saraisundsvall skrev 2012-08-15 21:30:31 följande:
...Många kommenterade att det var för att det inte var första barnet och att vi var lugnare som föräldrar, och det spelar säkert in litegrann, men han är helt enkelt en annan sorts person.
Ska bli hemskt spännande att få veta vilken sort jag har i magen (de har varit lika vilda alla tre när det gäller sparkar och ommöbleringar i magen), och skulle det vara en high need baby så känner jag mig lugn över att vi nu har strategier att ta till och framförallt vet hur viktigt det är att avlösa varandra och att båda nån gång ibland får sova! Och att veta att det blir bättre och att man inte är ensam. Det är inte föräldrarnas fel att barnen beter sig som de gör, barnen gör det för att få föräldrarna att göra som de vill...
Ja, det är så vi har börjat känna också (fast det tog som sagt 3 år). Dels att vi nog skulle vara coolare päron och att det ger lugnare barn. Men samtidigt skulle vi bägge mentalt förbereda oss på ännu ett överlevnadsbarn, och försöka komma överens om strategier för att hantera de situationer där vi blev så oense vad gällde sonen. Känns som att man har hittat en bra repertoar med verktyg, så att en till likadan bebis inte skulle få en att trilla av stolen lika lätt.
Kissekatt skrev 2012-08-16 08:32:46 följande:
Det är så intressant att läsa om andras erfarenheter. Man hör alltid om allt det jobbiga, men det finns så många positiva saker med dessa barn
...Hon är så stark i sig själv. Även om hon kan verka blyg på ytan så har hon en kärna av stål som inte går att bryta ner.
Hon använder språket på ett sätt som ibland tar andan ur en....
Bara några exempel och jag tycker det är fantastiska egenskaper att bära med sig i livet.
Jag håller med dig så mycket i detta.
Det känns verkligen som att desto större överlevnadsbarn blir - desto mer kan de kanalisera all sin energi till att bli styrkor, och verkligen blomma ut till osedvanligt stabila, verbala, viljestarka och kreativa individer med stark integritet. Jag tror överlevnadsbarn klarar sig bra ute i stora vida världen, som kan va rätt tuff! Dessutom känns det bra på flera andra sätt att se att ens barn har en självkänsla stabil som berggrunden. Inte bara för deras egen skull. Jag har svårt att se ett överlevnadsbarn i skolåldern bli vare sig mobbad eller mobbare, till exempel. Däremot kan jag lätt se min son som den-där-killen-som-alltid-var-uppe-och-sprang-runt-i-klassrummet, så jag tror att rätt intensiv fysisk aktivitet på fritiden kommer att vara ett gigantiskt måste för honom. Precis som det är nu.
Att tänka på det här gör också att det inte känns som en mardröm att tänka sig en til high need bebis. För i slutändan så tror jag att överlevnadsbarnen har fått en fin start i livet, att få födas med den sortens temperament (eller vad man ska kalla det).