ororar mig inte för förlossningen riktigt ännu.. men som sagt fråga mig gärna om några månader. Har har vänner som varit med om förlossningen from hell och tvärt om en vännina som under förlossningen kläcker ur sig att det minsan vasaloppet var värre. Så jag tänker inte oroa mig ännu, inte så mycket man kan göra åt det.
Det jag oroar mig för nu är att jag tror jag fått mitt första åderbrock!! FAN! Jag som klarat mig så bra hittils... hoppas fortsatt på att det är ett blåmärke.
min mage har börjat växa (vecka 14) och det känns som jag har träningsvärk i magmusklerna så fort jag stäcker på mig. Nån som har nått liknande?
jag berättade för chefen redan i v7, vi har väldigt lite folk på jobbet och svårt med bemanning så hon blev glad att få veta tidigt så rekrytering av en ersättare kunde påbörjas fortare.
Nu vet chefen, min närmaste kollega och sekreteraren (går inte att hålla nått hemligt för henne).. de andra får veta när jag kommer tillbaka om 4 veckor efter semestern.
har ni som jag (lite naivt kanske) börjat planera för allt spännade vi ska hitta på under mammaledigheten?
Vi (läs jag) planerar en roadtrip ner genom Sverige och upp Norge till Bodø men en massa härliga äventyrliga stopp.
Åh jag behöver skriva av mig lite.
Nu känns det som jag har haft PMS sedan jag blev gravid, vaknar sur, somnar sur. Gnäller på min stackars sambo för minsta lilla och ifrågasätter till och med om jag älskar honom av och till. Det är verkligen tugnt.
Litar inte på vad och jag känner om det är äkta eller bara hormoner... blir galen av detta!
Det är väl nu jag ska gå och vara sådär gravidlycklig? Ni som har barn sen tidigare... hur länge ska jag eg. må så här?
Ska lägga till att min sambo eg. är fantastisk och sväljer all skit jag kläcker ur mig, försöker vara go och omtänksam med mig trots att jag beter mig som en skit. Sexlusten är som bortblåst. Ja jag är frustrerad helt enkelt!!