Inte kär i min man

Kan en gemensam resa utan barn några dagar visa om det finns känslor att väcka upp, eller är det bara konstgjord andning? Det känns omöjligt att förändra situationen i den vanliga vardagen... eller går det? Eller är ett uppbrott enda sättet? För jag känner mig som i en bubbla nu, grubblande och frånvarande, och är inte den glada spralliga mamma jag egentligen vill vara. Jag vill må bra! Men vet inte vilken väg som är bäst i långa loppet...

Precis så var det för mig! Den här andre mannen väckte något i mig som jag trodde var dött! Och nu vill jag inte vara utan det! Jag vet att jag har gjort helt fel genom att träffa den här mannen under våren, men jag har inte kunnat tänka klart. En del av mig ville träffa honom för att jag blev förälskad (det var så härligt att få känna så igen!), och en del av mig för att se om jag kunde bli "avgiftad". Fruktansvärt egoistiskt och idiotiskt, jag vet. Inte har jag blivit avgiftad heller... Min man kommer däremot inte att hämnas genom att dejta någon annan. Han går helt upp i barnen och engagerar sig nu mer än vanligt i dem. Och jag är i min bubbla och drar mig undan allt istället. Det är helt förödande och all energi går åt till det här grubblandet... För även fast jag är förälskad så är jag ändå förnuftig nog att inse att en förälskelse håller inte i sig forever, och är det värt att splittra kärnfamiljen för det? När det övriga i "paketet" är bra. Men å andra sidan kan det ju den här förälskelsen leda till nåt som är helt rätt för mig framöver.

Hur egoistiskt är det att stanna fast man inte vill då? För pengar, hus, social status..... Vilken bild av kärlek ger man sina barn då? Vad lär sej barnen om sina föräldrar då? Hur bra mamma är man? Hur snäll är man mot sej själv o hur länge håller såna bubblor innan de spricker o vad händer då? Sjukskriven p.g.a. utbrändhet?  
Är det inte också orättvis mot din man att inte släppa honom fri att få upptäcka sej? Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls?
Förälskelse är en underbar sak. Även om det inte utvecklas. Den kan väcka döda dinosaurier till  liv igen.
Ska man bara få chansen en enda gång i livet?  Är det verkligen meningen? Jag kan bara inte tro det. JAg tror inte ens att det monogama livslånga förhållandet är nyttigt för folk. Det är bara att se sej om runt omkring på folk i vår ålder o äldre. Det är ju verkligen inte gott om lyckliga, kärleksfulla, sprakande förhållanden. Men se på alla som startat på nytt. Där fyrverkeri pågår. Vilken skillnad på folk!

Hej! Tillbaka och hälsar på lite här..  (sitter i tfn-kö och har inget bättre för mig..) 

Är det inte lite "som man ropar får man svar"..? Dvs. om man får för sig att nästan alla är olyckliga och lever torftiga liv med "ouppfyllda" drömmar - ja då är det precis dem man hittar? Min bild när jag ser mig om i min omgivning är att väldigt många (nästan alla) är lyckliga i tillvaron, med sin partner och familjen.
De enstaka undantag som har en kris eller inte trivs med sig själva hörs dock väldigt mycket högre..

Att relationer periodvis utsätts för prövningar/kriser tycks (utifrån min subjektiva erfarenhet) iofs vara ganska klart. Flertalet (alla jag talat med i samband med min pågående kris) tar sig dock igenom de flesta kriser och hittar lycka i sitt liv, inte bara "lär sig att uthärda". Vi har fått flera goda exempel på det här i tråden också.

Är man olycklig så  söker man stöd, börjar gå in på såna här forum/trådar - och skapar sig lätt en bild av att detta är "normalläget", att människor lever i själslig missär och detta är något som drabbar alla förr eller senare.
Kanske är det normalt att utgå från sig själv men visst är det på sin plats med en viss nyansering också..? Alla som ifrågasätter sin tillvaro och sin relation gör det inte utifrån samma utgångspunkt; dvs. kärleken är slut, jag har inga känslor längre men stannar pga. ekonomi, status och nätverk.

Jag tror det är bra att kunna dela med sig av sina erfarenheter på det här sättet men att man samtidigt är tydlig med att detta gäller mig - inte nödvändigtvis alla andra.

I grunden handlar det om, tror jag, hur man vill leva. Vilken typ av relation man söker, vilket djup. Att man skulle träffa någon, bli blixtförälskad och nå en djup relation på ett ögonblick tror jag inte en sekund på. Relationen fördjupas och mognar genom prövningar, genom kriser och försoning. Genom att man själv som individ växer och utvecklas.

Visst kan man välja att lämna så fort det tar emot, en slags "snabbmats-relationer" men jag är inte så säker att det innebär att man dör lyckligare på sin ålders höst. I alla fall är det inte så för mig.

45 år: ja du det är inte lätt det där jag är ju i en liknande situation fast jag mår ändå mycket bättre än dig jag börjar känna att det finns något där att bygga på det gjorde jag inte för 2 år sedan. För 2 år sedan satt jag och grät i min ensamhet utåt sett var vi det perfekta paret men mina känslor var döda och inte fick jag mycket uppmärksamhet av min man mest tillsägelser kändes det som vi var båda slitna småbarnföräldrar som hade slutat respektera varandra slutat prata och jag sökte desperat efter en utväg då får jag kontakt med en gammal manlig vän och han är i samma situation och vi inleder en himlastormande affär som varar 1,5 år. I min tanke var jag redan borta från min man för fast jag försökte prata med honom kändes det som en vägg det var inte förrän han kom på oss som vi verkligen pratade och han insåg hur illa det var. Sedan hade jag ju valt att hantera det på fel sätt genom att gå bakom ryggen det är ju aldrig en bra väg att gå egentligen men det kändes som den lättaste vägen. Min man visade då att han verkligen ville kämpa för oss för mig, han visade att han var villig att ändra sig och nu har det gått 6 månader sedan jag fysyisk såg den andre och jag och min man var nyligen på en resa och först nu har jag börjat känna lite försälskelsekänslor för min man igen, det blir aldrig som nyförälskelse i en ny relation men jag känner att något börjar gro fram och allt annat känns bara som en enda stor sinnesförvirring och jag önskar att jag hade pratat ordentligt med min man innan jag gjort allt detta mot honom. Det var fantastiskt att känna denna förälskelse och jag kommer har känslor för den andre länge länge men jag börjar se att det finns en framtid med min man så det finns hopp men man msåte vara tålmodig och man måste vilja och framför allt måst eman lägga ALLA korten på bordet alla de innersta känslorna och först då ser du om din man är villig att kämpa för dig. Annars är det kanske ändå bättre att gå skillda vägar men om du lagt alla känslomässiga kort på bordet så kanske det blir ett mer gemensamt beslut.

Klart man inte ska stanna i ett förhållande om man inte vill , ingen kan väl tvinga någon att leva i ett förhållande.Det är nog de flesta rätt ense om , frågan är bara HUR man avslutar sitt förhållande. Genom att vara ärligt , säga hur man känner och avsluta på ett korrekt sätt eller genom att svika och gå bakom ryggen.

"Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls? "

Eller så är det så att vi män är mer realistiska och inte är så naiva att tro att ett förhållande ska vara en enda stor förälskelse i all evighet. Det du kallar för "nöja sig" kanske helt enkelt är en insikt om att ett förhållande har både bra och dåliga perioder.....och man har inte ett behov av "fyrverkerier".... man skulle även kunna kalla det att ha bägge fötterna på jorden.

Kan det vara så att vi under flera decennier har blivit överösta med att den enda sanna kärleken är förälskelsen att vi har tappat insikten om att ALLA förhållande går igenom samma faser där förälskelsen endast är den första av dem. Man har helt enkelt skapat en falsk bild av verkligheten.  Serier , filmer , sånger handlar alla om förälskelsen , väldigt få handlar om de vanliga grå vardagen (eftersom det är för tråkigt och säljer inte). Skvallerblaskor skriver gärna om hur den ena kändisen efter den andra kändisen byter partners på löpande band och hur superlyckliga de verkar vara.... men de skriver inte gärna om vilka konsekvenser det får tex för barnen som behöver anpassa sig till en ny plastförälder och plastsyskon etc... för det är ju inte lika glammigt och säljer inga lösnummer... folk vill ju inte gärna se verkligheten utan hellre en glammig drömvärld.

Men det är just vad det är , en drömvärld , för det finns alltid en baksida. Jag tror att denna syn på relationer har blivit så vanlig att det nästan blivit norm , vilket skulle kunna vara en förklaring till att folk skiljer sig på löpande band numera....

Visst kan man hoppa från förhållande till fröhållande för att återuppleva förälskelsen om och om igen.... men är det verkligen en bra lösning ? Speciellt om det finns barn med i bilden. DU kanske är kär och lyckligt om och om igen , men vad innebär det för dem ? En ny plastörälder att förhålla sig till , nya platssyskon ? Nytt hem ? Hur mycket har man själv bidragit till att förhållandet sprack ? Det kanske man aldrig får reda på eftersom man hellre hoppar till nästa förhållande , och därmed för man även med sig sina egna brister in i ett nytt förhållande eftersom man aldrig tvingas konfrontera dem.

Eller så är det så enkelt att vi män inte är som kvinnor. Genetiskt, nedärvt eller inte.

Jag som levt och lever i en mycket långvarig relation – inkl kriser, där en inkluderar separation och återförening  – kan vittna om att den där förälskelsen liksom kan återvända när förutsättningarna blir de rätta. Den blossar upp med en enormt mycket djupare, mer passionerad glöd än någonsin den mer hysteriska nyförälskelsen. När barnen klarar sig själva och förutsatt att man väljer att ägna sig åt varandra.
Så kan det också bli. Och jag ser många exempel på detsamma i min omgivning. Medelålders par med lååång gemensam historia som liksom blommar upp, startar nya projekt och liknande.
Så nä, inte sjutton handlar det, som många uttrycker det, att avstå passion i en lång parrelation. Precis tvärtom. Men ibland måste den dö för att, kanske, kunna återuppstå.

Man kanske inser att gräset inte är grönare på andra sidan om staketet men först efter att ha provat.....och man kan kanske inte riktigt sakna någon förrän den andre är totalt borta. Så att man kan bortse/överse det som föranledde skilsmässan/separationen...frågan är för mig om det skulle hända hur jag kan få tillbaka förtroendet för henne...som jag läste någonstans: förtroende ta år att bygga upp, det tar bara sekunder att rasera och en livstid att reparera...

Det du säger är bara ett lite dystrare sätt att uttrycka något som också kan sägas annorlunda.
Kanske är det tilliten till sig själv man måste återerövra.
Så man slutar tro att hela ens livs lycka hänger på den andre personen och istället kan känna glädje och tacksamhet att det finns en annan, helt autonom person, som faktiskt vill dela sitt liv emd mig. Och att det är härligt att jag också vill dela mitt liv med honom/henne.
Alla, långt ifrån alla, behöver ju dela på sig för att bli varse detta. De löser sina kriser utan att tillfälligt lösa upp banden. Och andra löser definitivt upp banden och går vidare åt varsitt håll. Somliga gör detta om och om igen.