Överlevnadsbarn

Ja det är svårt du kan inte göra allt praktiskt istl för att sova. håller inte i längden!
När man läser artikeln du länkade om tidigare så känns det som man får stöd i att det är ok att säga att mamma är upptagen o låta dom få sina utbrott för det är inte heller ok att visa dem att man alltid släpper allt för deras skull....

Ja man blir så facinerad av att de har så många gemensamma punkter:) Fast jag  skriver mest om de som jag  anser vara negativt och jobbigt. Min son har ju massa kvaliteter som gör att man älskar honom mer och mer för varje dag :) Han är väldigt omtänksam mot tex våra djur. En hund och ett marsvin. Han är försiktig och klappar snällt. han har ett gott minne och kan koppla ihop saker, Var hos en väninna för 5 månader sedan sen blev det inte att vi kom dit på ett tag, sen när jag sa att vi skulle dit igen då säger han "piano och gitarr" som han spelade på sist han var där när han va typ 1,5 år.
 På ikea hittar han direkt till leksaksavdelningen fast det går månader emellan. Han besökte samma doktor två ggr i höstas och första gånen fick han vindruvor av mig medan vi var där, nästa gång så sa an att han ville va druvor när vi var där. Då var han baar 20 månader  ja det finns massa exempel. Han har en otrolig energi och älskar springa och hoppa och klättra men ändå är han försiktig för det mesta och kanstar inte sig ut i faran. Han hittar på egna små sånger och har en vild fantasi. Han gillar o spexa. Sätta sin oanvända blöja på huvudet och springa runt naken med bara den på huvudet ist för på rumpan för att vi ska skrata åt honom eller hattar eller luvor. Han är nyfiken och observant. Kan vara fantasisk kärleksfull även om han gärna hårdgosar genm att typ brottas med oss och låtsas att han ska äta upp oss osv, Han älskar alla bollar och bollsporter. Lever för att spela boll. Ser han tex en tennismatcg på tv så springer han och hämtar tennisbollen osv även om ngn spelar gitarr så hämtar han sin gitarr osv. Så det är inte baar jättejobbigt som tur är:D 

Kul med liv i tråden. Själv lite ont om tid att skriva, vi har ett syskon på 6 månader nu.
Känner igen även de goda egenskaperna. Väldigt gott minne, omtänksam mot lillasyster, är också lagom försiktig ute på lekplatser. oerhört duktig på att prata, vi får sår i öronen.

Otroligt bra minne känner jag igen. Intelligent, kopplar i hop saker, pratar bra o mkt, reflekterar,ser samband o kan mkt för sin ålder faktiskt.  Försiktig. Intressant att våra barn är så lika!

Haha, känner igen det där! Vi har varit och lunchat ibland och man får snabbt äta innan det blir kaos. Och inplanerade barnvagnspromenader med andra mammor har aldrig gått. Det har varit en mkt ensam föräldraledighet för mig pga dotterns gnäll och dåligt tålamod. Samtidigt har det blivit bättre.
Och självklart älskar vi våra barn, inte bara för att de är våra barn utan för att de är så härliga! Jag hade aldrig velat att min dotter var en degig unge, trots att det kan vara väldigt jobbigt ibland. Men jag ska inte sticka under stol med att det hade varit enklare att vara förälder. I natt vaknade hon kl 12 och då hade jag ännu inte hunnit somna. Sen skrek hon, vred sig, kröp på mig, grät och gnällde för att hon inte kunde somna om. Jag provade att sjunga, att vagga, att amma, ge henne gröt men det gick inte. Det tog några timmar...
Jag har försökt att analysera varför det blev så, om något varit annorlunda under dagen, men det enda jag kunde komma på var att hon haft en vila istället för vanliga två. Hon var mkt övertrött när hon skulle somna och det tog lång tid för henne att komma till ro. Det är iofs mkt vanligt... Nej , jag vet inte. Jag börjar jobba den 2 maj och då får vi se hur det här går. Hennes pappa tar över föräldraledigheten och jag hoppas att det går bra. 

Så kände jag mig också när mina var spädisar. Jag tittade på alla dessa bebisar som lugnt låg i sina vagnar eller babyskyddsinsatser och var nöjda och det kändes så främmande. Min äldste son gallskrek som om någon försökte mörda honom varje gång jag lade ner honom - varje blöjbyte, varje gång jag skulle ta på eller av någonting, varje gång vi var tvungna att åka någonstans med bilen - tills han var 4 månader eller så. Men å andra sidan var han faktiskt väldigt glad och nöjd bara han fick tillgång till bröstet och fick vara i famnen. Jag kände alltid att jag kunde trösta honom.

Kommer så väl ihåg hur svärmor sade att vi skämde bort honom och måste lära honom vänta lite. Kommer också ihåg hur hon snabbt som bara den bad oss att få honom att sluta skrika (Oh my God! Just make him stop!!!! för att återge det ordagrant) när vi åkte bil med henne och han i vanlig ordning protesterade. Han var väldigt effektiv i sin kommunikation - hans skrik var olidliga! 

Tillbaka från en välbehövd helg i Liverpool med sambon. Det har gått bra för farmor och mormor att passa lilleman! Skönt att läsa att andra känner igen sig i café situationen, där ett tag kändes det ensamt att inte kunna njuta alls av babytiden, nu är problemet affären för vår del, han känner sig för stor för vagnen, protesterar och får närmast panik i vagn, på golvet springer han runt, in i folk drar ner saker vill bli jagad osv helt hopplös, idag bar jag ut han skrikande i bilen så fick sambon handla klart, jag skällde inte, bad inte utan bara tog han och bar ut han, helt tyst var jag, ville inte belöna beteendet med uppståndelse.. Hur löser ni sånt?

Jag vet inte om jag borde göra på ngt annat vis, tycker sånna situationer är så jobbiga, vill helst slippa handla alls med honom men man måste ju:/

Hur gammal är han? Hoppar in lite i tråden bara så där, läste den för nåt år sen och känner, såklart, fortfarande igen mig
När vi handlar så använder vi oss antigen av nåt ätbart (riskaka t.ex.), eller att nån av oss springer runt och jagar henne Jag ser det som fullkomligt normalt. När vi kommer till kassan brukar hennes tålamod vara väldigt kort och där börjar oftast skriket, om kön är kort brukar nån av oss gå iväg med henne och den andra tar hela "kassa-arbetet". Är kön lång (och man vill ha hjälp att packa ner grejerna alltså) får man distrahera och hoppas hon vill hjälpa till och packa upp varor.. 

Någon som vet när "high need"-perioden är över, eller är det ett personlighetsdrag som barnet har med sig hela livet? Kom över denna länk, är det nåt som kan vara synonymt med våra små?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/vi-hogkansliga-maste-satta-granser_7079613.svd
Hoppas inte, det verkar mkt jobbigt att ha det som människorna i artikeln!

Idag har det varit en jobbig dag för mig. Skulle iväg till en grupp på fm och ville som vanligt att dottern skulle sova fm innan så att hon var utvilad och vi kunde stanna tiden ut. Men hon bara skrek och skrek i vagnen (hon skriker alltid när hon är på väg att somna men inte riktigt kan slappna av). Jag tog upp henne, höll hennes hand mm men märkte efter en stund att hon inte skulle kunna sova. Så fort hon blundade en stund och var på väg in i drömmarnas land så kom något ljud som gjorde att hon slog upp ögonen igen. Så vi gick till gruppen och hon var trött. Det gick under omständigheterna bra förutom att vi fick bryta i förtid. En mamma där berättade för mig att hennes dotter somnar kl 8. Då ligger hon och läser en timme och sen sover hon. Dottern vaknar kl 7 på morgonen så hon sätter sin klocka på 6, går upp och duschar i lugn och ro och läser sin bok en stund. Lyx, säger jag. Dottern somnar ALDRIG samma tid varje dag och vaknar ALDRIG samma tid varje dag. Hon vilar sällan samma tid varje dag. Min unge är inte ETT DUGG regelbunden, trots mina ihärdiga försök! Jag känner mig som en usel morsa som inte kan lägga min unge samma tid varje kväll, som inte kan undvika kaos varje dag. Min man och jag har nästan aldrig tid för varandra pga dottern. Hur ska vi våga skaffa fler barn???

Ska jag berätta om resten av dagen? Vi tvingades ju bryta och gå hem tidigare för att dottern var trött. Hon skrek i vagnen och jag klarar bara inte av det. Ringde maken och bad honom komma och möta oss. Satte mig ner på trottoaren och ammade flickan i hopp om att lugna henne. När min man kom bar han henne en stund och sen provade vi att sätta henne i vagnen igen. Hon somnade inte förrän senare på eftermiddagen, sju timmar efter att hon vaknade i morse. Så länge har hon aldrig varit vaken i sträck. Sen sov hon tre timmar, med flera uppvak. Nu står hon här och skriker bredvid mig för att jag inte ger henne uppmärksamhet. Undrar när hon vaknar i kväll tro...?