Inte kär i min man

Jag har också läst den här tråden med intresse, för jag har fastnat rejält i ambivalensträsket... Har varit gift i 15 år, och har tre barn (16, 14 och 10). Har tappat intimkänslorna sedan flera år tillbaka men bitit ihop för "paketets" skull. Vi har skött Familjen AB helt okej, dock med en hel del tjafs under alla år. Det utvecklas ofta en maktkamp mellan oss, oftast gällande småbagateller. Stör mig också på många saker som med åren har växt till enorma energitjuvar för min del. (Väskor som aldrig packas upp, projekt som aldrig blir slutförda mm). Men det viktigaste biten är att jag vill inte ha sex, det har jag inte haft lust till på många år, utan har ställt upp då det inte har gått att undvika. Men det har inte känts bra sista åren. Och att kyssas har jag definitivt inte haft lust till! Jag har heller inte haft lust på länge att göra nåt på tu man hand med honom. Inte resa bort bara vi tex.

Strax före jul fick jag känslor för en annan man som jag känt sen förut, och under våren har våra känslor växt sig starkare. Han avslutade ganska snabbt sitt särboförhållande som han hade sen 5 år tillbaka (innan dess var han gift i 18 år med en annan), eftersom han tydligt kände att han inte hade rätt känslor där längre. Men det är svårare för mig med barn, hus och gemensam ekonomi mm.

Förra sommaren reste vi till Turkiet, bara vår familj. Men inte ens där i två veckor utan måsten och krav kunde jag framkalla nån lust eller attraktion. Var inte ens sugen på att ligga och kramas i sängen! Så när hösten kom blev jag än mer distanstagande, och såklart mottaglig för en ny förälskelse. Till saken bör sägas att vi (jag och min nya förälskelse) kände nåt för varandra även för sex år sen när han skildes, men då var jag inte lika mottaglig och beredd att ge efter för dessa känslor eftersom barnen var mindre.

När jag i januari sa att jag var less och funderade på skilsmässa, och att jag trodde det var försent att reparera, blev jag förvånad över hans reaktion. Jag var säker på att han skulle säga nåt i stil med "Ja, du har rätt." Istället blev han panikslagen, hade inte fattat att det var så illa, och för honom har det bara funnits mig, och han vill göra ALLT för att rädda äktenskapet.

Min magkänsla (och stora delar av mitt förnuft) säger ”Gå! Du har känt så här länge!” Men en liten bit av mitt förnuft säger ”Var inte så ego. Så illa är det inte, varför rasera allt?” Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bli helt trygg i mitt beslut, men det kanske inte går helt enkelt…? Mitt samvete och förnuft säger att jag borde försöka känna, verkligen känna, om det inte finns några känslor kvar hemma som går att väcka till liv. För allas skull. Men kanske mest för barnens skull. Annars kanske det blir så att jag funderar på hur det hade blivit om jag hade försökt… Fast samtidigt kan jag inte förstå hur jag ska kunna försöka hemma när mina känslor är hos den andra mannen…! Det känns omöjligt! Och det här vacuumtillståndet jag befinner mig i nu är förödande, känner mig som en levande död.

Till saken hör att jag älskar att dansa, det är mitt intresse som jag verkligen brinner för. En passion! Gjorde det långt innan jag gifte mig, och tog upp det intresset igen för ca sex år sedan när barnen blivit så pass stora att jag inte var lika behövd längre och ville ha lite egen tid. Jag har INTE varit ute på dans för att träffa någon, utan för att det ger mig glädje och motion. Men... min förälskelse dansar också, så om jag ska låta bli att träffa honom måste jag ge upp min största intresse! Och det känns fruktansvärt jobbigt det också... Och även om jag gör det i ett halvår eller mer så kanske det bara blossar upp igen sen. Eller så kanske det blir nån annan längre fram... nu när jag har öppnat upp den där boxen så att säga, boxen som längtar efter närhet och att vilja göra något på tu man hand med sin partner.

Om jag tittar objektivt på min man ser jag en man som för många skulle anses som ett kap. Ser bra ut för sin ålder, trevlig, fantastisk pappa osv. Jag tycker om honom som person, men det är mer vänskapliga känslor från min sida sen många år tillbaka. Är det rätt att stanna om man bara känner så? Ska jag trycka tillbaka mina känslor i boxen och fortsätta bita ihop för barnens skull? Eller är det dags att gå...?

45 år: i din situation hade jag definitivt gått, era barn är så pass stora att de kommer att förstå. Att du inte ens känner för sex eller kyssar är ett tecken på att kärlekskänslorna är helt slut från din sida, så är det inte för mig jag gillar ändå närhet med min man men skulle jag börjar känna som du skulle jag gå. Du har bara ett liv, ta vara på det! Din man förtjänar att också hitta en ny förälskelse någon som verkligen vill ha honom. Ekonomi, vänner etc ordnar sig!!

Någon skrev något om att man skulle behöva flytta till en trerummare för att känna efter, som att det var något negativt. Jag har lagt ned min själ i vårt hem, bjudit på middagar, ordnat kalas, men allt har jag gjort ensam. När jag bestämde mig för att flytta hade jag kunnat gå på dagen, utan att ta en pryl med mig, för det betyder inget för mig. Jag har jagat lyckan, trott att stort socialt umgänge, nytt kök, nya kläder, en hotellnatt skulle göra mig lycklig. Oss lyckliga. Och att vara lycklig en barnfri helg är kanske inte så svårt, inte ens det klarade vi sista tiden. Men det är ju i vardagen som man skall vara lycklig. Att tvättstugan var nyrenoverad när jag stod där och grät hade så klart ingen större betydelse. Nu har flyttat till en tvåa med mina två döttrar, och jag känner mig fri och ser bara möjligheter.

Hej!

Det här blir mitt sista inlägg här och jag vill tacka av hela mitt hjärta för alla goda inlägg, för er öppenhet och generositet. Tråden har hjälpt mig att bättre förstå vad min fru går igenom samt gett mig en massa nya perspektiv.
Ni har också bidragit lite till att stärka min egen självkänsla, känna att jag faktiskt duger och är en bra man.
Vårt nuvarande läge är alltså att frun, efter ett lite dramatiskt dygn (häromdagen), har beslutat att ge sig själv en gnutta tid till eftertanke - i enskildhet och utan kontakter med mannen hon blivit förälskad i.

Varken hon eller jag tror väl att dessa veckor ska förändra jättemycket i grunden men det är alltid något. Ur hennes perspektiv (just nu) så ställer hon upp för min skull, kanske även för att döva sitt dåliga samvete lite. Ur mitt perspektiv så får hon en lite avgiftning (iofs väldigt kort) för att kanske kunna värdera sina val på ett lite mer realistiskt sätt.
Hur det går för henne och det är inte heller något jag har något större intresse av att grubbla över. Hon får använda några veckor på bästa sätt utifrån sina känslor för att komma fram till något hon kan leva med.

Under tiden så har jag själv påbörjat min resa. Jag planerar för fullt hur min framtid ska se ut, hur jag vill leva, hur jag vill att mitt hem ska se ut, mina relationer. På vilket sätt jag vill inspirera/inspireras och väcka nyfikenhet (min och omgivningens). När nu frun gör ett ärligt försök (vilket jag verkligen applåderar) att bryta och komma till ett klokt beslut så vill jag inte vara sämre.
I min planering just nu tänker jag mig två olika (men nya) spår. Ett där det finns utrymme för henne, om hon väljer att åka med - och ett där hon har valt en annan "researrangör". Det finns gott om planeringsarbete att göra och jag kan gott vänta in hennes beslut några veckor till, eller längre om hon behöver mer tid för sig själv.

I denna process, att fatta beslut som jag mår bra av, har jag konstaterat att jag inte alltid mår bra av att komma in här på familjeliv. Det är för mycket elände och "slagsida" i diskussionerna som delvis förvränger världsbilden (iaf min) och skapar mer oro/ångest än klarhet.

Under en period kommer jag därför att hålla mig borta härifrån.
Hoppas ni får ett fortsatt bra samtal.

Lycka till med era relationer och era liv! Tack.

Glada hälsningar
Stefan

ps.
Hänger kvar nån dag till för att "runda av". Om det därefter är någon som vill ha en fortsatt kontakt får ni gärna maila: [email protected]