Överlevnadsbarn

Kan ju tillägga att jag är ganska trött på att inte kunna prata i telefon eller skriva sms. Dottern kommer och skriker och drar i mig tills jag slutar...

Känner igen det där att man inte kan prata i telefon el skriva sms. Det är oftast så fortfarande o sonen är ju drygt 2,5 år. Påverkar det sociala livet. Minns att från ca 7 månader kunde jag inte gå barnvagnspromenader med andra mammor. Han skrek som en tok. Funkade bara under sovtiderna.

Vi har märkt att han nu har problem med folksamlingar o träffar med mkt folk. Skulle på picknick med dagis igår o när vi närmade oss skulle det bäras o han kunde inte sitta ner på filten utan skulle iväg till några gungor längre bort. Socialfobi/panikångest?

Min son går också sin egen väg vid sociala tillställningar, han vill göra det han får lust med, Men kan det inte vara att vi lägger för mycket värderingar i det? Vi tycker att de ska tycka det är kul att gå på picknick med dagis men han vill hellre undersöka de spännande gungorna? Min kille har väldigt svårt att sitta still rent allmänt om han själv inte är upplagd för det, men har fått indikationer fr bup-tant att det är normaltillstånd för en 2- 2,5 åring

Känner igen mig så med både smsande och barnvagnspromenader, känner emellertid nu att gränssättning kring mina behov är ett måste, jag måste få göra mina saker med utan avkall, tänker att det inte kan va nyttigt att lära sig att mammas behov är mindre viktiga, men han har fått raseriutbrott på mig tex när jag ska sätta mig på toa osv. Känns jättetråkigt att aldrig få lugn och ro, inte ens på dass. Han får ju va arg. Jag måste ju få kissa.

Bra med en aktuell tråd om överlavarbarn, undrar om man kunde be den som är ansvarig för forumet att göra ett ämensområde för detta.

Vi har också en fantastisk go liten överlevare som nu är lite drygt 2,5 år gammal. För oss löste sig mycket när han slutade amma och började krypa, allt i samma veva vid 8 månader. Innan detta skrek han för allt eller för ingenting, hur man nu väljer att uttrycka det.

Han har dock varit mycket social redan från början vilket dels underlättade när man skulle träffa folk men som också gjorde att det var svårt för omgivningen att förstå hur slitna vi var, han var ju så mysig när andra träffade honom. I och med att han är så social kom ytterligare en förbättring när han fick börja på förskola. Det var väl tråkigt att gå hemma med mamma och pappa antar jag. :O) Vet att det är väldigt olika från barn till barn.

När han var runt 2 år hittade jag en länk på internet och förstod vad det handlade om. Tänk om någon berättat, så man inte känt sig så ensam.

Nu är han precis som vi, sina föräldrar :O), känslomänniska, och är fantastiskt glad men också otroligt arg. Han känner nästan alltid allt starkt som glädje, ilska, hunger, värme, kyla m.m. och har säkert gjort från början och försökt berätta för oss på sitt sätt.

Once uppon a time>> Hej, va kul att du med hittade hit. Ja en rubrik om överlevare hade varit bra. Tror många känner sig vilsna när det inte blir alls som man tänkt. Kan vara skönt att läsa att andra också har intensiva viljestarka små individer till barn. Kul att tadel av din historia. Vår ser ganska lika ut men även om det känns som det hela tiden går framåt så kommer det perioder som är så tunga och tuffa. Nästan som en depression, jobbiga och uttömmande för hela familjen. Vår son är också väldigt social utåt och är charmerande många ggr på kalas och liknande, älskar centrum. Men sen kan hela världen rasa om vi "bara är hemma" det behöver hända något hela tiden, ett ganska hektiskt liv känns det som. Självständighet kan hända lite då och då numera och jag hoppas det fortsätter så. Skriver på mobilen, nästan hopplöst. Ger upp nu:)

Hej alla kämpare!
Vi har haft en lugnare tid. Han börjar förstå att vänta på saker nu o har varit jämnare i humöret. Jätteskönt!

hej!
alltid kul att se när någon av er skrivit nåt nytt, mina vänner här i tråden
Har haft en skön helg med dottern när maken jobbat. Massor av bus och upptåg och inte så många kamper. I går lät hon mig t.o.m se ett tv-program medan vi lekte, ibland satt hon med mig i soffan och tittade. Annars är vi väldigt restriktiva med tv:n på, den är aldrig någon barnvakt. Men det kändes lite lyxigt att få se på tv helt oplanerat, ett program jag dessutom uppskattar mkt. Hade jag däremot planerat att jag skulle se det lovar jag er att det hade gått åt skogen och jag hade bara blivit besviken!

Förresten, de senaste våndorna är att bestämma förskola alt dagmamma åt dottern som ska skolas in om 8 mån. Usch, det är så svårt tycker jag! Hur tänker/tänkte ni andra? Vet att många av er varit oroliga inför det och undrat hur det skulle gå.

Kul