Högt IQ.

Jag får för mig att vi är rätt lika i sättet att tänka, för det du räknar upp stämmer på mig med.., kan räkna ut saker i många steg framåt, så ritningar, beräkningar eller annat, använder jag t.ex aldrig när jag bygger, utan tar det direkt från skallen.., vet hur det ska vara, å rätt blir det

Bara du inte kopplar ihop ditt sätt att tänka med den psykiska "problem-biten", så tror jag inte det är nåt större problem för dig att återfå självkänslan.., ta hjälp av nån sakkunning så löser det sig säkert., å gör det, innan du själv hinner bygga upp nåt stort problem av det...

Ja problemet är ju att lärare också bara är människor och ibland undervisar de även i ämnen de inte direkt brinner för eller har någon särskild talang för. Då borde det finnas någon expert att skicka barnen till inom ämnet, om läraren inte förstår hur barnet tänker men barnet ändå får rätt resultat.

Samtidigt kan jag ju tycka att det finns vissa fördelar med att ha detta problem i just matte. Har du fått rätt svar så har du ju fått rätt svar ändå. Rör det sig däremot om samhällsämnen kan man ju faktiskt helt enkelt ha en annorlunda åsikt än läraren i en viss fråga, och då kan man inte bevisa att man "tänker rätt".

Jag har ingen aning. Jag har följt de uträkningsmodeller man fått från läraren, även om jag föredragit att hoppa över mellanleden.

Men om ett barn systematiskt får alla svar rätt men inte följer den normala uträkningsmodellen så antar jag att barnets sätt att räkna också är rätt?

Och då upprepar jag att det står i kursplanerna att man ska kunna förklara hur man har räknat både skriftligt och muntligt. Om du kan det och beräkningen både är relevant, rimlig och ger rätt svar så är det inte ett problem. Men i dagens matematik-undervisning finns också problemlösning som inte ger några absoluta svar. Därför behöver man kunna argumentera för sitt svar genom att visa uträkningen. Och du kan fortfarande inte hoppa över att redovisa dina uträkningar om du vill nå alla mål i matematik i skolan,

Det stämmer bra att det ingår i kursplanen, det har jag fått förklarat för mig många gånger.
Min mamma är lärare och även hon har försökt förklara.

Det som jag försökte förklara (vilket nog blev luddigt, uppenbarligen) var att jag oftast inte har en aning om HUR jag fått fram svaret, jag bara tänker, och sen kommer det. Har problem med att hinna med att skriva ner det, om jag börjar skriva så snurrar jag till det för mig själv. Nu är mina mattekunskaper löjliga eftersom jag hela tiden fått höra hur fel jag gjort när jag inte kan förklara, istället för att kanske ge mig hjälp att förklara hur jag tänker och därav komma på en lösning som passar för mig, ett system för att få ner det på papper.Jag förstår att för den som är intresserad är det kanon att sitta och jobba och skriva ner uträkningar, men för en annan som tyckte matte var roligt ända tills man fick höra att jag gjorde på fel sätt.

Man får nog påstå att jag är en sån person som behöver få beröm när jag gör rätt och få en försiktig konstruktiv kritik, annars åker självförtroendet i backen och jag skiter i det.

Otroligt tråkigt att vara sån, men det är jag..

Då tycker jag att din mattelärare inte tillräckligt tydligt har förklarat varför du ska redovisa dina uträkningar.
Nu för tiden ingår det till och med i kursplanen att klara av att göra det. Det ingår också i de nationella proven. Det har att göra med att det krävs ett visst matematiskt tänk att kunna redovisa hur man tänker, både muntligt och skriftligt. Själv arbetar jag mycket med att mina elever ska diskutera olika lösningar, alternativa vägar och arbetssätt inom matematiken. Det är bra mycker mer intressant att diskutera tänkandet kring en matematisk uppgift än att bara få ett svar.

Jag har ett lästips till dig: "Surely You're Joking, Mr Feynman!"

en.wikipedia.org/wiki/Surely_You%27re_Joking,...!

Jag tror att nobelpristagarens roliga krönikor om sin uppväxt och studier skulle förklara för dig varför din inställning kan skada begåvade barn.

I övre tonåren förstod Richard att han trots allt nog var tvungen att redovisa trigonometriska bevis och integraler så att andra förstod om han ville att världen skulle ha någon nytta av dem, men han uppfann egna matematiska tecken under skoltiden och har sedan utvecklat matematiken inom flera riktigt viktiga områden.

Det barn som alltid har rätt svar men tidigt får höra att deras sätt är fel kanske tappar intresset på tidigt stadium och så mister vi en potentiell nobelpristagare.

Jag tror att du har missförstått mig ganska rejält. Jag menar inte att barn inte ska få en förklöaring. Vad jag vet har jag inte heller skrivit det. Jag har snarare argumenterat för att lämna fältet  väldigt öppet för alternativa tolkningar. Vad jag har skrivit är varför man som lärare vill se en uträkning och inte bara ett svar. Det står i Kursplanerna helt enkelt och om du vill ha godkänt i ämnet matematik på samtliga punkter så duger inte enbart ett svar. Klagomål på det får du framföra till våra politiker.

(Sen kan jag tillägga att en förutsättning för att få Nobelpriset inte är att man inte har förmåga att kunna redovisa sina uträkningar.)

men det handlar ju inte om att ju mindre uträkningar man kan redovisa, ju bättre är man på matematik.. Här diskuteras ju intressets varande eller icke varande när det gäller att bemöta BARN och dess olikheter gällande att ta sig an matematiska problem.