Inte kär i min man

Jag står helt för vad jag gjort, det valet och ansvaret är mitt.
Mitt val att vara otrogen är dock en konsekvens av min mans agerande och ovilja att diskutera vår situation hemma eller respektera mig.

Vänd på saken. Är det rimligt att man kan tro att man kan behandla sin partner hur som helst och tro att det inte kommer att komma några konsekvenser av det? Knappast.
Jag förstår heller inte varför en hemlig otrohet är värre än att komma hem och meddela att man ska skilja sig egentligen. Nu funderar jag i alla fall över att ge vårt förhållande en chans till. Det är mer än om jag redan lämnat in skilsmässopapper.
I mitt fall är det inte känslorna för min älskare som är det viktiga utan vad jag känner för mig själv egentligen. Min älskare har mest av allt fungerat som en väckarklocka för hur långt mitt förhållade är från det jag vill ha i ett förhållande. Jag har varit väldigt förälskad i min man, trots att vårt förhållande varit ganska destruktivt för mig senaste året. Jag är glad att jag har fått något att jämföra med så att jag orkar ta tag i situationen för att ändra på den, vare sig det blir med min man eller utan honom.

Fast vi lägger inte skulden vi förklarar bara varför det kunde hända. Jag var med halva foten ute när jag träffade den andre men kämpade på för vi har 2 små barn, när jag träffade den andre kändes det som jag kunde stå ut i mitt äktenskap för jag fick lite passion allt annat var ju bra där, låter kankse elakt och beräknande och visst är det det. Jag visste nog att det skulle gå åt helvete och jag väntade på den dagen och trodde jag skulle bli utslängd men sedan visade det sig att min man ville kämpa mer än vad jag någonsin kunde ana och att han hade förmågan att ändra sig och viljan då insåg man vad man gjort men för någon som inte varit i situtionen kan jag förstå det sticker i ögonen. Hade vi inte haft barn hade det aldrig hänt då hade jag brutit långt innan men grunden är ändå att allt är bra i vårt äktenskap förrutom passionen och i en livkris kan det lätt bli ett problem, tyvärr!! Men jag har lärt mig en läxa och kommer aldrig göra om det.

Detta ämne skulle man kunna skriva miljoner rader om. Verkligen intressant med alla synvinklar. Min historia är att jag styrt vår familj, min man har stått bakom min rygg och visserligen lydigt order. Men oj vad jag saknat att luta mig mot någon. Och någon som ser mig. Och vill ha mig. Mycket medveten om att ansvaret ligger lika mycket på mig, även om jag anser att jag försökt skaka liv i vårt förhållande. Och så fanns så klart mannen med stort M i närheten och det växte fram en otrolig gemenskap. Och passion. Och jag valde honom, men i slutändan så valde jag först och främst att lämna min man. Så klart för kärleken, men skulle det inte funka med honom ville jag ändå lämna. För nu vet jag vad jag vill ha, och med våra roller och personligheter kunde vi inte komma dit. Min man är så klart ledsen och frustrerad över att han inte fick en ärlig chans. Och mycket troligt är inte gräset grönare på andra sidan. Men om två personer lärt sig läxan den hårda vägen efter vardera nästan 20 års långa förhållande så anstränger man sig kanske. Och underhåller gräset på annat sätt... Eller så får jag så en egen gräsmatta nu när jag flyttat, det visar sig! 

En otrohet är inte en konsekvens av problem i förhållande. Det är ett väldigt vanligt myt , eller passande ursäkt. Problem i ett förhållande öppnar dörren för otrohet JA , men att ta steget genom den dörren är helt och hållet ens eget beslut. Ansvaret för det beslutet kan inte läggas på den man bedrar , punkt slut.....

Alla förhållanden går igenom samma faser , alla par brottas med liknande problem , alla männsikor har känslor , utsätts för frestelser , du och din man är inte unika på något sätt i det avseendet. Men bara vissa väljer att vara otrogna , hur kommer det sig ?

Det är väldigt vanligt att man rättfärdigar sina misstag för sig själv (och andra) och det är inte bra om man har för avsikt att reparera sitt förhållande. Det är något du själv valde och som du bär det fulla ansvaret för , relationsproblemen är något helt annat som ska diskuteras separat , man är alltid två om ett förhållande , där bägge bär ansvaret för hur det formar sig. Genom att lägga skulden för din otrohet på din partner så försöker du även avsäga dig din del i varför det gick snett i ert förhållande.

Nu är ju folk fria att tycka, tänka och  (framför allt) skriva vad de vill - men jag skulle vilja vädja till er att växla om inriktning på diskussionen och tråden.
Det har varit så många intressanta, öppna och självutlämnande inlägg, Berättelser som skapat förståelse och möjlighet för flera att tänka till och gå vidare med sina problem, gå vidare och söka en positiv väg.

Nu börjar det delvis kännas som vilken "otrohetstråd" som helst där det ska moraliseras och skuldbeläggas. Kan vi inte snälla lämna den frågan därhän...?

Jag är ganska så övertygad (rätta mig om jag har fel) att i princip alla här är mer intresserade av att förstå hur olika personer tänker och känner - utifrån sina upplevelser - snarare än att det ska bli en domstol där man ska få stå tillsvars för sina handlingar. Eller?

Jag kan inte riktigt se var jag lägger skulden på min partner för att jag är otrogen?
Jag tror att det finns lika många orsaker till otrohet som det finns förhållanden. I mitt fall är dock min mans ohörsamhet för att jag är olycklig och vill arbeta på vårt förhållande, vilket jag talat om ett antal gånger, anledningen till att jag valde att ha gå vidare och träffa den här mannen. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut och om jag hade ett bra förhållande eller en man som verkade benägen att jobba på det hade jag inte träffat någon annan just nu utan hållig mig på ett helt platoniskt stadium med min nygamla vän.

Varför jag valde att vara otrogen istället för att låta bli har jag nog inte ens formulerat för mig själv än. Kombination av att sätta mig själv före oss och få konstgjord andning för att ta mig samman och börja leva igen och orka se framåt är det jag lutar åt just nu. Oavsett vad som händer så tror jag att min affär kommer att leda till ett bättre liv, antingen för min man och mig tillsammans om han är villig att sätta sig ner och diskutera saken, eller för mig ensam. Att fortsätta som vi har haft det hade varit förödande för mig. Och en sak har jag lärt mig i den här soppan: jag står mig själv allra närmast och jag är ansvarig för min egen lycka. Jag är viktigare än "vi "eller min man.

Du har helt rätt Barbapappa! Jag tycker också att det vore trist om tråden utvecklades till det och jag har egentligen inga behov av att "rättfärdiga" det jag har gjort inför andra, utan vill ventilera lite. Jag ska avstå från att svara på "attacker" i fortsättningen och fortsätta snacka med de skribenter som vill ventilera sin situation, inte fördöma oss som valt att vara otrogna. Att det är fel tror jag vi alla är överens om egentligen.

Håller med barbapappa det har varit så befriande att få ventilera sig här utan moraltanter vi vet att vi gjort fel det är inte det som det handlar om här, varför bara vissa är otrogna ja antingen har du eller de som inte varit det hittat någon som varit tillräckligt frestande eller har du hittat en mer kompatiblel partner eller är vi svagare vem vet?! Vad jag vet är att man vet inte hur det är att leva någon annans liv. Vi VET att vi har ett val och vi står för våra val och konsekvenser av det. Finns 1000 trådar om otrohet och dess moral men det innebär inte att ni kommer ändra någon och det hjälper inte att skuldbelägga någon heller för den skulden går vi runt med varje dag ändå.

Om man nu ska undvika skuldbeläggning så är det bra att utelämna ordet "moraltant" också; det måste så att säga gälla åt bägge håll.

Otorhet ÄR ett relativt vanligt men icke desto mindre destuktivt sätt att sas skrika på hjälp. Behoven växlar, det handlar långt ifrån alltid om partnern eller relationen, utan motiven kan helt hos den som bedrar. Även om i stort sett alla har behov att rättfärdiga sig genom olika förklaringsmodeller där omgivningen får bära större eller mindre del ansvaret.

Iom otrohet har man tagit kål på det gamla förhållandet så som det såg ut. Det är lögnen, det stora bedrägeriet som orsakar detta, inte själva handlingen att förälska sig/ha sex etc med någon annan.
Min erfarenhet är att relationen inte kan lagas, men den kan återuppstå i lite annan form – rent av bättre.
Det krävs att bägge verkligen vill. Rätt ofta krävs en rejäl time out först, en separation under en längre tid, så pass att bägge hinner komma tillrätta i sig själva.

Ibland är insikten så stor att detta inte behövs, man kan hålla ihop relationen under omskapandet. MEN om man känner och agerar som TS funkar det inte. Du vill inte. Du fortsätter att gå bakom ryggen på din man och du manipulerar din exälskare för att få bekräftelse. (Vad i hela friden är den värd?! Han borde väl vara lättad om hans förhatliga, trista fru ville lämna honom? Vem ljuger han för?)

Kanske måste du sitta något år eller så i den trista trean och ha barnen varannan vecka. Kanske måste din man bli djupt förälskad i och åtrådd av en annan kvinna innan du verkligen har facit och vet vad du vill?

Moralgubbe skulle nog passa bättre i mitt fall

Visst kan jag reagera starkt på otrohet eftersom jag själv varit utsatt för det och hört alla ursäkter och vinklingar i alla dess former.... ber om ursäkt om mina inlägg känns som påhopp , vilket inte var meningen , detta blir mitt sista inlägg i denna tråd.

Min poäng i det hela är att det är väldigt väldigt viktigt att ha det fullständigt klart för sig vems ansvar själva otroheten ligger på. Det är ett måste om man nu har för avsikt att reapera sitt förhållande. Även inom familjerådgivningen poängterar man detta väldigt tydligt... först reder man ut själva otroheten och försonas kring den. Sedan går man över till att diskutera problemen i förhållandet , det som öppnade dörren för en otrohet.

Att säga att jag var otrogen FÖR att min man var si och så eller , gjorde si eller så är inte att ta ansvar för sina handlingar , det är ett sätt att försöka kringå sitt ansvar både för otroheten och för hur man kanske själv bidragit till att relationen gick fel. Det kommer garanterat försvåra läkeprocessen.

Dessutom tror jag att det kanske är hälsosamt att få höra andra synpunkter än bara medhåll ibland , iof kanske i en konstrutivare form än mina förra inlägg , sant. Är inte det som är poängen med öppna forum ? Att få en bredare och nyanserad bild där bägge "lägren" uttrycker sina synpunkter ? Det tror jag är klart mer intressant än att alla sitter och klappar varandra på axeln och håller med... det är nog säkert jättetrevligt men hjälper nog inte en att inse sina egna misstag.