Vill du veta om det bor en pedofil nära dig?

Jag utgår inte från min moral när jag konstaterar att ett barn kan bli skadat även av det som inte är ett fysiskt tilltag från någon. Jag utgår från det jag vet om barn och människor (och det vi redan har debatterar i några omgångar i den andra tråden). Jag säger inte att allt alltid skadar, jag säger att det enda som kan skada inte endast är det fysiska övergreppet. Man kan känna djupt obehag och få ärr för livet av mer än så. Den som blir våldtagen i ett komatillstånd kanske upplever övergreppet, det vet jag faktiskt inte. Men om så inte är fallet är det en kränkning oavsett. Den enskilda pedofilen bör ta ett mycket stort ansvar för att inte chansa på att barnet inte uppfattar en situation som obehaglig, det är detta jag är ute efter.

Jag tror att alla som använder dessa diagnoser som ett verktyg i sitt arbete är överens om att de bottnar i en kollektiv överenskommelse baserad på just kultur och normer. Det finns i en skillnad i att vara medveten om detta och att varje gång pedofili som en psykisk störning nämns peka på att det inte var så länge sedan homosexualitet också ansågs vara det. Själv är jag lite allergisk mot att hela tiden peka på historien på det viset, eftersom exakt allt vi talar om och vet och tror idag urvattnas. För inte så länge sedan skrev någon om hur härligt frisinnade de gamla grekerna var när det kom till barnakärlek och själv utgår jag alltså hellre från dagens barnpsykologi och spolar därmed inte tillbaka det bandet. Det betyder inte att jag är helt dum i huvudet och inte begriper på vilka grunder vi vet det vi tror oss veta idag.

Jag håller med dig i en hel del av vad du skriver.

Vill dock opponera mig lite mot hur du formulerar dig i det här inlägget. Att bli utsatt för övergrepp är faktiskt ganska ofta att bli skadad för livet. Fast inte på samma sätt som du blir om du t.ex blir handikappad eller liknande. De skadorna syns.
Skadorna du får vid ett övergrepp kanske inte syns på ytan, men de är inte mindre verkliga för det.

Nu har jag rätt stor förståelse för föräldrar som skulle vilja veta om de bor granne med en pedofi (om ett sådant register fanns tillgängligt tror jag att jag själv skulle ta mig en titt på det). Men vad som slog mig när jag såg Uppdrag Granskning, och debatten som följde programmet, var att små femåringar hade sprungit in och ut hos den här dömda pedofilen. Något som också hade lett till övergrepp. Vilket är vad jag inte kan begripa: hur man som förälder låter något sådant ske upprepade gånger under en lång period. Det är ju här man som förälder sitter på makten att skydda sina barn. Oavsett om jag skulle bosätta mig någonstans där det inte finns en enda dömd förbrytare så långt ögat når bör jag ju ta mitt ansvar och se till att mina barn inte springer hem och bjuds på godis av någon ärligt talat.

Att få reda på om man bor granne med en dömd pedofil tar inte bort ett dugg av det föräldraransvaret och skyddar en således inte mot ett smack.

Självklart hänger det mycket på min egen uppmärksamhet. I nuläget vet man dock inte vem man ska vara uppmärksam på, och visst tror jag att barnen skulle kunna vara säkrare om man visste.

Nej, och jag skrev heller inte att övergrepp är MINDRE illa än att bli skadad för livet i en olycka (men jag vägrar anse att det är bättre att dö än att bli våldtagen dock, oavsett ålder). Jag ironiserade mest över att en del faktiskt tycker att det är bättre att dö än att bli våldtagen. Finner den inställningen milt sagt störd.

Ah, då hänger jag med. Ber om ursäkt att jag missförstod.

När jag var "mitt uppe i" övergreppen (jag var 10 år) så erkänner jag att det fanns stunder då jag ville dö. Ja, faktiskt. Även när jag sedan blev äldre så fanns det stunder då jag äcklades så oerhört av mig själv att jag ville dö. Just i de stunderna kändes det som om döden skulle vara en befrielse.

Men det är skillnad på att under en extrem svår period känna det som om döden är bättre, och att verkligen vilja dö.

Nu mår jag bra (även om jag fortfarande har "demoner" att slåss emot) och har ett bra liv, en man och två barn som jag älskar.
Nu är jag jävligt glad att jag lever

Känner så väl igen mig i det du skriver.

När man är mitt uppe i en svår period som man inte ser slutet på, känns döden som en enkel lösning. Det är inte samma sak som att vara suicid.

Ah, då hänger jag med. Ber om ursäkt att jag missförstod.

När jag var "mitt uppe i" övergreppen (jag var 10 år) så erkänner jag att det fanns stunder då jag ville dö. Ja, faktiskt. Även när jag sedan blev äldre så fanns det stunder då jag äcklades så oerhört av mig själv att jag ville dö. Just i de stunderna kändes det som om döden skulle vara en befrielse.

Men det är skillnad på att under en extrem svår period känna det som om döden är bättre, och att verkligen vilja dö.

Nu mår jag bra (även om jag fortfarande har "demoner" att slåss emot) och har ett bra liv, en man och två barn som jag älskar.
Nu är jag jävligt glad att jag lever