• viljestarkmamman

    Överlevnadsbarn

    Hejsan! Vi har en 8 månaders son som redan från början var otroligt krävande. skrek i stort sett hela tiden de 6 första månaderna. Vi trodde det var kolik eftersom han hade problem med magen fram till att han började få riktig mat. och ett tag där så blev humöret bättre men sedan vände det igen. Svårt att beskriva allt men han är ledsen mer eller mindre alltid. kan inte leka eller underhålla sig själv. Är inte trygg med att vara själv. Vill bli buren mest hela tiden men vill inte bara ligga hos en och mysa utan man måste gå runt. Vi har varit på utredningar ang magen och ett gäng ggr på bvc och även bup.det har konstaterats gång på gång att inget är fel och allt är normalt.
    Hur som en kväll för någon vecka sedan när jag satt och googlade på missnöjda ledsna barn så kom jag in på sidor om överlevnadsbarn/high need children mm o kände direkt att de beskrev vår son. dessvärre finns det inte så mycket information om det. Inte en ändaste gång har bvc pratat om det heller? de om någon måste ju veta att vissa barn är så krävande. hade varit så skönt att få bekräftelse. Jag skulle även vilja ha kontakt med andra föräldrar som har överlevarbarn i olika åldrar. För att kanske kunna stötta varandra komma med tips och ideer mm.. kanske någon som vet vart man kan vända sig med barn som kräver all ens uppmärksamhet.

    Desperat nu nästan..

  • Svar på tråden Överlevnadsbarn
  • Kissekatt

    Det är så intressant att läsa om andras erfarenheter. Man hör alltid om allt det jobbiga, men det finns så många positiva saker med dessa barn

    Min dotter förutsätter alltid att hon ska bli lyssnad på. Det finns något hos henne som gör att man aldrig avfärdar henne.
    Hon är en äkta överlevare och reser sig direkt när något händer
    Hon är så stark i sig själv. Även om hon kan verka blyg på ytan så har hon en kärna av stål som inte går att bryta ner.
    Hon använder språket på ett sätt som ibland tar andan ur en.

    Bara några exempel och  jag tycker det är fantastiska egenskaper att bära med sig i livet.


  • Die Mutter
    saraisundsvall skrev 2012-08-15 21:30:31 följande:
    ...Många kommenterade att det var för att det inte var första barnet och att vi var lugnare som föräldrar, och det spelar säkert in litegrann, men han är helt enkelt en annan sorts person.

    Ska bli hemskt spännande att få veta vilken sort jag har i magen (de har varit lika vilda alla tre när det gäller sparkar och ommöbleringar i magen), och skulle det vara en high need baby så känner jag mig lugn över att vi nu har strategier att ta till och framförallt vet hur viktigt det är att avlösa varandra och att båda nån gång ibland får sova! Och att veta att det blir bättre och att man inte är ensam. Det är inte föräldrarnas fel att barnen beter sig som de gör, barnen gör det för att få föräldrarna att göra som de vill...
    Ja, det är så vi har börjat känna också (fast det tog som sagt 3 år). Dels att vi nog skulle vara coolare päron och att det ger lugnare barn. Men samtidigt skulle vi bägge mentalt förbereda oss på ännu ett överlevnadsbarn, och försöka komma överens om strategier för att hantera de situationer där vi blev så oense vad gällde sonen. Känns som att man har hittat en bra repertoar med verktyg, så att en till likadan bebis inte skulle få en att trilla av stolen lika lätt.
    Kissekatt skrev 2012-08-16 08:32:46 följande:
    Det är så intressant att läsa om andras erfarenheter. Man hör alltid om allt det jobbiga, men det finns så många positiva saker med dessa barn

    ...Hon är så stark i sig själv. Även om hon kan verka blyg på ytan så har hon en kärna av stål som inte går att bryta ner.
    Hon använder språket på ett sätt som ibland tar andan ur en....

    Bara några exempel och  jag tycker det är fantastiska egenskaper att bära med sig i livet.
    Jag håller med dig så mycket i detta.
    Det känns verkligen som att desto större överlevnadsbarn blir - desto mer kan de kanalisera all sin energi till att bli styrkor, och verkligen blomma ut till osedvanligt stabila, verbala, viljestarka och kreativa individer med stark integritet. Jag tror överlevnadsbarn klarar sig bra ute i stora vida världen, som kan va rätt tuff! Dessutom känns det bra på flera andra sätt att se att ens barn har en självkänsla stabil som berggrunden. Inte bara för deras egen skull. Jag har svårt att se ett överlevnadsbarn i skolåldern bli vare sig mobbad eller mobbare, till exempel. Däremot kan jag lätt se min son som den-där-killen-som-alltid-var-uppe-och-sprang-runt-i-klassrummet, så jag tror att rätt intensiv fysisk aktivitet på fritiden kommer att vara ett gigantiskt måste för honom. Precis som det är nu.

    Att tänka på det här gör också att det inte känns som en mardröm att tänka sig en til high need bebis. För i slutändan så tror jag att överlevnadsbarnen har fått en fin start i livet, att få födas med den sortens temperament (eller vad man ska kalla det).

  • saraisundsvall

    Håller verkligen med er, Kissekatt och Die Mutter! Tänk om man hade kunnat se framför sig några av fördelarna det där första halvåret också...


    Hugo -07, Edvin -09 och liten skatt i magen beräknas till 19 december
  • PollyPop

    Hej igen!
    Min dotter är snart 15 mån.Mycket upptäckarglädje nu, myror i byxorna. Har svårt att sitta ner och äta. "Trotsar" genom att ställa sig upp i sin stol, vi svarar med att sätta ner henne på golvet eftersom hon inte lyssnar på oss när vi säger åt henne att sätta sig. Ibland har jag henne i knäet och då äter hon mer. Gör jag fel? När min man var på öppna fsk nu i dagarna satt alla barn i varierande åldrar fint i sina stolar utom vår dotter. Hon kan inte, vill inte. Kanske lutar hon sig tungt mot amningen, jag vet inte, eller är det bara för mycket att upptäcka just nu, jag vet inte. Hon har även börjat bita mig. Hon tittar på mig och skrattar när hon gör det. I brösten, magen, fingret, benen. Vad gör man??? Är så sugen på att ge upp amningen nu men ungen LEVER för att amma! Jag vet inte hur vi hade klarat att ta hand om vår unge om hon inte ammat. Det låter kanske överdrivet men det är så, amningen är vårt skyddsnät. Det gör henne nöjdare och hur våra nätter skulle sett ut om hon inte ammade då vill jag inte ens tänka på. Det gör mig väldigt frustrerad.
    Jag fattar inte varför det ska behöva vara så förbannat svårt? Och ingen i omgivningen förstår heller. Vågar inte ens anförtro mig åt familjen i rädsla att få en massa råd haglandes över en. Vi har inte mycket socialt liv eftersom det är så svårt att hitta på saker med henne. Man måste hela tiden vara beredd på att bryta det man gör för att hon bara skriker, vrålar, slänger sig på golvet, är dödstrött osv. Jag sa till min man idag att jag har alltid tyckt att barn som skriker och beter sig illa är föräldrarnas fel, men nu börjar jag tänka om. Föräldrar kan inte lastas för allting, barnet har ju en personlighet också. Man kan inte styra allt som förälder. Idag när vi var i en park sprang min dotter fram till ett par som satt och åt och spillde ut den enes läsk. Mannen blev jättearg på mig som inte "hade koll på mitt barn". Jag blev mållös för det var som ett slag i ansiktet på mig. Jag känner mig redan som en dålig mamma och undrar ständigt hur det hade kunnat bli så här och hur vi ska göra...

  • PollyPop

    Kan dessutom tillägga att det blivit ett rent helvete att byta blöja på ungen kvällstid. Idag var hon rent stirrig, så till den milda grad att hon flög in i elementet, och började naturligtvis att gråta. Därefter låg hon stilla och lät sig bytas på. Någon mer?

  • viljestarkmamman

    PollyPop>> usch, lider med dig! Spec omgivningens oförstående och pekpinnar är jättejobbigt, och känslan av att inte räcka till är slitsam, Rent spontant känner jag att jag vill råda dig att avveckla amningen i dotterns takt, hon verkar inte mogen att sluta med det nu, Såklart så kan man successivt minska men att sluta helt kan säkert bli ännu jobbigare för henne och er, Kan du så försök att inte låta dig påverkas och stressas om där är folk som tycker en massa. Jag vet att det är svårt och man blir så ledsen över att behöva "försvara" sitt föräldraskap för allt och alla, Barn är olika och just ert barn känner ni bäst. Min S var också så i den åldern. Han var frustrerad, ville inte vara uppe hos mig och ville inte heller va på golvet, när man lyfte upp han ville han ner, när man lyfte ner han började han gråta. Va vill han(??!) tänkte man, men tror inte han själv viste, min son varvar upp sig inu mycket emellanåt, Det är jättejobbigt. Hoppas det växer bort mer och mer,

  • viljestarkmamman

    Sen tror ja att ni bara hamnat på en öppen fsk med väldans lugna ungar, barn som precis lärt sig gå eller ta sig fram på eget vis vill i regel inte sitta still alls. Bitandet är inte trots utan test, vad händer om jag gör såhär..

  • Kissekatt

    Jag tänker också så här att man alltid fokuserar så mycket på sitt eget barn. Andra tänker inte på ens barn lika mycket, tycker det är lika stökigt, låter lika mycket osv. som man själv gör. När Hanna var liten tyckte jag att hon var extremt mycket mer högljudd när hon skrek än andra barn, men andra tyckte inte hon var det.


  • viljestarkmamman

    Så är det nog många ggr! Igår kände jag vi hade allas blickar när vi var på Malmö-festivalen. Kändes inte som sonen var upplagd. Allt blev såå jobbigt. Han balkade ur totalt, stack en massa, skulle inte sitta still i vagnen, skrek och protesterade högljutt när vi satte honom i vagnen.. Hela vägen på tåget hem.. Herre guuud!!!

  • Kissekatt
    viljestarkmamman skrev 2012-08-21 12:57:04 följande:
    Så är det nog många ggr! Igår kände jag vi hade allas blickar när vi var på Malmö-festivalen. Kändes inte som sonen var upplagd. Allt blev såå jobbigt. Han balkade ur totalt, stack en massa, skulle inte sitta still i vagnen, skrek och protesterade högljutt när vi satte honom i vagnen.. Hela vägen på tåget hem.. Herre guuud!!!
    Ja Gud ja, dessa tågresor man har gjort Jag minns en gång när två hundar började slåss i tågkupén precis bredvid vår vagn där lillebror ÄNTLIGEN somnat. Då började folk glo surt på MIG för att min unge skrek. Att två bindgalna hundar hade startat det hela verkade liksom gå dem förbi......

    Igår började skolan för min lilla donna. Tyvärr började friidrotten samma dag. Det blev en helt fruktansvärd kväll sen när vi kom hem. Helt klart för mycket intryck på en och samma dag......
Svar på tråden Överlevnadsbarn