Cellprov, måste man gå?

Jo, det måste de. Man får inte krysta om man inte är helt öppen.

Fast väljer man snitt frivilligt så brukar det oftast handla om att man inte vågar förda vaginalt. Såvida det inte blir akut då vill säga men det vet man ju inte innan. Det är ju tusen ggr lättare att ta ett cellprov än att föda barn hur man än föder det.F

Du ska inte inbilla mig att de inte tittade o du drog knappast ut ungen själv. Många behöver även bli sydda o vid komplikationer är de skyldiga att se till att barnet kommer ut i tid.

Jo det är klart att det är att föredra men vad ska de säga? Vi gynundersöker dig ändå med våld eller vi nekar dig plats på förlosssningen? Nej, just det....

Jo, det måste de. Man får inte krysta om man inte är helt öppen.

Alla barn behöver ju inte dras ut....

Ja, och tydligen klarar man det trots gynfobi? Da borde man kanske med hjalp kunna ga igenom en enkel undersokning...

Man håller ju i dem när de glider ut o då ser man kvinnans underliv.

För det första behöver man inte undersökas för att man inte fått mens vid 17. För det andra; varför var ingen med dig? För det tredje; jag hade aldrig gått med på att gå i en papperskjol där andra än läkaren/sköterskan kunde se mig. Läkaren måste fråga om det är ok med kandidater o hur många. Ja, man kan bli blockerad, men det hade inte jag blivit i den sitsen.

Egentligen tror jag inte att det ger någon mer förståelse för hur jag känner men jag försöker förklara ändå, någon annan kanske kan få ut något av det.

Försök tänka dig in i situationen att:
Du är 16 år, ingen annan än din familj har sett dig naken, du har knappt hånglat med någon, du befinner dig på stockholms största sjukhus för att göra din allra första gyn undersökning pga att det är något fel på dig eftersom att du ännu inte fått din mens....ont i magen redan innan jag är där...

Du får klä av dig i ett bås (utanför undersökningsrummet) och sätta på dig en papperskjol som du sedan ska gå med igenom en korridor till läkarens rum. En sköterska ber dig lägga dig i stolen medans läkaren fixar med något annat (typ läser remissen kanske). När du ligger där med benen i vädret och nästan gråter av nervositet över vad som kan vara fel så öppnas undersökningsdörren och in kommer 1, 2, 3, 4, 5...10 kandiater. Ställer sig bakom ryggen på gynekologen (som knappt har sagt hej än mindre pratat med dig) och glor rakt in i "snippan" samtidigt som Dr börjar utföra undersökningen långsamt för hon ska samtidigt förklara, svara på frågor, peka och peta och låta några av kandidaterna känna.

Ska erkänna att vid den här tidpunkten grät jag ordentligt...den enda som uppmärksammade detta var sköterskan som stod vid mitt huvud och strök mig armen (men sa tyvärr ingenting).

Vid det här laget var jag så avskärmad att jag inte minns mer av besöket...

Svaret på din fråga är: Jag var som 16-åring inte tillräckligt modig, jag VÅGADE INTE säga något eller resa mig och gå därifrån utan det blev för mig istället en väldigt traumatisk upplevelse som tillsammans med ett övergrepp som skedde när jag var 12 år har gjort att jag hellre dör än lägger mig i en gynekologstol igen...