Vill du veta om det bor en pedofil nära dig?

Kanske. Beror ju på om barnet uppfattar övergreppet eller inte. Förändras någon som blir våldtagen i koma, till exempel? För att ta ett litet tillspetsat exempel. Det är fortfarande våldtäkt, och därmed fel oavsett, men frågan är om offret de facto förändras om ingen berättar vad som hänt. Jag vet inte själv svaret, jag vet inte vilken medvetandegrad man har i koma. Jag är bara litet allergisk mot antaganden som bygger på moral snarare än faktiska fakta, föreställningar och "sagor" (i brist på bättre term) snarare än kunskap.

Utbrändhet var ju inte ens ett sjukdomsbegrepp för inte så länge sedan (jag är ytterst glad att leva på rätt sida av detta, då jag själv hamnade där), och har också sett hur politiker av besparingsskäl velat skrota diagnosen helt. Så vad jag tycker är faktiskt rätt irrelevant, det är helt enkelt så. Vad som är sjukt är i mycket en fråga om normer, kultur och sedvänjor. Framförallt när det kommer till mentala anomalier.

Nej, det vill jag inte. De flesta som blir utnyttjade som barn blir det av en som står barnet nära. Det är ovanligt att barn blir anfallna på tex lekplatsen. Jag lämnar inte mitt barn ensamt med personer jag inte litar på och jag hoppas verkligen att vi inte råkar på någon pedofil.

Tokword till mor din. Oddsen för att barnen ska dö i trafiken är mycket, mycket högre än att de blir utsatta för övergrepp som barn. Fast det är klart, det är ju också långt mer OK att "bara" dödas eller blir skadade för livet än att de blir utsatta för övergrepp...

Det riktigt tråkiga är att just den statistik som du lutar dig på också faktiskt säger att du inte borde lämna dina barn ens med de du litar på. :/

Precis, tyvärr... det går liksom inte att veta.

Precis. Och jag vet förstås inte, men jag tror att det är långt bättre att vara lugn, sansad och försiktig med sina barn än att jaga upp sig över spöken och troll i varenda skugga, och desperat vilja se några av dem få form (medelst uthängning eller mer barbariska metoder). Det enda det leder till är dels att man får bekräftelse på sina skuggspöken, och att man stirrar sig blind på fel skugga.

Jag är medveten om att det inte är en psykiatrisk diagnos. Jag skrev slarvigt. Grunden till mitt inlägg handlar om huruvida man ska utgå från det man har som kollektiv överenskommelse idag när det gäller kriterier för diagnoser, eller om man alltid ska höja ett finger och påpeka att "det har inte alltid sett ut såhär".

Utesluter det ena det andra? I en tråd där folk liksom använder diagnoser som om de vore gudomliga sanningar och tecken på att folk är onda demoner (för att överdriva bara en liten liten smula) är det nog väldans bra att påminna om att de just faktiskt bara ÄR en kollektiv överenskommelse och dessutom en tidsbestämd sådan, och inte hugget i sten.

Jag utgår inte från min moral när jag konstaterar att ett barn kan bli skadat även av det som inte är ett fysiskt tilltag från någon. Jag utgår från det jag vet om barn och människor (och det vi redan har debatterar i några omgångar i den andra tråden). Jag säger inte att allt alltid skadar, jag säger att det enda som kan skada inte endast är det fysiska övergreppet. Man kan känna djupt obehag och få ärr för livet av mer än så. Den som blir våldtagen i ett komatillstånd kanske upplever övergreppet, det vet jag faktiskt inte. Men om så inte är fallet är det en kränkning oavsett. Den enskilda pedofilen bör ta ett mycket stort ansvar för att inte chansa på att barnet inte uppfattar en situation som obehaglig, det är detta jag är ute efter.

Jag tror att alla som använder dessa diagnoser som ett verktyg i sitt arbete är överens om att de bottnar i en kollektiv överenskommelse baserad på just kultur och normer. Det finns i en skillnad i att vara medveten om detta och att varje gång pedofili som en psykisk störning nämns peka på att det inte var så länge sedan homosexualitet också ansågs vara det. Själv är jag lite allergisk mot att hela tiden peka på historien på det viset, eftersom exakt allt vi talar om och vet och tror idag urvattnas. För inte så länge sedan skrev någon om hur härligt frisinnade de gamla grekerna var när det kom till barnakärlek och själv utgår jag alltså hellre från dagens barnpsykologi och spolar därmed inte tillbaka det bandet. Det betyder inte att jag är helt dum i huvudet och inte begriper på vilka grunder vi vet det vi tror oss veta idag.