Överlevnadsbarn

Gillar egentligen inte etiketter, men det verkar onekligen som att det finns vissa drag som är gemensamma för dessa barn.

Polly Pop: Känner så väl igen det där med svårighet att komma till ro. Fram till 2 år fick vi ut o köra sonen i vagn på kvällarna för att sen lyfta över till sängen. Fram till 1,5 år sov han väldigt dåligt ofta vaken 2-3 timmar på natten o kunde inte komma till ro. Idag 2,5 år sover han så gott som alltid hela natten och somnar väldigt lätt i sin säng vid 19.30. Vägen hit har varit lång. Han är väldigt receptiv och hör och ser allt, vilket han även kommenterar som en sportkommentator.

Det var Inte meningen att sätta en "etikett" men ibland kan det vara skönt med en förklaring tror mer det är ett begrepp att vara high need för jag tror där är variationer på alla dessa barn men det gemensamma är ett stort behov av närhet, trygghet och bekräftelse, de kräver också ens totala fokus och gör allt för att få det så.

Haha, ja, jag vet inte riktigt vad som är "normalt" men när en bebis bara är några månader lever de ju lite i en "bubbla". På BVC sa de att min dotter däremot tidigt reagerade på omgivande ljud, när hon egentligen var för liten för att göra det. I vår lägenhet är det mkt lyhört och när hon inte vill sova så kan vattenkranen i köket eller att någon går förbi utanför dörren göra att allt hennes fokus flyttas dit. Folk brukar säga att "smyg inte på tå när bebisen sover, då lär de sig att det måste vara tyst för att de ska sova". Jo, men de som aldrig haft en unge med sovproblem förstår inte det. När hon var riktigt liten sov hon typ kvartar när hon vilade, nu kan hon sova längre men ofta bara en halvtimme ändå, och den tiden är livsviktig! Att hon ska få sin sömn har alltid varit prio ett för mig så jag har snällt fått tacka nej till babysim och alla möjliga aktiviteter för att inte riskera kaos. Att följa henne har blivit så självklart, hennes behov skiftar så från dag till dag. Jag kan fortfarande förstummas över dem som har barn som bara somnar i deras famn av sig själva eller att de lägger ner dem i en vagn med massa ljud runt omkring, medan jag själv får kämpa och kämpa för att hon ska sova. Går jag med henne i vagnen är hon jättekänslig för ljud runt omkring - att någon går förbi och pratar, skrattande och tjoande barn på en skola, en bil som kör förbi, kyrkklockan - allt kan göra att hon inte slappnar av. Men bor man i en stad kan det inte vara tyst alltid. Gud vad jag babblar på här...=)
Min man brukar sucka och mumla "attatchment paranting"  när jag beklagar mig, men jag ser inget alternativ. Han tycker att vi borde "lärt henne" att leka själv men jag hävdar att det går ju inte! Få stunder sitter hon och leker lite själv nu, men ofta kommer hon gnällande till mig. (Det är ju för övrigt helt normalt i separationsfasen). När hon var yngre bara skrek hon på golvet, hur skulle man "lärt" henne att leka själv då? Nej,jag vet att jag gjort rätt det är bara tungt ibland och då är det ändå lite tröst att det finns andra som har det som man själv.

O ja, det känner man igen, ens totala fokus!!!

Förresten, någon som har erfarenhet av hur det går att ha barnvakt med överlevnadsbarn? Vi har inte tagit steget ännu, mkt pga att jag fortfarande ammar, men också för att jag är rädd för att det inte skulle gå. Min mamma är på besök nu och är ute och går med dottern men jag kan inte koppla av riktigt för jag är rädd att hon bara skriker. I går grät hon när de kom in från promenaden, det gör ont i mammahjärtat, fast jag kanske förstorar händelsen. Det är jobbigt med de ambivalenta känslorna, man behöver egentid men när man får det har man svårt att koppla av ändå

Pollypop>> Vad glad jag blir av din sunda inställning till att  "lära barn att vara själv" jag tror inte alls på det och det går helt imot vad jag kände när min son skrek efter oss. Aldrig att jag skulle låta honom sita eller ligga där. Innan Sonen föddes viste jag inet vad ap är. Nu är jag fruktansvärt stolt att jag är en sån förälder och jag har tänkt att om jag får fler och de inte är som sonen så kommer jag vara ap ändå. Min son var likadan med ljud. Kära nån va arg jag blev om jag äntligen fått han och somna och alltd då ringde telefonen och det reagerade han på sen var det jättesvårt att få han att somna om. Jag drog ut jack och lade av lurar. Har  fortfarande min mobil alltid på ljudlös av ren vana. Nu sover han betydligt hårdare när han sover och nattetid brkar det fördetmesta vara bra. men så jobbar jag nattetid för att få mer tid över på dagen och sambon märker stor skillnad att han är en orolig själl när jag inte är där även om han kanske inte vaknar. Ang baranvakt har vi alltid samma 2. mormor och farmor som han känner bäst. Han var ett år när han sov hos mormor första gången har jag för mig och han kännde henne väldigt väl då. Farmor träffar han inte lika ofta men tycker mycket om. Har sovit hos henne en natt förra sommaren och då hade det gått bra,

Om några dagar ska jag och sambon ut på första minisemestern 3 nätter utan honom. Innan har det rört sig om en natt nån gång då och då. Jag är jättenervs även om jag vet det kommer gå bra. han ska sova hos farmor en natt först och sedan hos mormor två. detta enbart för farmor och mormors skull, det hade blivit för intensivt fr dem annars tror vi. Och vi tror att S kommer klara detta bytet bra också men jag är ändå nervös. Tror jag kommer börja gråta när vi sagt adjö

Jag vet va du menar man behöver lugnet men kännslan av att ens barn behöver en gör att man ändå ine slappnar av helt. men det är ju nödvändigt att barnet utvecklar relationer med andra människor också när tiden är inne. Att ta småpromenader på egen hand är en bra början och bra träning tror jag. Det som jag känner är nog just att man begränsar antalet barnpassare och att barnet käner personen väl. Har du funderat över vad som är jobbigast med att din flicka skriker när hon är ute med mormor? Är det för att det är för att du tror flickan "far illa" av att du lämnat henne med mormor istället för att vara med dig eller för att mormor ska tycka det är jobbigt och utmattande att ha ett skrikande barn med sig?

Sådana frågor tänkte jag mycket på. Hade väldigt dåligt sammvete gentemot okända i affären när jag försökte trösta min gallskrikande son, bad om ursäkt när han förstörde babymassagen för de andra och kände mig så otroligt värdelös som inte kunde trösta mitt barn. Ville inte belasta min egen sambo med att låta han ta över så jag fick andrum så jag stötte bort honom. men jag höll ju på att gå under totalt själv för jag tog på mig allt ansvar och alla skuldkänslor. Jag är helt övertyad om att han har känt att jag alltid var ledsen. att jag säkert hade svårt att le med hjärtat mot honom, Nu mår jag ganska bra igen och jobbar hårt på att bygga upp vår annknytnig.
Men var ine rädd för att lämna över en liten stund till en liten skara som du litar på. Vist kanske hon kommer att skrika men att du får en välförtjänt paus och sen orkar vara mamma igen det trr jag ni båda tjänar på

Min erfarenhet var att barnvakt var mkt svårt före 1 år. Det är ganska normalt att alla barn endå har en anknytingsfas o våra barn kanske har den ännu starkare. Sen har det gått bra med familj som han är trygg med. Har aldrig tagit en tillfällig barnvakt skulle nog inte fungera.
Sömnen har varit katastrof men vi har medicinska orsaker till det med. Bilen var bara gallskrik till han var drygt ett år då gick de bättre men fortfarande mest korta sträckor som är lätt.

Sen säger jag som ts just sagt att behöver man en paus får man kanske lova att lämna över endå till ngn barnet brukar träffa ofta för att man själv ska orka

Jag känner att jag börjar bli lite hårdare nu ju äldre sonen är. Tex: Säger jag :gnäll inte, gråt inte. Säg vad det är istl. du kan ju prata. Lugna dig jag har ju sagt att jag kan fixa det, jag kan laga bilen, el ex dra till strumpan. skrik inte bara rätt ut! Vet inte om det är rätt el fel. Självklart bör man trösta men ibland känner jag också att när han nu börjar bli stor får han också förstå lite mer. Sen det här med att trösta om jag ska trösta vid varje motgång får jag vissa kväller ingenting gjort. ingen mat lagad, ingen disk, inte packa skötväska så vi kan gå ut etc, Så har det ju alltid varit men jag känner att vid denna ålder måste vi kunna göra saker utan kaos hela tiden så jag får ignorera en liten stund för att få ngt gjort. Kanske itne det bästa alltid men vad gör man. År efter år kan ju inte allt fokus vara på att hålla ngn i familjen lugn o allt annat som vardags sysslor stå tillbaka

Tror inte du ska vara så hård mot dig själv. Klart man måste få säga till också att det beteendet inte fungerar.  Tycker du att det blev enklare när han började prata helt och hållet? Jag bara går och hoppas att vi ska förstå varandra bättre när han också kan svara med komunikation men inser att gråtet och gnället inte försvinner automatiskt som ett sätt att få uppmärksamhet bara för att de pratar. Nu längtar jag efter att kunan förstå vad han vill och vad som är fel.