Har nog läst det mesta i tråden nu, och tänkte jag kan köra min ”lilla” story..
Sonen föddes med akutsnitt, förlossningen var väldigt traumatisk för oss alla. Två dygns latensfas med värkar som var oregelbundna, och sedan ett till dygn inne på förlossningen, varav de sista 7 timmarna utan värkvila. Sonen roterade ej ner – var för stor, utan tryckte på mellan värkarna så att det gjorde ondare än en värk :-/ och allt i smärtlindringsväg hade jag redan betat av. Lustgasen hjälpte föga, och fick väl typ 50 sterila kvaddlar.
Har aldrig hört det där om koppling till traumatisk förlossning – men vi verkar onekligen vara flera som delar den erfarenheten! För min egen del tänker jag att det nog kan ha stressat sonen att vi föräldrar var så traumatiserade och nervösa.
Första tiden på bb (5 dagar) var hemsk. Min amning kom ej igång men bm vägrade ge oss ersättning. Gud så idiotisk man kan va som förstagångsförälder. Vi såg ju att sonen skrek för sitt liv efter mat, men lyssnade ändå på de där puckade sköterskorna. Det var ett rent helvete.
Väl hemma fortsatte skrikandet, och det enda som tröstade var att amma. Så jag maraton-ammade. Han sov aldrig mer än 30 min i sträck första halvåret. Vägrade napp, flaska, ersättning, ligga ner själv etc etc. Vi bar och bar och bar, vagnade vagnade vagnade. Vi har inte för en sekund låtit honom gråta själv, han har alltid blivit upplockad. Masserade babymassage mot kolik (? – jag tror han var hungrig!). Sen började jag bli en zombie av tröttheten. Tänkte att han var stor och behövde bättre mat. Men vår bvc-sköterska tyckte ”nej: smakportioner vid 6 månader, inte innan”. Så sonen skrek och skrek (Av hunger!?). Så fort vi började med gröt kom sömnen (ofta ca 2h i sträck – himmelrike!) och jag insåg att min mjölk förmodligen varit för tunn, förmodligen för att jag mått dåligt och varit utmattad. Jag fokuserade så mycket på sonen att jag inte ens kunde förstå att det inte var normalt att jag ännu hade foglossning (och ont!) ett halvår efter förlossningen L
Sedan började det gå bättre. Sonen visade mycket tidigt att han visste vad han ville, och att han hade en röst för att tala om det J. Han kröp aldrig, utan ville bara gå – så vi gick runt med honom. Men sen tog han också sina egna första steg när han var 9 månader och 3 veckor! Han pratade 7-8 ord i följd när han var 1,5 år. Framåt, driven av nyfikenhet – han är enormt kreativ med en makalös fantasi. Fysiskt aktiv som få dessutom.
Det är väl en nyckel vi har hittat. Hans största problem i dag är att han är kreativ och klok och har väldigt höga ambitioner/krav – men saknar tålamod totalt och har ett enormt temperament. Kastar kritorna all världens väg och slänger sig förtvivlat gråtande på golvet om (när) han inte kan rita en båt så att det verkligen ser ut som en RIKTIG båt efter två streck med kritan… Men har han bara fått springa av sig ordentligt så blir han mycket mindre rastlös och kan öva sig på tålamodskrävande saker liite lättare.
Idag tycker jag inte att vi har några egentliga problem faktiskt. Eftersom sonen är så verbal och var det så tidigt har han aldrig slagits/bitits pga sitt temprament, utan lärt sig att skrika eller använda ord istället när han blir arg - så han är väldigt snäll mot andra barn och det känns så skönt! Han har en stark integritet, som han kan förmedla med ord - är så stolt över det. Vi har hittat lösningar som funkar för sonen och oss. Vår vardag flyter med mycket fysisk lek och bus (tar en stunds lek-brottning på en madrass/i sängen varje dag), bokläsning hellre än tv, undvika socker, distraktioner att ta till när man måste handla, ta bilfärder i väldigt korta etapper, samsovning och mycket närhet.
Att inte kunna hjälpa vår son när han skrek så hjärtskärande gjorde mig och maken så enormt frustrerande, och det blev mer och mer så att vi tyckte den andra gjorde fel för att han skrek. Vi gled isär ordentligt och var så arga på varandra, utmattade och skärrade som vi var. Syskonfunderingarna vi har börjat få kantas av mycket oro över om vår relation skulle orka med samma sak igen. Men vi hoppas väl mer och mer att vi lärt oss av misstagen. Typ – lyssna på magkänslan, inte på någon amnings-fanatisk bb/bvc-sköterska :-/
Hur har ni haft det med andra barnet - ni som fått syskon? Blev det samma historia en gång till eller hanterade ni allt annorlunda?
