lillbumbin skrev 2011-07-28 07:24:48 följande:
Carolaj83 - jag vet inte alls vad som gör att jag blir orolig heller och nervös. Har man två friska barn så känns de som chanserna minska med att få ett tredje friskt barn.
Och en sak till som oroar mig väldigt mkt är hur min bonusson kommer att vara,han har nämnligen ADHD och det är inte lätt alla dagar jag går på knäna vissa dar..försöker så gått de går att vara vägledande,men det är mkt svårt när man har en sambo som är för snäll idetta sammanhang och säger att han inte orka ta vissa strider och dessutom inte orka bråka på honom en hel dag så vissa av hans utbrott blir aldrig utredda och han tar aldrig tag i dom. Sj har jag läst mkt om ADHD i skolan och även jobbat med det. Men allt jag säger går inte in. Han testar inte ens att läsa på internet om det....Han gör lillgrabben bara en björntjänst genom att inte genomföra vissa saker. Jag tycker man kan inte se på det att man inte orkar...(han är ju hans pappa och har ansvaret tycker jag)..Men just nu känns det som de är jag som tar hela lasset med honom. Och då går han till pappa och hans pappa gör tvärt om. tar ett exempel "När vi var på barnens häromdagen så fick han världens utbrott för att vi skulle åka hem,han hade varit där dagen före även och vi va där i 45 min. han blev jätte arg och sprang iväg när han då gick till lekhörnan sa jag kommer inte du nu så går vi. jag gick och killen min ställde sig i mellan gången "så de såg ut som han gick därifrån." Lillgrabben kom ut och va flyförbannad för vi inte hade väntat på honom även om vi väntade på honom alldeles utanför. Sambon tog i hans hand och skulle gå till bilen då skriker han och är rent av otrevlig. han sätter sig i bilen och börjar sparkar hejvilt runt om kring sig. Jag ryter ifrån genom att höja rösten och då skriker han till mig att man får inte skrika till honom. men ja skrek inte utan såg väldigt arg ut och höjde bara rösten och gjorde den mörkare. och då gjorde jag så att ja frågade honom om han tyckte det var OK att han fick göra så!?..han svarade inte men satt och skrek hela vägen hem. när vi kom hem stannade jag bilen och sa bara så du vet nu så är mitt tåla mod slut och nu blir det så att när vi kommer hem så är de du som äter middag och sen duschar och sen går och lägger dig. du får inte gå ut ikväll.
det tog 45 min från då vi kom hem så la ja mig på sängen för att vila eftersom ja va trött och slut...somnade och sen när ja vaknade frågade jag vart pojken var..då hade min sambo släppt ut honom. för han bad om förlåt och frågade 4-5 gånger så då kunde han inte hålla honom inne. jag blev upprörd till 1000 de är såhär varje gång. han vet att bara ja säger förlåt så får ja gö va ja vill sen.. han ska mena det oxå. man hör på ordet förlåt om han menar det el inte och det är 1 gång av 70 som han menar det. men ja sambon berätta sen att han orkade inte bråka med pojken. utan då släpper ut honom i stället..detta gör ju pojken även "kluven"..jag är lika hård mot mina andra barn om dom gör något som inte är acceptabelt så ja gör inge skillnad på barnen.
Sen berömmer ja om dom gör något bra.
Men ja e orolig för att denna lilla gosse ska bli värre nu när vi väntar smått,han har redan slagit mig i magen 2 ggr och sparkat mig i ryggen 1 gång.
sen är ja orolig att hans mamma ska göra han mkt svartsjuk på bebisen. Hon har gjort mkt som vi just nu inte mår så bra av i våran familj. Tycker det är sjukt hur någon kan få beete sig.
Det var hon som var otrogen,älsklingen tog henne tillbaka men kände sen att de gick inte och sa att han ville skiljas och dom va vänner fram tills ja kom och nu är allt upp och ner....För hon säger att hon känner sig sviken utav honom att de är han som är den onda....Och bara för att ja va yngre,längre och smalare så är hon förbannad över det oxå..men som ja sa till min sambo hur lätt är det för honom att hitta en i samma ålder som henne som ser likadan ut.. Hon är 39 och han e 32 och jag är 27. Han hade ju inte med avsikt tänkt träffa någon yngre..sånt kan man ju inte bestämma.
Kände verkligen att ja behövde skriva av mig en aning....
kunde varit min "stora" pojk du beskrev inne på barnens, han utreds men har inte fått någon diagnos än, jag hoppas innerligt att han får det snart få vi alla behöver verkligen hjälp, inte minst för att skolan börjar snart för pojken och för att baby snart kommer, känner så starkt i mitt hjärta att min istikt är rätt och att det är någonting som inte är "som det ska" eller hur man ska utrycka sig
som tur är har inte vi beskymret hemma med att ge med sig men däremot jobbar min man ofta borta på veckorna och jag är hemma med barnen, drar jag största lasset ensam :(
inboxa gärna om du vill
