Överlevnadsbarn

En sak till ska jag säga om vår erfarenhet med ett lillasyskon (som kom två veckor före tvåårsdagen).

Det har varit jättebra för Hugos sociala utveckling att inte få all uppmärksamhet hela tiden. Det händer också ganska så ofta att de kan leka tillsammans!

Ser fram emot att läsa mer :)

Ok, här kommer romanen...

Hugo som  bebis började med att bråka sig ur sin CPAP (andningsstöd för att han var rejält tagen när han föddes, långdragen förlossning) vid sisådär 10 timmars ålder. Sen krånglade han med amningen, och redan vid ett par dagars ålder medan vi var på neo fick han skrikperioder när han bara var missnöjd. Jag hade aldrig någon känsla av att han skulle ha ont nånstans. Det hände att vi stängde in oss i ett amningsrum för att inte störa de andra bebisarna och föräldrarna. Till slut kom vi hem i alla fall och det funkade mycket bättre med amningen hemma.

Han älskade bärsjalen, och på så vis kunde vi också få lite lugn. Om han inte sov på oss var det dels jättesvårt att få honom att somna och dels sov han aldrig längre än 45 minuter i taget, inte heller på nätterna. Vagnen var kanske okej om den rullade, fram tills han var ungefär 7 månader, då dög inte det heller. Blev bättre när vi skaffade ny vagn och han kunde sitta framåtvänd, men vid ungefär 9 månader skulle han ändå bara gå själv. Han började kunna somna i egen säng vid 10 månader (precis när jag börjat jobba förstås) men han fortsatte att vakna ofta på nätterna. Vid 18 månader slutade han äta på natten och började sova riktigt bra både på dagar och nätter. Evighetslånga läggningar hade vi tills han slutade sova på dagen vid 2 år och 9 mån, nu somnar han fort om man ligger bredvid och han vaknar vanligtvis bara en gång/natt och då traskar han in och lägger sig i vår säng utan att vi ens märker det.

Han är väldigt motorisk och började gå vid 7½ månad. Började simma själv förra året när han fyllde fyra. Mest under vattnet förstås, men han har stenkoll på hur han ska göra för att ta sig upp och hämta luft. Älskar att cykla, spela fotboll, springa.

Han vill veta allt och ställer tusen frågor. När han var 2 kom frågan "varför då" minst 10 gånger i minuten tills jag kom på att jag kunde fråga tillbaka "vad tror du?" så att vi kunde diskutera lite. Kunde alla bokstäver vid 2½ år och några månader senare ljudade han ihop sitt första ord, men det är egentligen först nu som det börjar gå lite lättare för honom och han kan läsa flera meningar i rad och han läser gärna alla skyltar han ser. Förstår alla fyra räknesätten och kan räkna enklare tal, oftast med hjälp av fingrarna. Använder gärna mattekunskaperna till vardags.

Han är social och har sedan han var liten bebis trivts bra i folksamlingar och stjäl uppmärksamhet på ett eller annat sätt! Däremot har han inte så lätt för att bli kompis med jämnåriga. Han har jämnåriga kompisar på förskolan (där han alltid trivts jättebra men grät i ett år när vi lämnade) och en kille som han har vuxit upp med, det jag menar är att han alltid haft lite svårt att skapa kontakt med okända jämnåriga även fast han så gärna vill. Förstår inte heller alltid hur han ska leka med jämnåriga. Älskar att spela sällskapsspel.

Han är väldigt duktig på att helt stänga av och inte lyssna när vi vill prata allvar med honom eller vill att han ska komma och äta t.ex, väldigt irriterande!

Nu har han ganska precis fyllt 5 och de senaste två åren har varit betydligt lättare än tidigare. Han vill fortfarande ha uppmärksamhet och underhållning precis hela tiden, men det är lättare att underhålla honom och det är mycket lättare att förstå honom än när han var bebis. Det går att förklara saker och vi har lite fler gemensamma intressen ;)

En hel del av de här sakerna är väl förstås sånt som stämmer in på väldigt många 5-åringar, men intensiteten i allt han gör och att han ALLTID vill att någon vuxen ska vara aktiv med honom är det som framförallt hänger kvar och skvallrar om att han definitivt var en high need baby.

Snälla tack för din berättelse! Jag tänker att din son är en fantastiskt intelligent liten kille :) Började skriva denna tråd när min kille va 8 månader och hade väl skrikit mer eller mindre fram till dess och sen fram till han va iaf 1år. Så fort han lärde sig gå och kommunicera har allt blivit lättare. Just nu är han 2,5 år. Är social när han vill men också expert på att stänga av när de inte passar, jag har inte haft det helt lätt sen hans svåra förlossning heller, han ville inte amma osv. Jag var deprimerad men det uppmärksammades inte fören senare, alla sa det skulle va så svårt osv. När min son fyllde 2 ca så blev han plötsligt mer självständig från att ha varit väldigt bunden, Han är verbal, duktig med att cykla trehjuling, hoppa klättra mm. Han pratar i meningar, är också väldigt frågvis. Men stänger av en om det inte passar, jag har varit orolig över bokstavs- diagnos men tycker inte han passar in där heller, han är helt enkelt för social och väljer själv när det passar att hälsa, svara osv, han sjunker gärna djupt in i det han håller på med, som att titta på sina program på tv, leka osv och då hör han inte alls. Han leker lite annurlunda än andra jämnåriga, vill gärna klä it sig till monster, robot eller superhjälte.. Pratar mycket för sig själv eller när han leker med sina leksaker. Han är min ögonsten och trots allt jobbigt så är han det bästa som hänt mig:)

Det låter som att våra killar påminner mycket om varandra! Och jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om jag också hade varit deprimerad när jag var hemma med honom som bebis, starkt av dig att orka!!!

Ibland har jag också funderat över diagnos, men jag jobbar som barnläkare och jag vet att det inte heller stämmer. Precis som din kille är det så där att han väljer helt själv om han vill vara tillgänglig för världen eller inte. Han väljer att vara döv när vi skäller på honom eller säger åt honom att stanna när han springer eller spelar på min iPhone (allra mest angry birds men också en hel del bokstavs- och pedagogiska appar) eller tittar på nåt på TV.

Jag upplever också att saker och ting blivit lättare just i och med att han lärt sig saker, och det är en av anledningarna till att vi uppmuntrar alla hans intressen som att t.ex. lära sig läsa och räkna (en del föräldrar tycker att vi är väldigt ambitiösa, men det är ju snarare tvärt om - vi försöker lära honom saker som gör att han inte är lika beroende av att vi ska vara med honom precis hela tiden), cykla och simma. Antagligen kommer hans sportintresse också funka bättre när han blir äldre och förhoppningsvis blir det lättare att hitta gemensamma nämnare med jämnåriga då också. Hoppas också att han ska bli lite mer självständig framöver.

Det är jobbigt att vara förälder till såna här barn, det kräver som sagt väldigt mycket, men ååååh vad mycket man får tillbaka på många olika sätt! Det är häftigt att ha ett barn som inte är som "alla andra"

Oj, jag grät när jag hittade den här tråden. Har bara läst en sida men känner äntligen igen lite av allt det jag upplever och känner. Har aldrig hört talas om överlevnadsbarn förut utan bara trott att det är mig det är fel på som inte räcker till. Det enda jag hört när jag försökt ta upp hur otroligt jobbigt det är är att "ja bebisar är ju jobbiga.." eller "du kanske fått en förlossningsdepression". Ska läsa hela tråden tror jag, men nu sover äntligen dottern. Så jag måste ju passa på att få lite sömn jag med.

Har läst lite i början av tråden nu. Jag har läst på om high need babies förut men aldrig hört kopplingen med traumatisk förlossning. Stämde ju på oss.

Jag brukar skoja om att han  alltid velat gottgöra mig för de där timmarna jag låg ensam på förlossningen och undrade hur det var med honom på neo genom att vara så tidig motoriskt och smart att jag aldrig behövt oroa mig för att han kanske skulle ha fått en hjärnskada av en komplicerad förlossning...

Anna, det är en fantastisk aha-upplevelse tycker jag när man äntligen förstår! Innan har man bara fått höra allas råd om allt möjligt, att man ska låta barnet skrika. Men det kan nog alla som har high need skriva under på att det går inte våra barn med på! De vet vad de vill från början:) jag tror också att det är värt varenda utmattande minut att ge barnet den trygghet de "kräver" av oss. Jag är imonerad av alla som håller ut utan att få depression, att få så lite eget utrymme är så påfrestande så ingen som inte har det så kan förstå. Sen kände jag stor sorg över att inte få den anknytning i början som jag velat. Det var aldrig mysigt. Det som jag längtat efter så länge var det hemskaste jag varit med om, ändå var kärleken så stark. Men den ständiga oron över varför mitt barn alltid skrek utom när jag bar på ett vist vis. Aldrig stilla, gå och gå.. Önskar verkligen det fanns mer stöd och information för oss, det hade varit fantastiskt.

Saraisundsvall, ja det är en intressant koppling det där med förlossningen. Man kan verkligen undra hur mycket det spelar in! Skönt att du känner dig lugn över att din son inte farit illa av förlossningen:)