Alltså varför vill man inte ha barn?
Vad tror ni?
För mig är det så svårt att förstå. Att skaffa barn för mig är lika självklart som att jag andas, äter, dricker, sover. Ett behov som jag aldrig skulle kunna avstå frivilligt.
Jag VET att vissa inte vill ha barn och jag accepterar det men jag behöver inte förstå det. Likaväl som det finns dom som inte förstår varför jag ville ha barn mer än allt annat på hela jorden.
För att man inte vill ha barn. Man kanske inte är beredd att göra den uppoffring det ändå kräver? Man kanske inte tycker om barn överhuvudtaget? Jag ser inte problemet, alla gör väl som de vill, och inget är väl "etiskt sämre" än det motsatta?
Värre då med folk som skaffar barn och sedan skiter i dem.
Är det inte bra att vi människor är olika och har olika åsikter och förutsättningar? Jag har en kompis som inte vill ha barn pga att hon inte gillar små barn! Då är det ganska logist och ett smart val, jag skule aldrig försöka få henne att ändra uppfattning eftersom jag respekterar hennes åsikt.
För mig är det en kombination av aternativ 1 och 3. Jag kan inte se vad ansvaret för ett barn skulle kunna tillföra till mitt liv och på så vis är jag ju ego.
Jag är dessutom tillsammans med en underbar kille som dock knappt klarar av vanliga hushållssysslor och hundar idag, att jag skulle bli något annat än ofrivillig ensamstående tvåbarnsmor om vi skaffar barnär inte speciellt troligt, och stärker min övertygelse att barn inte är en viktig del av vår familj.
Sambon "vill ha barn" men är inte på något sätt beredd att planera för att vara föräldraledig, så vill han bara vara lekpappa och vandrande plånbok så får han nog hitta en ny flickvän för rollen som sekundärförälder är den enda jag skulle kunna tänka mig. Dvs jag tar ut minst ledighet, saknar huvudansvaret, slipper vara den som per automatik alltid vabbar mm. Jag vill inte vara mamma, jag vill i så fall vara "pappa"
Jag och sambon är överens om att barn inte är en självklarhet för oss.
Får vi någon dag lust att skaffa barn så gör vi väl det, och bara viljan finns så kommer vi nog bli utmärkta föräldrar.
Som många andra resonerar vi båda så att vi föredrar friheten det innebär att vara barnfri.
Vi umgås gärna med barn i vår bekantskapskrets, och jag tycker om barn, men jag är inte alls särskilt sugen på att ta det ansvaret 24/7 i minst 18 år. Barn är jättemysiga - i lagom doser.
Jag vill kunna satsa på karriären, jag vill kunna resa (och jag är inte chartertypen. Jag vill snarare hika i täta djungler och bestiga höga berg - inte lämpligt med barn). Jag vill kunna köpa häst och satsa lite på tävlandet igen när jag är klar med min utbildning (och de minuter som då blir över av dagen vill jag spendera i lugn och ro med min sambo). Jag vill ha en snygg kropp, äta på fina restauranger, lägger hellre pengar på kläder än på blöjor etc.
Och jag är så glad att jag lever i ett land och en tid där man faktiskt får välja själv.
Vi inser också att överbefolkningen börjar bli ett problem - vilket innebär att vi knappast äventyrar mänsklighetens fortlevnad genom att avstå barn.