frustreande på andra hållet. Är glad att ni hjälpt honom att kunna uttrycka sig!!!
Det händer att min son ligger tyst och tittar drömmande upp i taket och det kan vara jobbigt för man har ingen aning om ad som försegår. man är van vid att han pratar om högt och tydligt hur han mår hela tiden, när han inte gör det så blir det tokigt..

Lea74

Äldre 22 Dec 11:37

#68

Hej! Lever denna tråd? Hittade denna idag. Har haft kontakt med Vittra tidigare i trådar och inbox så hon känner ju till mig . Jag passar definitivt in här! Tänkte bara fråga om hur ni har upplevt utvecklingsfaserna och tandsprickning m.m. Jag tycker nämligen att min sons beteende går i "skov" typ någon månad är allt frid och fröjd och sedan kommer några riktigt besvärliga veckor. Nu började hans missnöjdhet för ett par veckor sedan och han är aldrig nöjd och skriker vid på- och avklädning, blöjbyte mer än vanligt, vill upp ur vagnen ofta när vi är ute och vill inte krypa runt på golvet utan upp i famnen hela tiden. Och blir förstås arg när han inte får som han vill. Starka reaktioner blir det.... Men det jag reagerar mest på är att han inte verkar glad och inte är lika gosig och kramig som vanligt... Någon annan som har upplevt detta vid precis ett år... Blir alltid lite rädd för att perioderna inte ska gå över....

Dr Mupp

Äldre 25 Dec 12:39

#69

Charlie02 skrev 2010-12-02 15:18:08 följande:

Hej alla ni med era fantastiska barn!

När visade sig de första "symptomen", dvs hur gamla var era barn då det hela började? På BB? Eller vid de berömda 3 månaderna? Finns det några tidiga tecken man skall hålla koll på?

Min kille är 3 veckor och jag är väldigt intresserad av ämnet.

Tack för era svar!

På BB. Han behövde ligga på värmebädd eftersom han var lite kall. Han visade tydligt att nått sånt gick inte för sig så jag fick packa ner honom under mitt täcke och värma honom med min kroppstemperarur istället.

Fast jag ser inte honom som krävande, inte egentligen för när han fick det han ville dvs amma och vara nära så var han ju nöjd. Var bara det att det inte gick att lägga ner honom alls. Det jobbiga med honom är att han alltid sovit som en kratta. Idag är han snart fyra och sover fortfarande hyfsat illa.

If you cut the wings of a fly, Does it become a walk?

thelifesaviour

Äldre 26 Dec 10:14

#70

Jag måste säga att jag tror att jag och min lilla familj definitivt passar in i den här tråden. Stina passar in på i princip alla punkter av ett överlevnads barn och jag måste säga att det kan tära oerhört ibland. Just nu är det extra jobbigt också, hon är 16 månader och inatt sov hon hela natten på oss, efter att äntligen lugnat ner sig. Vi samsover och vi bär mycket, försöker lyssna på hennes behov så gott det går, men ibland blir man trött. Då kan det vara skönt att läsa om andras tips och vardag, ibland känner man sig så ensam, "alla" andra barn sover ju perfekt och leker ensamma i timmar. ;)

Angående när det började visa sig så var det på BB för oss också. Hon behövde ligga i solsäng och det var kanske de två värsta dygnen vi haft. Ligga i balja var inte Stinas grej, hon var mer hud-mot-hud-tjej. Sen bodde hon i sin sjal under sina sex första månader, men kräver mycket närhet och har alltid varit väldigt intensiv. Sen har det bara fortsatt. Hon är en helt underbar unge, med en otrolig vilja och fantasi, rolig och ofta väldigt glad. Men ibland blir man tokig, knappt en sekund för sig själv. Man kan ju liksom fortfarande glömma att få gå på dass själv. :)

Överlevnadsbarn

INNEHÅLL