Inte kär i min man

ok, hade väl egentligen inte tänkt ge mig in här i getingboet och skriva men jag gör detta inlägg så får vi se om jag skriver några fler...(barbapappas fru), känner mig lite som att jag ger mig in på minerad mark där jag inte hör hemma.

ja, vad ska jag berätta? Min historia liknar det som många redan berättat. Chat, sms osv som drog iväg och blev lite mer och större än jag trodde från början. Jag hade aldrig börjat prata med nån "random guy" på nätet utan det gäller en vän från barndomen, en vän jag hade mkt positiv bild av. Det visade sig att det hade han också. Vi hade nån slags "kemi" även om vi bara var barn då.  Efter bara några chattar var vi nog fast. Först pratade vi mest om jobb (som är ungefär desamma), många gemensamma intressen osv, men det är klart att det efterhand blev lite mer personligt. Det klickade direkt mellan oss, förstod varann så bra. Jag tänkte hela tiden att det beror på att vi fick kontakt redan som barn, att vi liksom byggde vidare på den.
Nåja, vi sågs en gång, ganska tidigt i processen och trivdes ihop så efter det blev det möjligen lite mer allvar när v i pratade. Det rullade på tills maken fick reda på detta, efter ca 2 mån. Resten har ju han beskrivit så bra så jag återger inte det.

Nu undrar alla "hur kunde hon" osv. Ja det undrar jag med. Jag har ljugit, undanhållit saker för min man, vilket jag aldrig gjort förut. Förstås är han gruvligt besviken på mig. Jag har försökt avbryta men inte lyckats. Nu har jag lovat det igen och nu ska jag hålla det, men det kommer vara ruskigt svårt. Båda vet vi att det inte betyder att allt ska bli bra på en gång, det kan gå åt vilket håll som helst.

Som ni har märkt har jag en mycket vältalig make och jag är väl inte så mycket sämre så ni förstår hur analyserande varenda litet samtal som vi har, är. Dessa samtal har varit otroligt tröttande för mig, men nödvändiga förstås. Jag upplever att jag försökt anpassa mig till allt han föreslagit men inte lyckats speciellt bra, han tycker att jag inte ansträngt mig så värst så där har vi olika bild. Han "talar om" för mig hur saker "är", vad jag "kommer göra" om jag träffar den andre igen och det har varit svårt för mig att bemöta allt han säger Inte förrän häromdagen lyckades jag sätta egna ord på vad såg framför mig men det föll inte i god jord, så tyvärr är det nog så att jag tiger ganska mycket när vi har de här diskussionerna.

ja, där är vi väl just nu...
Har förstås aldrig velat såra honom, älskar honom fortfarande men de här andra känslorna sveper över mig då och då och tar överhanden. Inte lätt att vara logiskt då.

Barbapappas fru - välkommen! Finns två sidor av varje mynt. Du är i samma sist som många av oss. Intressant att dela er historia.

har också följt tråden lite i smyg och blir jättenyfiken på barbapappas fru.
hur skulle du beskriva er relation oh äktenskap. vad är det som är bra och dåligt?
hur är han i sängen...? 

välkommen förresten.

Jag fortsätter att vara djävulens advokat: jag hoppas att du iaf är ärlig mot dig själv, för i det du berättar här tror jag faktiskt att du väljer att utelämna ett och annat. Det funkar inte i längden. Inte för dig och inte för någon annan. tolka mig rätt, jag anser inte att du har redovisningsplikt HÄR. Men om ingen annanstans, inför dig själv. Och helst för din man också.

Naturligtvis utelämnar jag detaljer! Finns ingen anledning att skriva spaltmetrar här...

Jag försöker vara så ärlig jag kan, i första han för mig själv och när jag har tänkt färdigt på saker, pratar jag om det med med min man.

anonym (wow): Äktenskapet har alltid varit bra, inga stora problem. Jag tror dock att vi båda har förändrats på olika sätt i takt med att åren går. Tex nämnde han ju tidigare att han lagt av med en massa hobbies som han vill ta upp igen. Jag anser att han har förändrats efter att han bytte jobb för ett antal år sedan, blev mer"bossig" kanske både på jobbet och hemma. Nu är väl inte precis det grund till skilsmässa, men jag ser iaf skillnader om man jämför med 5-7år sedan. Det är förstås naturligt att man förändras med tiden, frågan är väl om man växer ihop mer eller om man drar åt olika håll.

Nu vill inte jag kommentera mer här tror jag, känns lite fel att prata om maken :)

Jag, som man, har varit i (nästan) samma situation där jag kom på min fru med att flörta hej vilt med andra män via textmeddelanden och mejl.
Vi hade haft det tufft ett tag, mest beroende på att vi som småbarnsföräldrar inte fick sova och tyvärr negligerade varandra ett tag. Det ledde till att min fru sökte en bekräftelse som kvinna (enligt henne själv) och på så sätt föll för andra mäns smicker.
Jag tror tyvärr att det ibland är jäkligt lätt att hamna i denna situation men om man tar tag i saker direkt som par och sätter sig och diskuterar det som hänt tror jag även man kan lösa det mesta.
Vi har i alla fall funnit tillbaka till varandra och väntar nu vårt andra barn.

Barbapappas fru: kul att du ville kommentera. I den här tråden är det nog ingen som dömer dig för att du kände connection med någon annan, för att du blev förälskad trotts ett bra äktenskap. Jag vet definitivt hur det känns. Men vad jag verkligen undrar och jag tror barbapappa också är om din förälskelse verkligen är värt att lämna ett bra äktenskap med 2 barn för att leva med honom barnen varannan vecka istället osv osv även ifall du känner denna mannen sedan tidigare så vet du inte hur det är att leva med honom och hur det är om några år då förälskelsen lagt sig med styvbarn etc etc. jag vet hur svårt det är att bryta en förälskelse och den stora frestelsen av att ändå ha kontakt men du borde nog fråga dig vad du vill långstiktigt och dra för och nackdelar inom dig för bara DU vet vad du vill men försök att inte dras med i en förälskelse för den visar ingen sann bild. Om du väljer att stasa på ditt äktenskap så MÅSTE du bryta all kontakt forever annars kommer det inte gå. Det kommer lägga sig även ifall det tar tid så tänk efter vad du vill och gräset är inte grönare på andra sidan det är klart att den andra känns mer spännande nu och att känna förälskelsekänslor igen är en fantastiskt och omtumlande känsla men som jag sa tidigare så varar den inte. Lycka till med ditt val och hoppas ni båda blir lyckliga.

Ja när det gäller det där sista kontakten ja det kan tyckas att släpp det för det finns inget att vinna bara gå vidare men jag känner att jag hade jättesvårt att släppa att det sista vi sa var hårda ord. Jag accepterar att han vill hålla kvar familjen och jag vet att han har en kärlek till sin fru fast det inte är samma passion det är ju samma som jag känner för min man, vi har pratat mycket om våra förhållanden under detta 1,5 året och jag vet MYCKET om dem på gott och ont. Så jag gjorde en fuling jag skrev ett brev tillbaka att jag bara ville ha ett värdigt avslut några snälla ord som avsked och så skrev jag lite av de elaka saker han sagt om sin fru så att han inte skulle våga visa brevet för henne och det gav effekt jag fick ett riktigt brev tillbaka där han berättade hur jobbigt det varit hur sårad hon var och hur nära det varit att hon dragit från honom och det jag verkligen behövde att han tänker på mig, saknar mig och aldrig kommer glömma det vi haft men att vi inte kan ha kontakt mer och det vet jag också och det accepterar jag och jag VILL ju fortsätta med min man och nu är det faktiskt lättare NU kan jag gå vidare och ändå ha våra fina minnen i min minnesburk utan att de är smutskastade av onda ord och det känns så mycket bättre. Jag vet att vår kärlekshistoria innefattar stora svek mot våra nära samtidigt vill jag inte föringa det vid hade. Min man har accepterat att det hände att jag blev kär i en annan, jag skulle kunna berätta för honom att jag tagit kontakt igen bara för att få ett avslut för han vet att ajg sörjer att avslutet blev så illa det hade han var OK med men jag tycker det är onödigt att dra upp det för jag tror att han tror att jag kommit längre i mitt läkande än vad jag gjort. Så nu vänder jag blad för gott...

Hej Barbamamma och välkommen!
Din historia är väldigt lik min. Min man har ändrats de senaste åren, blivit mer "bossig" och tyckt att han måste "styra" mig. Det har skett på många olika plan och så långsamt att det är svårt att säga när det hände eller gick för långt. Men senaste året har jag känt mig mer som en "vd-assistent" till min man, än en älskad och uppskattad partner.
Jag var någon som han talade om för vad jag skulle göra, recenserade det jag gjorde ("men idag har du ju tvättat, det var ju duktigt av dig") och skrev listor på saker jag skulle göra. Jag har många gånger sagt ifrån att han ska sluta, jag är en vuxen människa och kan ta ansvar för saker utan att han lägger sig i. Vi har grälat om det ett antal gånger också.
Det har inte hjälpt. I våras kände jag mig så nerbruten och värdelös, som en trasa som man har hemma som bara ska stå till pass för alla andra och som man inte behöver visa någon respekt eller uppskattning. Min mans version av sitt beteende är att han "peppar mig". Jag har känt mig förminskad och förnedrad.

Jag träffade också en gammal bekant på nätet, vi började chatta och jag upptäckte helt plötsligt att jag kunde ha kul i livet igen. Det fanns människor där ute som såg mig som en vuxen, intelligent, självständigt, rolig, tänkande, sexig kvinna och inte bara som en "funktion" hemma som man kan köra med, men inte "ser".  
Jag var förstås ett "lätt byte" men har hela tiden kallt kalkylerat innan jag tagit nästa steg. Jag är inget "offer för mina känslor", utan har noga tänkt igenom vad jag gör.
Jag bestämde mig i alla fall för att träffa min nygamla vän, vi hade mitt livs absolut bästa sex, kan nog beskriva det som ett sexuellt uppvaknande för min del, och har sedan dess fortsatt ha kontakt. Det handlar inte bara om sex, utan han är en väldigt fin person som är rolig att umgås med också.

Där står jag nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har inga planer på att bryta med min nya vän i det här skedet. Efter några rejäla gräl i vår har min man äntligen fattat att hans sätt att styra mig inte är okej och han har backat helt. Tyvärr känns det som om det är för sent. Det är så många broar som han bränt att jag inte vet om vi kommer hitta tillbaka till varandra. Jag vet inte ens om jag vill det. Just nu avvaktar jag och funderar över vad jag ska göra och försöker må så bra jag kan under tiden.
Jag är förälskad i min vän, men vill inte skilja mig för hans skull, eller för någon annans skull. Om jag skiljer mig så ska det vara för att jag inte vill vara med min man längre, inte för att jag träffat någon annan som verkar "bättre". (Det gör ju alla i nyförälskelsefasen.)

Ojdå. Där fick ni min historia också.
Barbamamma, jag känner så igen mig i det du skriver och jag förstår att det måste vara jättejobbigt att bryta med din vän. Önskar dig styrka under den här processen!

Just i det där med styra känner jag igen mig i också faktiskt. Min man är väldigt pedantisk och det var väldigt mycket hans sätt eller inget sätt och han behandlade mig ibland som ett av sina barn ihop med att alltid vara trött och irriterad så föll jag ju också för en gammal vän som var så annorlunda och inspirerande men nu har jag och min man pratat oändligt mycket hur jag har upplevt vårt förhållande och hans sätt mot mig och han har ändrat sig enormt jag är också mycket bättre på att säga till när han går överstyr. Överhuvud taget har vi börjar lyssna och respektera varnadra på ett helt annat sätt och fast det känns som det inte fanns något kvar att ändra så hade jag fel man kan ändra sig och se saker på ett annat sätt så jag hoppas att vi kan bygga vidare på det vi har lärt oss. Jag känner en sådan frid nu efter jag fick mitt avslut.

Låter som flera här försöker med alla medel rättfärdiga sina otroheter...så typiskt....
Om ni var så otroligt missnöja med era partners så hade ni närsomhelst kunnat avsluta era realtioner med dem för att sedan söka den allsmäktiga passionen som tydligen är så otroligt viktig UTAN at behöva såra någon.

Istället VALDE ni medvetet att gå bakom ryggen på era partners , fine... gjort är gjort...men stå för det !!!! istället för att sitta o gnälla över att era partner gjorde si eller så. Jag kan förstå att man får känslor , kåtslag , whatever för någon annan , sånt händer , men att sedan sitta och lägga skulden på den man bedragit är fegt och lågt.