Överlevnadsbarn

Pollypop>> va du måste haft en jobbig dag! Det är tufft, det känns som det aldrig ska ta slut. Hur ska man orka, blir det aldrig bättre? Här inne finns folk med både 2och 3 åringar som fortfarande utmattas av ett barn som kräver, inget man vill ta till sig när man med nöd och näppe överlever första året med förståndet i behåll, man vill bara det ska vända i morgon helst igår. Hur ska man ens försöka orka ändra något osv när man är totalt helt slut! Men, något händer nog ändå med de flesta när de är stora nog att förmedla och kommunicera, det är väldigt svårt många ggr ändå, men på ett annat vis skulle jag nog vilja påstå, Redan från början har ju våra små varit angelägna om att visa oss vad de vill så när kommunikationen kommer igång, vilket nog ofta är ganska tidigt hos våra viljestarka små krabater, så blir det lättare på något vis! För mig och sambon var de första 13 månaderna helt uttömmande, sen började jag jobba, kom ifrån, det var väldigt nyttigt för mig att komma ifrån och ladda batteriet och återkomma med nya tag. Detta året har gått mycket fortare och har varit lättare på många sätt. Intressant artikel! Är nog jobbigt att ha det så, tycker själv att jag är väldigt känslig för sinnesstämningar och tar åt mig lätt, känner varje känsla med hela hjärtat, mina såsom andras. Och det kan va jobbigt ibland speciellt när man tar åt sig av att ens barn är ledset ofta. Kanske är ärftligt, ibland tänker jag att min son kommer bli en riktig dramatiker. Mycket drama kring honom hela tiden.

Jo, nog var det jobbigt idag alltid... Jag börjar ju jobba snart och det känns mkt nervöst, men precis som du skriver, viljestarkmamman, så är det nog skönt att komma hemifrån och få lite distans, få ny ork mentalt.
Jag skrev "undrar när dottern vaknar ikväll", jag menar förstås somnar. Ja, hon somnade strax innan tio. Inte konstigt då hon vilade fram till halv 6 på kvällen  

Ja jag tänkte också när jag läste att så är ju min son och jag. Dvs jag tar ju åt mig blir stressad när han är missnöjd el vill ha min uppmärksamhet hela tiden o även om jag bestämmer mig för att det här är rimligt för mig att göra o det här är inte det så känner jag in för mkt på gott o ont o blir väldigt stressad. När jag börjar bli utmattad o känner att jag vill speca out lixom vara i mina egna tankar, läsa en tidning så känner nog han av det mer än andra barn därför att han är så känslig o då blir han ännu jobbigare för då jobbar han gärnet för att få mig engagegad i honom igen o jag orkar inte riktigt o då blir han bara jobbigare o jobbigare tils jag blir riktigt arg o tappar humöret o då blir han jättelessen. Ond cirkel verkigen det här....

Ja precis så är det, ju mindre form man har ju mer kräver min s med, tillsist är man både frustrerad, ledsen och helt nerkörd i skorna, hur ska man då orka? Nu är jag och sambon nyss hemkomna från en
Välbehövlig weekend och plötsligt har man en annan ork att både engagera sig mer samt att vara konsekvent och det är väldigt tydligt avspeglat, vi har haft några fina dagar och betydligt färre utbrott och konflikter. Pollypop>> det har slitit enormt på min och sambons relation att få en så utmattande tillvaro, jag orkade helt enkelt inte med mer känslor när kvällen lagt sig och man fick lite tid för sig själv, då ville jag bara finnas till, orkade inte kramas mer osv, hade gett allt hela dagen till min son. Men allt sånt blev bättre när vardagen kom tillbaka med dagis, någorlunda rutiner osv, där vände det verkligen för oss eftersom det faktiskt funkade bra. sambon är inte på långa vägar så APtänkande som jag men han har accepterat att sonen sover med oss för han har själv insett att sonen har ett stort behov, han har ett betydligt kortare spann och är ganska beskedlig i tillrättavisningarna. Men det funkar de två emellan och S lyssnar på honom och de har nu fungerande rutiner på morgnarna eller kvällarna när de är ensamma. Ofta börjar problemen när jag kommer hem. När jag tänker tillbaka på hur sonen var för en tid sedan så har det hänt mycket åt det positiva hållet, han var väldigt uppressad och spänd som en fioltråd när han var liten. Nästan lite irritabel, jag hade svårt med anknytningen, han ville liksom inte vara nära, och så var han arg på allt! Nu är han inte lika stressad även om han lätt jagar upp sig och ett raseriutbrott kan komma fort , jag tror min fasta tro på ap och att jag har levt efter det har lett till att han är betydligt tryggare idag! Tror han hade farit mycket illa av att "lära sig" att ingen kommer fall man skriker och är ledsen osv att tvingas vara självständig när han inte är mogen för det.

Hur är era barn hos frisören? Här har det varit hemskt, men blivit något bättre. Sitter och skriker o gråter vi fick tidigare hålla fast händerna. Både vi och frisören var helt svettiga efteråt. Han gillar inte heller att bli borstad, vilket vi nästan aldrig gör. Nu är mannen iväg o klipper honom, men det var en gråtandes pojke som åkte iväg så vi får väl se om det funkar idag.

Min kille har lika mycket hår som alfons åberg typ:) så det problemet har inte dykt upp hos oss än, men faktiskt klippa naglar eller tom en spåga fick vi ta det har inte vållat så stora bekymmer, däremot kan tandborstning vara riktigt motigt samt att tvätta det lilla hår han har. Hysteri infaller även när han måste sitta still i kundvagn, sulky eller bilbarnstol när det inte passar hans humör

Klippa naglar började fungera bra vid kanske ett och ett halvt års ålder. Det är då så att han säger nej till de finger jag tänker klippa men sträcker fram ngt annat. Så länge han får bestämma vilken ordning naglarna ska klppas så går han med på det fast i bland säger han nej o då respekterar jag det o nästa dag säger han ja bara han har kontrollen som sagt... Tandborstning fungerade inte alls förut men nu  så gör det det om han får borsta först dvs leka, suga på tandborsten o sen säger han till när jag får borsta. Tyvärr är det inte alltid jag får borsta så mkt o precis överallt.. Men gör man det inte på hans villkor blir det totalt kaos. tvätta hår gillar han inte men det gör jag med mer el mindre tvång i bland...

Har haft en jobbig dag som tusan, ledset när han vaknade sen har det varit missnöje stora delar, ändå har vi försökt göra en trevlig dag ned skogsbesök, badkarsbad, lekplatser grilla jordgubbar och allmänt mysigt och lugnt tempo, men han har verkligen gått emot på alla sätt, kasta sten, sitta på hunden, slå på mig.. Ska inte vila, inte sitta i vagnen, inte gå! Ska inte sova i vår säng utan egen, väl där inne ska han gå upp o leka sen ska han sova i vårt rum igen.. Värsta oroliga själen idag, jag är helt slut

Idag har det gått bättre och humöret har varit ett helt annat, men jag har tänkt på det här med impulskontroll, han kan tex leka i sandlådan så utan förvaring kastar han sanden på sin kompis, vid matbordet bara kastar han gaffeln i golvet bara sådär, kan också sitta och larma besticken i bordet som typ en 1åring. Är det ngt man bör vara orolig över?