Överlevnadsbarn

Usch tänker för mycket..

Äntligen helg! Har varit på mitt nya jobb tre dagar och är helt slut! Det har jag ju varit under min föräldraledighet också men på ett annat sätt. Nu är det ombytta roller verkligen, nu är det min man som klagar över dotterns konstigheter. Nu ÄNTLIGEN börjar han förstå hur jag har haft det och till fullo förstå hur vårt överlevnadsbarn fungerar! (inte en dag för tidigt)

Idag ringde han mig på jobbet och var så frustrerad över att hon inte somnade i vagnen trots att han varit ute med henne i en timme. Till slut hade hon iaf däckat i hans famn när han var tvungen att ta upp henne för att hon bara skrek. Eftermiddagsvilan fungerade inte heller så när jag kom hem fick jag amma henne till sömns, hon var dödstrött. Nu är klockan fem och hon sover fortfarande. Kul, då blir det sent i säng i kväll... 

Känner så väl igen den tiden, det är slitsamt när man varit hemma och haft ansvaret och sen även om det är jätte skönt att komma hemifrån så hade iaf jag lite svårt att släppa tanken på hur det går hemma, man vet ju hur det är.. Så på ngt vis slappnar man inte av ändå, för mig blev det lättare när dagis fick ta ansvaret, dels för att det gick så bra kanske

Hur vet man när ens barn inte behöver vila mer mitt på dagen? Min lilla S har jättesvårt att varva ner och han säger att han inte vill, vi provar att gå i vagn, köra bil osv min uppfattning är att han är trött, han somnar ju tillsist när han är helt utmattad typ 16.00 o sen sover han inte på natten så bra och somnar sent, rätt drygt nu

Sonen slutade helt att sova middag vid 2 år och 2 månader. Vi kände att det gick åt för mkt tid till läggning både vid middagslur o nattsömn. Till en början sov han kanske varannan dag ett par veckor. Sen fick han inte sova alls eftersom det blev så oregelbundet. Nu sover han ca 12 timmar per natt i stället för 10,5 o 1,5 timme middag. Tog ett tag innan han förlängde nattsömnen.

Sparar tråden från mobilen och skickar en massa pepp till alla er som får kämpa lite extra hårt för era fantastiska ungar.

Ja vi får nog börja fundera, det "roliga" är att aldrig är vår son så självständig som när han "ska" vila, plötsligt kan man leka med bilar o leksaker väldigt länge utan att behöva min ständiga närvaro, jag tar med honom och går och lägger mig, inom 2 minuter har han smitit och får då iväg och leker, jag blir kvar för jag vill inte truga o tjata osv, vill alltså inte falla för att ge honom den negativa uppmärksamhet det innebär att tjata och hålla fast, det slutar ju bara med skrik gråt och gnäll och sömn av utmattning, sen vaknar han med den känslan på eftermiddagen sen ändå och är ledsen stort sätt hela kvällen

Problemet är att 2 timmar senare när jag har gett upp, då är han jättetrött och deckar, får då bara sova en kort stund, och är tjurig hela kvällen ändå

Hur har ni det? Själv har vi haft en "lugn" vecka med jämt humör fördetmesta!

Jodå, min vardag har ju förändrats i och med att jag börjat jobba. Maken får ta de flesta smällarna men det fungerar bättre än förväntat. Visst vill min dotter amma när jag kommer hem och det märks att hon är glad att se mig, men hon trivs med sin pappa.Nu har dock jobbet en kvällsträff på gång och jag är jättenervös för hur det ska gå. Det är jag som lägger henne om kvällarna eftersom hon inte kan somna utan tutte och jag är rädd att inte kunna slappna av när jag vet att maken är ensam med henne och kämpar med att få henne att somna. Och det känns dumt att göra så för en kväll. Kanske det borde ligga mer bakom ett sånt försök??? Är dock inte beredd att ge upp nattamningen ännu, har inget bättre alternativ för tillfället.