• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • 45 Ã¥r

    Det här är ett fruktansvärt dilemma. Jag känner mig lite i en gisslansituation. Min man vägrar gå med på att prova en time-out där vi kan bo varannan vecka i en tillfällig lägenhet. Och jag vill såklart inte flytta själv till nåt tillfälligt boende där inte barnen ryms. Men även om jag skulle hitta ett bra boende i närområdet känner jag mig även rädd för att kanske de två äldsta barnen (14 och 16 år) kanske inte vill bo växelvis. Min man vill nämligen behålla huset som vi byggt tillsammans och där barnen växt upp. Det gör att jag hamnar i underläge, samtidigt som jag vill barnens bästa och att den tryggheten ska få vara kvar.

    Jag är så rädd för att gå! Jag tror inte jag skulle sakna min man, för det har jag inte gjort på många år när vi varit ifrån varandra under tex älgjakten eller jobbresor. Däremot kommer jag att sakna tryggheten och vanan. Och hela paketet. Det är så svårt att bryta en snart 19 år lång vana ihop. Men är det kanske så i alla förhållanden efter nästan 20 år att man mest bara är vänner och inte vill ha sex längre? För jag har inte velat ha varken sex eller kyssar på många år! Vilket gör att jag har skapat distans för att slippa närhet som kanske skulle kunna leda till sex. Jag har nöjt mig med detta liv tills nu för att allt annat runtomkring har varit bra. Tänkt att "så här är det nog för alla som levt ihop länge". Men nu när mitt känsloliv har vaknat till liv pga den andre mannen vet jag inte om jag kan nöja mig längre. Hur kommer jag att må på sikt då? Nu när min lust och längtan efter närhet och kärlek har vaknat till liv ...

    Tankar finns på att bryta kontakten med den andre mannen för att se om jag kan trycka bort känslorna där, och trolla fram dem med min man istället. Men jag vet inte om det går? Någon som varit med om nåt liknande och lyckats? Jag inser ju att om jag ska lyckas med det måste jag sluta dansa ett tag (eftersom den andre mannen finns där) och det innebär att ett av mina största glädjeämnen försvinner. Blir jag lyckligare då? Dans är verkligen en passion för mig! Och även om jag bryter med den andre mannen och tar en danspaus, vad händer när vi sen ses igen?

    En stor anledning till att min attraktion och lust försvann är att min man gick upp rätt mycket i vikt och inte heller brytt sig så mycket om hur han klär sig hemma. Nu har han ifos rasat i vikt pga den här jobbiga situationen. Vilket gör att han såklart ser bättre ut. Och då granskar jag honom och undrar "kan jag få lusten tillbaka nu då?"...

    Vi har tyvärr varit väldigt dåliga på att vårda vårt förhållande med närhet och egentid under alla år. Det har varit mycket tjafs om allt och inget, vi har prioriterat olika, haft kommunikationssvårigheter och det blir ofta maktkamper och missförstånd. För mig har det inneburit så många energitjuvar genom åren som tärt. Detta har lett till att vi i stort sett levt parallella liv senaste åren, men ändå skött Familjen AB bra. Jag har sedan länge inte heller haft nån längtan efter att göra saker på tu man hand med min man, utan har hellre sökt mig till mina vänner på min egentid. Vi har fastnat djupt i ett negativt mönster och inte fört upp problemet till ytan förrän nu, utan bara kört på med skygglappar fastän ingen av oss varit nöjd med situationen. Nu när sanningen är framme, att jag saknar de rätta känslorna och även har känslor för en annan har situationen blivit plågsam. Det går såklart inte att backa bandet och fortsätta som förr. Antingen måste vi gå skilda vägar, eller så måste jag få tillbaka känslorna så att jag VILL umgås med min man på tu man hand. Och ha sex. Men hur får man det? Och går det??? Det har ju varit så här så länge...

    Jag håller på att analysera ihjäl både mig och situationen...!

  • Anonym (Sotis)
    45 Ã¥r skrev 2011-06-13 17:51:20 följande:
    Det här är ett fruktansvärt dilemma. Jag känner mig lite i en gisslansituation. Min man vägrar gå med på att prova en time-out där vi kan bo varannan vecka i en tillfällig lägenhet. Och jag vill såklart inte flytta själv till nåt tillfälligt boende där inte barnen ryms. Men även om jag skulle hitta ett bra boende i närområdet känner jag mig även rädd för att kanske de två äldsta barnen (14 och 16 år) kanske inte vill bo växelvis. Min man vill nämligen behålla huset som vi byggt tillsammans och där barnen växt upp. Det gör att jag hamnar i underläge, samtidigt som jag vill barnens bästa och att den tryggheten ska få vara kvar.

    Jag är så rädd för att gå! Jag tror inte jag skulle sakna min man, för det har jag inte gjort på många år när vi varit ifrån varandra under tex älgjakten eller jobbresor. Däremot kommer jag att sakna tryggheten och vanan. Och hela paketet. Det är så svårt att bryta en snart 19 år lång vana ihop. Men är det kanske så i alla förhållanden efter nästan 20 år att man mest bara är vänner och inte vill ha sex längre? För jag har inte velat ha varken sex eller kyssar på många år! Vilket gör att jag har skapat distans för att slippa närhet som kanske skulle kunna leda till sex. Jag har nöjt mig med detta liv tills nu för att allt annat runtomkring har varit bra. Tänkt att "så här är det nog för alla som levt ihop länge". Men nu när mitt känsloliv har vaknat till liv pga den andre mannen vet jag inte om jag kan nöja mig längre. Hur kommer jag att må på sikt då? Nu när min lust och längtan efter närhet och kärlek har vaknat till liv ...

    Tankar finns på att bryta kontakten med den andre mannen för att se om jag kan trycka bort känslorna där, och trolla fram dem med min man istället. Men jag vet inte om det går? Någon som varit med om nåt liknande och lyckats? Jag inser ju att om jag ska lyckas med det måste jag sluta dansa ett tag (eftersom den andre mannen finns där) och det innebär att ett av mina största glädjeämnen försvinner. Blir jag lyckligare då? Dans är verkligen en passion för mig! Och även om jag bryter med den andre mannen och tar en danspaus, vad händer när vi sen ses igen?

    En stor anledning till att min attraktion och lust försvann är att min man gick upp rätt mycket i vikt och inte heller brytt sig så mycket om hur han klär sig hemma. Nu har han ifos rasat i vikt pga den här jobbiga situationen. Vilket gör att han såklart ser bättre ut. Och då granskar jag honom och undrar "kan jag få lusten tillbaka nu då?"...

    Vi har tyvärr varit väldigt dåliga på att vårda vårt förhållande med närhet och egentid under alla år. Det har varit mycket tjafs om allt och inget, vi har prioriterat olika, haft kommunikationssvårigheter och det blir ofta maktkamper och missförstånd. För mig har det inneburit så många energitjuvar genom åren som tärt. Detta har lett till att vi i stort sett levt parallella liv senaste åren, men ändå skött Familjen AB bra. Jag har sedan länge inte heller haft nån längtan efter att göra saker på tu man hand med min man, utan har hellre sökt mig till mina vänner på min egentid. Vi har fastnat djupt i ett negativt mönster och inte fört upp problemet till ytan förrän nu, utan bara kört på med skygglappar fastän ingen av oss varit nöjd med situationen. Nu när sanningen är framme, att jag saknar de rätta känslorna och även har känslor för en annan har situationen blivit plågsam. Det går såklart inte att backa bandet och fortsätta som förr. Antingen måste vi gå skilda vägar, eller så måste jag få tillbaka känslorna så att jag VILL umgås med min man på tu man hand. Och ha sex. Men hur får man det? Och går det??? Det har ju varit så här så länge...

    Jag håller på att analysera ihjäl både mig och situationen...!
    Jag vet EXAKT hur du mår! Jag har det likadant. Ångesten äter upp mig. Min man tjatar om sex och jag vill inte ens ta i honom. Dottern kom precis och berättade hur mycket hon älskar mig och hela familjen. För DERAS skull stannar jag. Men jag kommer förmodligen inte tveka att lämna när de är äldre. Jag KAN inte leva så här olycklig. Mina barn är bara 3 och 8.

    Jag känner mig feg, vågar inte ta steget. Hur ska jag klara mig ekonomiskt?? Var ska jag bo? Jag vill inte ha mina barn varannan vecka. Jag ser inga andra alternativ än att stanna.

    Stor kram till dig medkvinna!
  • Anonym

    kära medsystrar.....
    Jag har varit i er situation. Det är ett helvete. Det slutade med en skilsmässa för ett par år sen o jag lovar, inte en enda av mina värsta farhågor blev besannade. Jag blev urstark. Som ett lejon. Jag har det idag precis hur bra som helst o livet blev obeskrivbart mycket bättre utan den stora energitjuven!  
    Men börja redan nu planera för ett liv framåt. Behöver ni utbilda er tillnågot? Skaffa jobb? Annat jobb? Behöver nui börja spara pengar på nåt konto som bara ni vet om? Prata med advokater eller jurister om hur man gör. Hur skriver man skilsmässopapper? Vem får vad? Vem har rätt itll va? Sätt igång o tänk framåt istället för att grotta ner er i hur det kanske skulle kunna bli.Kolla upp, planera, undersök......Bli konstruktiva! Om ni sen inte behöver använda er nya kunskap i slutändan så är det väl gott o väl så.Då kanske ni kan ge den till någon annan som behöver den.

  • Ppetra
    45 Ã¥r skrev 2011-06-13 17:51:20 följande:
    Det går såklart inte att backa bandet och fortsätta som förr. Antingen måste vi gå skilda vägar, eller så måste jag få tillbaka känslorna så att jag VILL umgås med min man på tu man hand. Och ha sex. Men hur får man det? Och går det??? Det har ju varit så här så länge...
    Nej, att backa bandet och fortsätta som förr går såklart inte, alltså har du i nuläget inte de två alternativ du angivit. Det är inte så farligt att bryta upp, det är kanske dessutom enda möjligheten för dig att se din man med nya ögon. Men det du håller på med nu är inte rättvist mot någon av er. Det blir som att du vältrar över ansvaret att göra slut på honom, trots att det faktiskt är du som vill ut.
  • Anonym (Osäker)
    Anonym skrev 2011-06-13 18:25:06 följande:
    kära medsystrar.....
    Jag har varit i er situation. Det är ett helvete. Det slutade med en skilsmässa för ett par år sen o jag lovar, inte en enda av mina värsta farhågor blev besannade. Jag blev urstark. Som ett lejon. Jag har det idag precis hur bra som helst o livet blev obeskrivbart mycket bättre utan den stora energitjuven!  
    Men börja redan nu planera för ett liv framåt. Behöver ni utbilda er tillnågot? Skaffa jobb? Annat jobb? Behöver nui börja spara pengar på nåt konto som bara ni vet om? Prata med advokater eller jurister om hur man gör. Hur skriver man skilsmässopapper? Vem får vad? Vem har rätt itll va? Sätt igång o tänk framåt istället för att grotta ner er i hur det kanske skulle kunna bli.Kolla upp, planera, undersök......Bli konstruktiva! Om ni sen inte behöver använda er nya kunskap i slutändan så är det väl gott o väl så.Då kanske ni kan ge den till någon annan som behöver den.
    Vad uppmuntrande att läsa ditt inlägg! Vad var det som höll dig tillbaka innan du väl tog steget?

    I mitt fall är det nog så krasst att det är de praktiska och materiella sakerna som håller mig kvar och jag måste skaffa en strategi för hur jag kan ta mig ur det här och ändå landa på fötterna.
  • 45 Ã¥r
    Ppetra skrev 2011-06-13 18:47:59 följande:
    Nej, att backa bandet och fortsätta som förr går såklart inte, alltså har du i nuläget inte de två alternativ du angivit. Det är inte så farligt att bryta upp, det är kanske dessutom enda möjligheten för dig att se din man med nya ögon. Men det du håller på med nu är inte rättvist mot någon av er. Det blir som att du vältrar över ansvaret att göra slut på honom, trots att det faktiskt är du som vill ut.
    Jag vet... det skulle kännas så mycket bättre om vi var överens om att det inte funkade längre. Då skulle liksom inte all skuld läggas på mig. Om jag väljer att gå utan att ge det ett seriöst försök nu när han har fått upp ögonen för problemet och vill ha en chans att ändra på sig, kommer det att bli ett bittert avsked. Och då kommer jag att förlora honom som vän också en lång tid framöver. Samvetet säger att jag borde ge det en chans, men då måste jag ju bryta med den andre mannen. Och det smärtar!

    För jag är rädd att jag i så fall väljer bort något som skulle kunna bli otroligt bra om jag stannar i äktenskapet ett tag till. Men... jag är också rädd för att jag börjar mitt nya förhållande på "fel sätt" om jag väljer att gå, vi måste i så fall smyga med det under en lång tid. För barnens skull. Är det ett bra sätt att grundlägga ett nytt förhållande på?

    Sen är det ju så att om jag tänker bort den andra mannen som jag fått känslor för, hade jag nog fortsatt bita ihop och nöja mig. Men samtidigt var det nog bara en tidsfråga innan jag skulle falla för någon annan i och med att jag stängt av hemma... Så på sätt och vis var det kanske bra att det hände så att våra problem har lyfts upp i ljuset och måste åtgärdas på ett eller annat sätt.
  • 45 Ã¥r

    Är det NÅN som lyckats väcka tillbaka känslor som varit borta i flera år? Han är ju en fantastisk person, ser bra ut, underbar pappa, trevlig, hjälpsam mm. Och med stor härlig släkt. Allt runtomkring har fungerat bra, och så länge jag kunde köra mitt eget race med att bla dansa väldigt ofta mm nöjde jag mig. Men när jag fick känslor för en annan kom saken i ett annat läge... och nu går det inte att låtsas som ingenting längre. Nu måste jag antingen gå. Eller ge upp mitt eget race (med bla dansen) och satsa hemma. Men hur ska jag finna lust och motivation till det?

    Det hade varit så mycket enklare om det varit problem med alkohol, misshandel, spelmissbruk, sjukdomar eller nåt annat som gått att ta på. Nu är det "bara" känslorna det är fel på. Och bara för mig. För han känner fortfarande för mig! Vad enkelt det skulle vara om man kunde styra sina känslor, för det bästa är ju att bevara kärnfamiljen.

  • Ppetra
    45 Ã¥r skrev 2011-06-13 19:33:14 följande:
    Är det NÅN som lyckats väcka tillbaka känslor som varit borta i flera år? 
    Jodå. Men inte utan brake. Det är faktiskt enda chansen i vissa lägen, att gå alltså – du ger vare sig din man eller dig själv en ärlig chans genom att stanna och lida och försaka. OM du ska stanna så är det för att du kommit på att det är det du vill, på riktigt. Annars gör du bara alla illa, även din man och dina barn. Det är faktiskt så.
    Tyvärr måste man välja, och välja bort. Och se vad framtiden har i sitt sköte. Det kan visa sig att du valde rätt, och det kan visa sig att du valde fel. Det är jobbigt, men vem har sagt att allt ska vara lätt?
  • MammaMu01

    Jag håller med Ppetra. Ja, ibland kan det vara lösningen i ett låst läge. Att bryta upp och i den processen vara ärlig mot sin partner. Det kan ju vara i skarpa lägen som man verkligen vet vad man känner och vill, dvs när man riskerar att förlora det man har. Ja, då kan känslorna blomma upp igen. Och man kan behöva få distans till sin partner för att först då se honom/henne på ett nytt sätt.

    Men det är ju då viktigt att man inte sårar varandra i onödan i uppbrottet. Tänker jag.

  • Anonym
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-13 18:48:27 följande:
    Vad uppmuntrande att läsa ditt inlägg! Vad var det som höll dig tillbaka innan du väl tog steget?

    I mitt fall är det nog så krasst att det är de praktiska och materiella sakerna som håller mig kvar och jag måste skaffa en strategi för hur jag kan ta mig ur det här och ändå landa på fötterna.
    Är det inte nästan alltid så att man håller ihop för att det är praktiskt o för att man är ängslig för ekonomin? Vill man ha det så är det väl gott o väl då,men vill man ha nåt mer av livet får man nog tänka till rejält.
    Det som gjorde att jag tog steget var en serie av händelser som inte lämnade något val. Han fick reda på att jag var less. Jag hade inte sagt det på alla år, men till slut sa jag det. Han fick panik. Jag träffade en man (så klart) som fick mej att ana att jag inte var död, vilket jag trott. Det hände inget visserligen, men mannen väckte en björn som sov i mej. Han som jag var gift med träffade en ny dam men ville nog mest skrämma mej. 
    När jag fick reda på att den nya damen varit o bott i vårt gemenamma hem i 10 dagar (jag var bortrest) så var det inget annat att göra än att packa hans saker o ställa på trappen. Jag fick min chans att bli av med honom utan att få hela världens all skuld i knät, o jag tog den. Han var/är nämligen en respekterad, snygg, trevlig, perfekt man. Om jag "utan anledning" hade bara lämnat honom hade jag blivit idiotförklarad. Men i o med att han träffat en ny o gått bakom min rygg fick jag al sympati, vilket jag faktiskt varit hemsk nog att utnyttja. Allt skedde på bara några månader. 
    Men under tiden som han friade med sin nya dam (till en början trodde han att han skötte det snyggt) gjorde jag mängder av åtgärder som han aldrig kommer att få reda på. Så när brytet verkligen kom var jag väl förberedd o hade papperen klara för påskrifter o min strategi var klar redan. JAg visste exakt mina rättigheter o skyldigheter. HAn visste ingenting o bara gapade över alla fakta som jag serverade. Det gav en enorm kick faktiskt!  
    Det blev en förhållandevis städada o enkel skilsmässa. Jag hade redan fixat allt så som jag ville ha det.
    Under de år jag var less hade jag utbildat mej massor o hunnit skaffa ett riktigt bra jobb så jag var högre avlönad än han.
Svar på tråden Inte kär i min man