Milk and Coffee

Äldre 18 May 20:41

592 svar

Inte kär i min man

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Milk and Coffee

Äldre 9 Jun 13:10

#171

Nja här är inte några klappningar på axlarna som jag sagt flera gånger vi vet att vi gör fel och har gjort fel och jag skyller inte ifrån mig, det är inte min mans fel att jag gjort det jag har gjort. Jag vill inte fortsätta gå bakom ryggen på min man och kommer inte göra det heller men jag ville ha ett avslut något som jag egentligen inte tror min man har något problem med bara han är säker på att det verkligen är ett avslut. Egentligen skulle vi kanske gå skillda vägar och vi kanske gör det också men han har ju valt att stanna med mig trotts allt och det är värt ett ordentligt försök pga barnen. Jag mår väldigt dåligt från och till och borde kanske gå och prata med någon neutral part själv. Innan den andra var jag som ni skrev hetska inlägg och ifrågasatte otrogna men helt plötsligt satt jag där själv...det sjuka är att jag skulle verkligen unna min man att bli hejdlöst förälskad i en annan han förtjänar verkligen det men istället älskar han hemska elaka mig...

Anonym (40-åring)

Äldre 9 Jun 13:23

#172

Milk and Coffee skrev 2011-06-09 08:46:57 följande:

Ja när det gäller det där sista kontakten ja det kan tyckas att släpp det för det finns inget att vinna bara gå vidare men jag känner att jag hade jättesvårt att släppa att det sista vi sa var hårda ord. Jag accepterar att han vill hålla kvar familjen och jag vet att han har en kärlek till sin fru fast det inte är samma passion det är ju samma som jag känner för min man, vi har pratat mycket om våra förhållanden under detta 1,5 året och jag vet MYCKET om dem på gott och ont. Så jag gjorde en fuling jag skrev ett brev tillbaka att jag bara ville ha ett värdigt avslut några snälla ord som avsked och så skrev jag lite av de elaka saker han sagt om sin fru så att han inte skulle våga visa brevet för henne och det gav effekt jag fick ett riktigt brev tillbaka där han berättade hur jobbigt det varit hur sårad hon var och hur nära det varit att hon dragit från honom och det jag verkligen behövde att han tänker på mig, saknar mig och aldrig kommer glömma det vi haft men att vi inte kan ha kontakt mer och det vet jag också och det accepterar jag och jag VILL ju fortsätta med min man och nu är det faktiskt lättare NU kan jag gå vidare och ändå ha våra fina minnen i min minnesburk utan att de är smutskastade av onda ord och det känns så mycket bättre. Jag vet att vår kärlekshistoria innefattar stora svek mot våra nära samtidigt vill jag inte föringa det vid hade. Min man har accepterat att det hände att jag blev kär i en annan, jag skulle kunna berätta för honom att jag tagit kontakt igen bara för att få ett avslut för han vet att ajg sörjer att avslutet blev så illa det hade han var OK med men jag tycker det är onödigt att dra upp det för jag tror att han tror att jag kommit längre i mitt läkande än vad jag gjort. Så nu vänder jag blad för gott...

Du vill ha ett snyggt och värdigt avslut, så du kontaktar honom och tvingar honom att gå bakom ryggen på sin fru ännu en gång, trots att du vet att hon kommer attt lämna honom om hon upptäcker det, och att du isåfall inte finns där för honom utan låter honom falla, för DU vill vara med DIN man.

Är inte det här ett högt och ffa känslokallt spel med andra människors öden, som du själv inte kommer att vara inblandad i eller ha något intresse av?

Anonym (Osäker)

Äldre 9 Jun 13:24

#173

Anonym (mamma) skrev 2011-06-09 12:39:49 följande:

Iom otrohet har man tagit kål på det gamla förhållandet så som det såg ut. Det är lögnen, det stora bedrägeriet som orsakar detta, inte själva handlingen att förälska sig/ha sex etc med någon annan.
Min erfarenhet är att relationen inte kan lagas, men den kan återuppstå i lite annan form – rent av bättre.
Det krävs att bägge verkligen vill. Rätt ofta krävs en rejäl time out först, en separation under en längre tid, så pass att bägge hinner komma tillrätta i sig själva.

Ibland är insikten så stor att detta inte behövs, man kan hålla ihop relationen under omskapandet. MEN om man känner och agerar som TS funkar det inte. Du vill inte. Du fortsätter att gå bakom ryggen på din man och du manipulerar din exälskare för att få bekräftelse. (Vad i hela friden är den värd?! Han borde väl vara lättad om hans förhatliga, trista fru ville lämna honom? Vem ljuger han för?)

Kanske måste du sitta något år eller så i den trista trean och ha barnen varannan vecka. Kanske måste din man bli djupt förälskad i och åtrådd av en annan kvinna innan du verkligen har facit och vet vad du vill?

Oj, så klokt sagt! Det där har jag också tänkt mycket på. Jag vill inte ha tillbaka mitt "gamla" förhållande med min man. Om vi ska fortsätta tillsammans så vill jag att vi sätter oss ner som två vuxna människor och diskuterar den andres behov, önskningar och låter den prata till punkt utan att komma till skyttegravskrig eller pajkastning. Om vi gör det och båda vill och är beredda att lägga sina egon åt sidan så skulle vi kunna bygga ett nytt förhållande därifrån, med andra förutsättningar. Om min man överhuvudtaget skulle vara beredd på att sätta sig ner och ha det samtalet, som jag bett om i närmare två års tid nu, utan resultat, så skulle jag helt klart ta en paus från min vän för att ge oss en chans. Helst av allt skulle jag vilja leva lycklig med min man i alla mina dagar tills vi dör.

Nu är vi inte där. Vi är ganska långt därifrån och jag tvivlar på att han kommer att vilja arbeta på det här förhållandet med djup, ärlig och säkert ganska smärtsam kommunikation. Och i så fall finns det väl bara en sak för mig att göra... ta mig vidare. Men jag är inte riktigt där än, varken att jag vill göra det där "sista försöket" just idag, eller att jag är beredd på att gå vidare. Men det kommer helt klart närmare och egentligen sörjer jag över det väldigt mycket. Det var inte så här det skulle bli och var tog vi vägen egentligen?

Anonym (Osäker)

Äldre 9 Jun 13:30

#174

Anonym (me) skrev 2011-06-09 12:54:49 följande:

Moralgubbe skulle nog passa bättre i mitt fall

Visst kan jag reagera starkt på otrohet eftersom jag själv varit utsatt för det och hört alla ursäkter och vinklingar i alla dess former.... ber om ursäkt om mina inlägg känns som påhopp , vilket inte var meningen , detta blir mitt sista inlägg i denna tråd.

Min poäng i det hela är att det är väldigt väldigt viktigt att ha det fullständigt klart för sig vems ansvar själva otroheten ligger på. Det är ett måste om man nu har för avsikt att reapera sitt förhållande. Även inom familjerådgivningen poängterar man detta väldigt tydligt... först reder man ut själva otroheten och försonas kring den. Sedan går man över till att diskutera problemen i förhållandet , det som öppnade dörren för en otrohet.

Att säga att jag var otrogen FÖR att min man var si och så eller , gjorde si eller så är inte att ta ansvar för sina handlingar , det är ett sätt att försöka kringå sitt ansvar både för otroheten och för hur man kanske själv bidragit till att relationen gick fel. Det kommer garanterat försvåra läkeprocessen.

Dessutom tror jag att det kanske är hälsosamt att få höra andra synpunkter än bara medhåll ibland , iof kanske i en konstrutivare form än mina förra inlägg , sant. Är inte det som är poängen med öppna forum ? Att få en bredare och nyanserad bild där bägge "lägren" uttrycker sina synpunkter ? Det tror jag är klart mer intressant än att alla sitter och klappar varandra på axeln och håller med... det är nog säkert jättetrevligt men hjälper nog inte en att inse sina egna misstag.

Men vad gör man om man har en partner som inte vill kommunicera? Som inte tar ens önskningar på allvar eller är beredd på att lyssna utan att hamna i försvarsställning och absolut inte kan tänka sig att ta hjälp? Jag vill egentligen bara vara lycklig ihop med min man, men det är väldigt svårt och jag har nog kanske kämpat för länge för vårt förhållande. När vet man att det är dags att gå vidare?

Jag tar ansvar för halva förhållandet och min otrohetsaffär, som fick mig att vakna ur koman och inse att det som är "normalt" hemma tusan inte är "bra". Men min man verkar inte ha något intresse av att ta sin halva av ansvaret för vårt förhållande. Jag önskar att han gjorde det.

Anonym

Äldre 9 Jun 13:30

#175

vill kommentera det någon skrev tidigare, att hon kände igen sig i det jag skrev om min man (Barbapapa). Jag kanske valde fel ord...bossig...menade nog mer "besserwissig", för jag kände inte alls igen mig i det hon skrev om sitt förhållande. Vill bara säga det för makens skull, rätt ska vara rätt :)

de Robespierre

Äldre 9 Jun 13:40

#176

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-09 13:24:01 följande:

Oj, så klokt sagt! Det där har jag också tänkt mycket på. Jag vill inte ha tillbaka mitt "gamla" förhållande med min man. Om vi ska fortsätta tillsammans så vill jag att vi sätter oss ner som två vuxna människor och diskuterar den andres behov, önskningar och låter den prata till punkt utan att komma till skyttegravskrig eller pajkastning. Om vi gör det och båda vill och är beredda att lägga sina egon åt sidan så skulle vi kunna bygga ett nytt förhållande därifrån, med andra förutsättningar. Om min man överhuvudtaget skulle vara beredd på att sätta sig ner och ha det samtalet, som jag bett om i närmare två års tid nu, utan resultat, så skulle jag helt klart ta en paus från min vän för att ge oss en chans. Helst av allt skulle jag vilja leva lycklig med min man i alla mina dagar tills vi dör.

Nu är vi inte där. Vi är ganska långt därifrån och jag tvivlar på att han kommer att vilja arbeta på det här förhållandet med djup, ärlig och säkert ganska smärtsam kommunikation. Och i så fall finns det väl bara en sak för mig att göra... ta mig vidare. Men jag är inte riktigt där än, varken att jag vill göra det där "sista försöket" just idag, eller att jag är beredd på att gå vidare. Men det kommer helt klart närmare och egentligen sörjer jag över det väldigt mycket. Det var inte så här det skulle bli och var tog vi vägen egentligen?

Du kan inte få tillbaka ert gamla förhållande. Det är borta. Dött. Tillintetgjort. Om ni försöker återskapa just detta så är det att återvända till det som ledde fram till otroheten.

Om man skall lyckas kunna fortsätta tillsammans så krävs det att man tillsammans skapar ett nytt förhållande. Bränn alla gamla mönster och vanor. Nu är det dags att tänka om och att komma på vad det är i förhållandet som fattades. och vad som kan göras bättre. Se det som att starta om helt från början. Och inget hindrar att man gör det ordagrant och börjar dejta igen.

Men glöm inte bort att det ytterst sällan går att återskapa den där förälskelsen man känner i början. Däremot så kan man känna en stor kärlek och det är ju dit alla kommer att hamna (om de har tur) för eller senare.

Om man lyckas gå vidare så är det viktigt att den som har bedragit inte tar på sig skuldrollen hela tiden. Att man känner sig skyldig och "måste" en massa saker eller får finna sig i en underkastad roll pga det som har skett. Båda båda ta sin plats i förhållandet annars riskerar den ena att tillsist känna sig kvävd, nedtryckt och inlåst vilket kan leda till återfall eller ett totalt uppbrott.

Anonym (Osäker)

Äldre 9 Jun 13:50

#177

de Robespierre skrev 2011-06-09 13:40:07 följande:

Du kan inte få tillbaka ert gamla förhållande. Det är borta. Dött. Tillintetgjort. Om ni försöker återskapa just detta så är det att återvända till det som ledde fram till otroheten.

Om man skall lyckas kunna fortsätta tillsammans så krävs det att man tillsammans skapar ett nytt förhållande. Bränn alla gamla mönster och vanor. Nu är det dags att tänka om och att komma på vad det är i förhållandet som fattades. och vad som kan göras bättre. Se det som att starta om helt från början. Och inget hindrar att man gör det ordagrant och börjar dejta igen.

Men glöm inte bort att det ytterst sällan går att återskapa den där förälskelsen man känner i början. Däremot så kan man känna en stor kärlek och det är ju dit alla kommer att hamna (om de har tur) för eller senare.

Om man lyckas gå vidare så är det viktigt att den som har bedragit inte tar på sig skuldrollen hela tiden. Att man känner sig skyldig och "måste" en massa saker eller får finna sig i en underkastad roll pga det som har skett. Båda båda ta sin plats i förhållandet annars riskerar den ena att tillsist känna sig kvävd, nedtryckt och inlåst vilket kan leda till återfall eller ett totalt uppbrott.

Väldigt klokt inlägg de Robespierre! Det är just det här jag skulle vilja göra, men jag tvivlar på att min man kommer att vilja "ändra" på något här hemma eller "prata om det". Han är som sagt ganska nöjd, trots att jag med jämna mellanrum fört fram att det är saker jag vill ändra på och få mer av i vårt förhållande. (Samarbete, tid tillsammans, glädje, umgänge, fysisk närhet, sex.)
De gånger som vi pratat så har det slutat bra i vissa fall och vi har ändå någon "gemensam överenskommelse" som låter bra. Min man är väldigt bra på att prata... och sedan så går det två dagar eller två veckor och så är vi tillbaka på exakt samma plats igen. När jag försöker prata om det så är jag "jobbig" eller "förstör nu inte den här helgen också".
Det är inte lätt. Jag älskar nog min man egentligen, men just nu är jag varken kär i honom eller tycker särskilt mycket om honom. Usch vad allt ser sorgligt och krasst och konkret ut när man fäster ner det på pränt.

Anonym (mamma)

Äldre 9 Jun 14:00

#178

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-09 13:50:50 följande:

Väldigt klokt inlägg de Robespierre! Det är just det här jag skulle vilja göra, men jag tvivlar på att min man kommer att vilja "ändra" på något här hemma eller "prata om det". Han är som sagt ganska nöjd, trots att jag med jämna mellanrum fört fram att det är saker jag vill ändra på och få mer av i vårt förhållande. (Samarbete, tid tillsammans, glädje, umgänge, fysisk närhet, sex.)
De gånger som vi pratat så har det slutat bra i vissa fall och vi har ändå någon "gemensam överenskommelse" som låter bra. Min man är väldigt bra på att prata... och sedan så går det två dagar eller två veckor och så är vi tillbaka på exakt samma plats igen. När jag försöker prata om det så är jag "jobbig" eller "förstör nu inte den här helgen också".
Det är inte lätt. Jag älskar nog min man egentligen, men just nu är jag varken kär i honom eller tycker särskilt mycket om honom. Usch vad allt ser sorgligt och krasst och konkret ut när man fäster ner det på pränt.

Jo, när du berättar för honom att du träffar och knullar en annan kommer han att vilja prata, jag lovar. Men så länge du spelar dubbelt kommer det självklart inte att funka.
Det här tror jag att du vet. Vem försöker du lura?
Upp med korten på bordet bara, allihop. Jag lovar att det kommer att vända upp och ner på allt och där har ni er enda chans.
Total ärlighet gäller. Det är inte hänsynslöst. Det du håller på med nu, däremot, det är hänsynslöst.

Anonym (Osäker)

Äldre 9 Jun 14:11

#179

Anonym (mamma) skrev 2011-06-09 14:00:32 följande:

Jo, när du berättar för honom att du träffar och knullar en annan kommer han att vilja prata, jag lovar. Men så länge du spelar dubbelt kommer det självklart inte att funka.
Det här tror jag att du vet. Vem försöker du lura?
Upp med korten på bordet bara, allihop. Jag lovar att det kommer att vända upp och ner på allt och där har ni er enda chans.
Total ärlighet gäller. Det är inte hänsynslöst. Det du håller på med nu, däremot, det är hänsynslöst.

Det funkade inte så länge jag körde singel heller, till för två månader sedan. Tyvärr. Jo, jag inser att det där samtalet närmar sig, jag är väl bara feg och rätt körd i botten och orkar inte riva upp himmel och jord just nu. Ska vänta över sommaren och se hur den blir innan jag tar något beslut. Jag är hänsynslös mot min man och han har varit detsamma mot mig under en längre tid, så vi är väl lika goda kålsupare i det här.

Jag blir förbannad på att tänka på att det ska krävas att jag ska slänga en otrohet i ansiktet på min man för att han ska "vakna". Jag önskar att han lyssnat på mig alla de andra gångerna istället.
Men det krävdes helt klart en otrohet för att jag ska vakna och inse att vi inte kan fortsätta som vi har det. Jag vill mer. Jag är värd mer än att gå runt i det här.

Man borde skriva kontrakt på att man avsätter tid för "samtal" i alla förhållanden innan man ens går in i dom på något sätt. Men när man är 25 och kär så tror man ju alltid att det räcker med kärlek och "det kommer aldrig att hända oss".

Anonym (mamma)

Äldre 9 Jun 14:43

#180

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-09 14:11:54 följande:

Det funkade inte så länge jag körde singel heller, till för två månader sedan. Tyvärr. Jo, jag inser att det där samtalet närmar sig, jag är väl bara feg och rätt körd i botten och orkar inte riva upp himmel och jord just nu. Ska vänta över sommaren och se hur den blir innan jag tar något beslut. Jag är hänsynslös mot min man och han har varit detsamma mot mig under en längre tid, så vi är väl lika goda kålsupare i det här.

Jag blir förbannad på att tänka på att det ska krävas att jag ska slänga en otrohet i ansiktet på min man för att han ska "vakna". Jag önskar att han lyssnat på mig alla de andra gångerna istället.
Men det krävdes helt klart en otrohet för att jag ska vakna och inse att vi inte kan fortsätta som vi har det. Jag vill mer. Jag är värd mer än att gå runt i det här.

Man borde skriva kontrakt på att man avsätter tid för "samtal" i alla förhållanden innan man ens går in i dom på något sätt. Men när man är 25 och kär så tror man ju alltid att det räcker med kärlek och "det kommer aldrig att hända oss".

Det är inte din man du är arg på, det är dig själv. Härbärgera den där ilskan med bakomliggande sorg hos dig själv så blir förutsättningarna bättre. Det är ingen bra utgångspunkt för ett samtal att du kastar dig i strupen på din ovetande man. Så samla ihop dig någorlunda innan du gör det nödvändiga: berättar allt, utan försköningar eller förminskande av din egen roll. Man ska varken skylla ifrån sig eller ta skit.
Det här klarar. du. Som Jonas G säger: du har ingen chans. Ta den!

Inte kär i min man

INNEHÅLL