Pojke i klänning?!

Du tycker det, ja.
Jag tror dock inte att vi tycker att en klänning "är" samma sak som du tycker.

Va! Det är ju det som sagts i vart å varannatinlägg, att ungarna inte behöver upplysas, för dom har ändå ingen uppfattning om det.. Jag menar tvärtom, att det är vår förbannade skyldighet att förklara, upplysa å gen dom argument..
Men genusfanatikerna tycker det är skit, det är ungarnas egna val som betyder nåt, resten är underordnat.., jag tycker precis tvärtom,..

Så en klänning på en pojke är det samma som om han skulle ha på sig en nazi-uniform?

Jag tror fenomenet i den argumentationen kallas : "att gripa efter halmstrån" 

 

Nej. Men ett barn gör inte samma associationer kring en naziuniform som vi vuxna gör och det är ett av argumenten som är vanligast förekommande när man insisterar på att det ska vara normalt för pojkar att bära klänning. Barnet har inte hunnit indoktrineras med normer.

Men många här har ju frågat dig om vad det är du tycker föräldrarna ska säga?

"Det här är en klänning, det är mest tjejer som har dessa på sig." (eller nåt liknande) har föreslagits. Vad är det som saknas här menar du?

Vidare har många sagt att pojkarna är medvetna om att det är ett "flickplagg" men att de vill ha på sig det ändå. Vad är det då föräldrarna ska upplysa dem om?

men jag hittar verkligen inget rakt svar på vilka skillnader du anser finns mellan män och kvinnor. och då har jag läst igenom hela tråden.
du kanske inte KAN svara?

Och jag tror det kallas "missuppfatta med vilje" eller, mer ickelekmannamässigt, "straw man", dvs tillskrivande av åsikter motparten inte har.

Din smiley där förresten är ett utmärkt exempel på förlöjligande... och jag som trodde det var en s.k. manlig härskarteknik.

 

Det är klart att barnens val är det som har störst betydelse. Barnet är den som ska ha kläderna på sig, barnet är den som ev vill testa sig fram, skapa sin identitet etc. Det utesluter dock inte att man pratar med sina barn eller hur? Vår uppgift är inte upplysa och förklara för barnen om hur allt förhåller sig i världen. Vår uppgift är att finnas där, vara tillhands och lotsa, berika, utvidga och i vissa hänseenden förklara när de upptäcker världen, för världen är lika mycket deras värld och deras perspektiv är lika viktigt som vårt.
Vi vet inte allt och kan mycket väl lära oss massor genom att bara lyssna på barnen. Speciellt om världen vi lever i.
Varför har vissa farbröder skägg, andra inte? Varför har inga tanter skägg (eller finns det dem som har det?). Vem är gud? Vad händer när man dör? Och ja, vi diskuterade senast igår om varför det mest är flickor som har klänning. Om mina barn tycker att det är helt OK att båda könen har klänning, vem är då jag att säga emot?

Ingen har väl skrivit att de inte skall tala med sina barn, men att de inte berättar för sina barn exakt vad DU tycker att de skall säga är väl inte konstigt?

Jag är trettiofem år. Och ville ofta ha klänning när vi lekte hemma på gatan när jag var liten (jag gick inte i förskola). Det var inga andra barn eller föräldrar som tyckte det var konstigt. När vi hade en sminkös i klassen i femte klass ville de flesta andra pojkar bli sminkade till monster eller ville ha en blåtira. Jag sminkades som en kvinna, och var jättestolt, så stolt att jag behöll sminket på hela kvällen för att visa grannar och min musiklärare. Ingen reagerade negativt. Jag blev inte det minsta mobbad i klassen. Snarare tvärtom. Hela pojke i klänning-hysterin verkar ju ha blossat upp i takt med att feministrädslan har spridit sig. Jag menar, Alice Cooper hade klänning på sig för att provocera på SEXTIOTALET! Jag är jätteförvånad över att folk blir så provocerade än i dag...