Överlevnadsbarn

Funderade på en sak. Min son skrek som en tok som bebis när han vaknade efter sina sovpass och blev tyst först när han fick bröstet dvs mat.  Det var väldigt stressande. Minns att min mamma passade en gång o han vaknade tidigare än vanligt så jag hade inte hunnit hem. Han var otröstlig. Sonen har nu en lillasyster som inte alls betett sig så här utan kunnat vänta ett bra tag med maten. Hur har ni andra haft det, blev nyfiken när jag kom att tänka på det?

Min son skrek också alltid och på ett hjärtskärande vis. Ofta var det ju maten här med, men när han blev äldre var det andra grejer, att han inte kunde göra sig förstådd och att han inte kunde förflytta sig. Först när det lossnade började vår son bli nöjdare, typ efter första året. Tyvärr har han fortfarande inte helt lätt för att vara glad spontant utan är allt för ofta allvarlig och svårflörtad ,men när han är glad då är han det verkligen. Jag har funderat på om hans sinnesstämning från första året sitter i, han var ledsen och skrek alltid, jag var deprimerad och aldrig så glad jag heller, Sonen har ju dn helt annan relation med sin pappa där de leker och Busar, och de har ett mycket mer fungerande samspel, något som jag vill ha hjälp med att etablera, men bup har nog inte riktigt förstått mig när jag tar upp problemet utan tror absolut jag gett min son allt jag kan ge osv och det har jag ju men inte enl mig den här viktiga anknytningen till 100% känner jag.

Favoritar!

Hej alla! Är f.n inne i en depperiod då jag varje dag funderar över det här med att skaffa ett syskon till min dotter.Det är som att jag vill tvinga mig fram till ett beslut för att kunna gå vidare på nåt vis.Jag vill ha ett barn till, i teorin, men i praktiken...nja. Min rådande livssituation är såpass kaotisk och stundtals ohållbar att det är helt otänkbart att vi skulle fixa ett barn till.Vi har sagt att vi ska vänta några år, men jag vill bestämma mig nu.Eftersom jag absolut inte tror att vi skulle klara av ett barn till med äktenskapet i behåll så hade det kännts skönt att ta beslutet och att sedan kunna göra oss av med alla barnkläder och annat som vi annars skulle spara.Men jag känner mig inte redo heller på nåt vis, hoppas väl att det ska vända...=(
Min man och jag är depressivt lagda båda två vilket gör att vi ser på situationen som jobbigare än den är, tror jag, men sen är ju dottern mkt krävande också. Vi får helt enkelt inte saker att funka riktigt i vår familj. Alltid disk, alltid tvätt, alltid ostädat, alltid kaos. Vår dotter sover inte som hon borde, hon vill inte sluta amma, hon äter inte ordentligt, trotsar mest hela tiden. Det är nästan bara när hon är utomhus som hon är helt nöjd. Annars gnäll och rastlös till tusen. 

Jag är så rädd för att vi skulle få ett krävande barn till.Som skulle göra att vi inte klarar det och måste skiljas. Vi bråkar rätt ofta i perioder och det känns hopplöst ibland. Det är då man funderar på det här med 5-minmetoden, men jag slår bort tanken lika fort eftersom det inte är något jag vill använda mig av.Men va fan, när man knappt pratat ostört med sin man under en veckas tid för att dottern kräver allt av en, ja hur känner man sig? Och jobbet kräver sitt av en? Och man inte har något socialt liv eller egna aktiviteter? Då det känns ohållbart i längden.
Vet att några av er har fler barn. Hur vågade ni? 

Polly Pop, hur gammal är lilltjejen nu? Vi hade en period runt 1,5 år som var helt galen, sonen ville upp hos en hela tiden, när jag tog upp honom skulle han ner, han ville putta bort mig fr spisen när jag lagade mat, börja skrika när jag prata i telefon osv, de va en ganska/väldigt intensiv period men för oss lossnade det mycket när talet kom igång och vi kunde börja föra en dialog och han kunde göra sig förstådd.. Över en natt (i princip) blev han plötsligt självständig och kunde leka själv med leksaker mm. Man kan ju inte garrantera att nästa barn blir lugnt men den största omställningen är gjord och jobbigt är det redan... Jag tycker inte ni ska stå över syskon om ni vill ha det för att det är jobbigt. Men jag förstår dina tankar, orkar man verkligen? Jag hade bara önskat mig en chans till att få till det med amning, närhet och anknytning och det där "mysiga" med bebis som man bara hört talas om, men sambon vill inte alls:(

Jag har en son som jag skulle kategorisera som "överlevnadsbarn", det var väldigt intensivt med honom fram tills han var tre och är på vissa sätt än. Han är snart sex nu.

För ett år sedan fick han ett syskon och det har ju varit jobbigt ibland men i stort ett lyft faktiskt. Det var väldigt bra för honom att inte alltid vara i fokus. Visst kan det bli scener men han älskar verkligen sin syster och för det mesta är han otroligt fin med henne.

Ibland tänker jag att det kanske varit bra om han fått syskon tidigare, men egentligen var det nog en bra tid...

Och lillasyster är ingen överlevnadsunge vilket förstås spelar in. Hon är en väldigt förnöjd och godmodig sort och det kan man ju inte bortse från. Hade hon varit som sin bror hade det varit mycket annorlunda.

Så jag vet inte om jag vågar råda. Men det KAN bli väldigt bra.

Vi har en lillasyster på 10 mån och hon är inte överlevnadsbarn. Eftersom jag snart är 40 så hade vi inte tid att fundera o vänta.

Suck! Haft besök av dagiskompis och det var jobbigt. De bråkade hela tiden om sakerna. Sonen brukar fungera bra med äldre el yngre. Vissa jämnåriga dagiskompisar blir det oftast bråk om leksaker med. Helt slut nu!

Lekträffar är inte heller lätt hos oss, sonen vill gärna ha mig i närheten men små stunder kan det gå bra, sen kallar han och är ledsen över något. Önska han fick bättre självförtroende, han leker lite annurlunda än kamraterna, vill klä ut sig och leka robot ist för att leka med bilar. Han är väldigt fantasifull och leker mycket rollekar själv med sina figurer.

Åh, här känner jag igen massor! Min första var/är väldigt mycket så här, nummer två däremot mest bara nöjd. Väntar med spänning på hur trean visar sig vara... I magen är de än så länge (bara v 22 ännu) väldigt lika, mycket aktiva alla tre.

Att vi vågade skaffa fler var väl dels för att det inte alltid var så jobbigt med Hugo heller, dels för att det var en lugnare period då när han var drygt ett och kunde en massa saker själv, och dels för att jag sen jag var sisådär fyra år har vetat att jag vill ha minst tre barn.

En annan gång ska jag berätta mer om min älskade, jobbiga, underbara unge! Det blir ju lätt en hel roman... Det har i alla fall blivit betydligt lättare att leva tillsammans med honom de senaste åren. Nu har han just fyllt fem och egentligen kräver han nog fortfarande lika mycket (uppmärksamhet, aktivitet, närhet) som tidigare, men det är lättare att förstå och ge honom det nu än när han var liten bebis och bara missnöjd. Dessutom sover han bra nu (sen drygt två års ålder) och det gör ju under för föräldrarnas ork också!