• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Jag) skrev 2011-06-14 22:22:52 följande:
    En stor fasa jag hade var att bli en bitter surkärring, olycklig och oförmögen att göra något åt det. Att tänka hela livet hur det kunde bli... Jag vill leva och dela, dela dammråttor och tvätthögar, dela drömmar och fantasier, dela oro, rädsla och glädje. Kom på ibland att jag tex hellre rådfrågade min pappa än make, att jag inte berättade saker för min nojiga make, jag vågade aldrig berätta vad som tände mig och han frågade aldrig. Gräset är kanske inte grönare, väntar ivrigt på att få prova. Jag kommer aldrig nöja mig med mindre än massor på alla plan och kommer kämpa hårt för det!
    I den situationen är jag också nu. Jag diskuterar hellre problem med alla andra än min man. Just nu undviker jag honom så mycket det går, planerar in aktiviteter på de kvällar och dagar jag vet att han är hemma och njuter av lugnet hemma de stunder han är borta. Det är verkligen hemskt att skriva rakt ut hur det är, jag har knappt vågat formulera de här sakerna för mig själv förut. 

    Jag vet heller inte om gräset är grönare på någon annan mans plätt, men här har det varit torrt och brunt länge och det känns som om det skulle gro bättre om jag bara fick vara ifred och vattna och gödsla det själv. 
  • Milk and Coffee

    Osäker: jag har ju kännt som du för ca 2 år sedan därav att jag var så mottagligt för en förälskelse men när allt uppdagades så insåg jag hur mycket min man älskade mig hur mycket han var beredd att kämpa och även ändra sig. Nu har vi börjar lyssna på varandra, prata med varandra, respektera varandra och det börjar verkligen bli kul att umgås jag har verkligen försökt släppa in honom igen och det var lättare än vad jag trodde med tanke på hur jag kännt bara för några veckor sedna i den här tråden. Jag behövde ett riktigt slut med den andre att dörren skulle stängas och låsas om mig.
    Så du borde nog sätta dig ner och tänka efter vad du vill för att unvika honom hjälper inte utan antingen väljer du att gå vidare eller väljer du att försökta kommunicera med honom säg rätt ut hur du känner och att du funderar på att lämna för du vet inte om du står ut med att han inte uppmärksammar dig att han trackar ner osv sedan är det upp till honom om han vill kämpa för att stilla tiga leder igen vart.

  • Anonym
    Anonym (me) skrev 2011-06-14 10:45:19 följande:
    Kan det vara så att vi under flera decennier har blivit överösta med att den enda sanna kärleken är förälskelsen att vi har tappat insikten om att ALLA förhållande går igenom samma faser där förälskelsen endast är den första av dem. Man har helt enkelt skapat en falsk bild av verkligheten.  
    Skulle nog snarare säga att man i decennier har förmörkat o blundat för passion, sexualitet, jämnställdhet o det som hör det till. Läste nyss en bokfrån 50-talet om kärlek o familj. Fruktansvärt intresant! Många lever kvar i det som beskrevs i den boken.
    På 60-70-talet var skilsmässa fortfarande många gånger otänkbart o ovanligt.
    Det kanske är dags att vakna upp o sparka ut 50-tals idealet eftersom det uppenbarligen inte fungerar. Om det fungerade skulle ju fler klara av att hålla sej inom den ramen.
    Sen finns detförståss alltid undantag i de som lyckas hålla liv i lågan ett helt liv. Eller som väljer att blunda o titta bort när verkligeheten tränger på. Man väljer den praktiska vägen o finner sej i det. O är kanske t.o.m. lycklig i det?
  • de Robespierre
    Anonym skrev 2011-06-15 11:30:02 följande:
    Skulle nog snarare säga att man i decennier har förmörkat o blundat för passion, sexualitet, jämnställdhet o det som hör det till. Läste nyss en bokfrån 50-talet om kärlek o familj. Fruktansvärt intresant! Många lever kvar i det som beskrevs i den boken.
    På 60-70-talet var skilsmässa fortfarande många gånger otänkbart o ovanligt.
    Det kanske är dags att vakna upp o sparka ut 50-tals idealet eftersom det uppenbarligen inte fungerar. Om det fungerade skulle ju fler klara av att hålla sej inom den ramen.
    Sen finns detförståss alltid undantag i de som lyckas hålla liv i lågan ett helt liv. Eller som väljer att blunda o titta bort när verkligeheten tränger på. Man väljer den praktiska vägen o finner sej i det. O är kanske t.o.m. lycklig i det?
    Om vi skall vara lite rättvisa i jämförelsen och inte dra förhastade slutsatser så var det ett antal faktorer som gjorde att man såg annorlunda på skilsmässa då. Och jag pratar om 50-60-talet

    För det första så levde mycket av det gamla trygga samhällsbilden kvar av kärnfamiljen. Inget krig skulle någonsin splittra och söndra familjer igen. Framtidsandan var stark, ekonomin växte så det knakade och svensson fick det mycket bättre ställt. Man fick mer semester, kortare arbetsdagar och lediga helger. Tid man kunde lägga på familjen. Inte f**n kunde man väl då gå och skilja sig?

    Trots det starka ekonomiska läget så satt de flesta kvinnorna fast i sina äktenskap. De var hemmafruar och förlitade sig på att mannen försörjde familjen. För någon högre utbildning hade inte många. Om man funderade på att skilja sig så skulle man hamna i en ekonomisk kyla. Detta gjorde det omöjligt för många att välja en separation. "Patriarkatet" hade dem som gisslan.

    På 70-talet skedde dock en massa förändringar (som egentligen startade redan i slutet av 60-talet). Kvinnors jämnställdhet ökade och även deras ekonomiska stabilitet. Mannen var inte längre den enda ekonomiska tryggheten. Och i kombination med den sexuella frigörelsen i slutet av 60-talet så började saker hända.

    Idag tänker nog ingen på att det inte var så länge sedan en svensk kvinna inte kunde skilja sig utan att riskera ekonomisk eller social ruin. Vissa kanske längtar tillbaka till den tid då det var "ordning och reda". Andra kanske säger "aldrig igen".  Men det vi ser idag är mycket till stor del beroende på att det finns den möjligheten att separera och knyta nya kontakter väldigt enkelt (inte nödvändigtvis i den ordningen).
  • Anonym
    de Robespierre skrev 2011-06-15 11:56:14 följande:
    Om vi skall vara lite rättvisa i jämförelsen och inte dra förhastade slutsatser så var det ett antal faktorer som gjorde att man såg annorlunda på skilsmässa då. Och jag pratar om 50-60-talet
    Precis! Du är mycket klok o insiktsfull.

  • de Robespierre
    Anonym skrev 2011-06-15 12:00:34 följande:
    Precis! Du är mycket klok o insiktsfull.
    Men tänk tanken. Du gifter dig för att du måste och det finns inte så många lediga kandidater kvar om du inte vill hamna i ett ekonomiskt skuggland. Din partner är OK men inga trumpetstötar från änglar direkt.

    Och så dyker den andra personen upp. Den som borde ha blivit valet man gjorde från början. Man upptäcker att man lever i helt fel förhållande. Men inser snabbt att man är fånge. Man har laglig rätt men KAN inte skilja sig utan att riskera att ställa sig med barnen på bar backe. Vilken mamma skulle göra det?

    Så man bet ihop, glömde sina drömmar, tryckte ned sina visioner och framtidshopp. Undrar hur många stelnade hjärtan som har funnits där ute.
  • 45 Ã¥r
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-14 16:44:36 följande:
    Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

    För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
    DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

    Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.
    Det är det som är grejen, jag känner att han så ofta har varit en energitjuv för mig genom åren. Säkert jag för honom också. Och sedan flera år har jag inte känt att vi har några gemensamma drömmar som vi strävar mot. I början hade vi ju små barn, och huset som vi byggde. Men nu när barnen börjar bli stora har vi mer förverkligat och utvecklat våra egna separarata intressen. De gånger han har pratat om att "när vi blir gamla" så har jag tänkt att då är inte vi ihop längre...

    Och sexlivet har inte varit bra alls på åtskilliga år. Har egentligen aldrig varit toppen ens från början, utan mer good enough. Sista åren har jag aldrig tagit initiativet, utan ställt upp då det inte gått att undvika. Men kyssas har jag inte velat göra, det har känts för intimt.

    Vår 10-åriga dotter tror jag aldrig har sett oss kramas och pussas till exempel... och det känns inte alls bra att det ska bli "mallen" för henne.

    Men han är som sagt en jättefin man som jag tycker väldigt mycket om. Men mer som vän känns det som. Jag vill inte bara vara mamma längre, jag vill vara kvinna också och bejaka det!
  • barbapappa01
    45 Ã¥r skrev 2011-06-15 12:15:34 följande:
    Det är det som är grejen, jag känner att han så ofta har varit en energitjuv för mig genom åren. Säkert jag för honom också. Och sedan flera år har jag inte känt att vi har några gemensamma drömmar som vi strävar mot. I början hade vi ju små barn, och huset som vi byggde. Men nu när barnen börjar bli stora har vi mer förverkligat och utvecklat våra egna separarata intressen. De gånger han har pratat om att "när vi blir gamla" så har jag tänkt att då är inte vi ihop längre...

    Och sexlivet har inte varit bra alls på åtskilliga år. Har egentligen aldrig varit toppen ens från början, utan mer good enough. Sista åren har jag aldrig tagit initiativet, utan ställt upp då det inte gått att undvika. Men kyssas har jag inte velat göra, det har känts för intimt.

    Vår 10-åriga dotter tror jag aldrig har sett oss kramas och pussas till exempel... och det känns inte alls bra att det ska bli "mallen" för henne.

    Men han är som sagt en jättefin man som jag tycker väldigt mycket om. Men mer som vän känns det som. Jag vill inte bara vara mamma längre, jag vill vara kvinna också och bejaka det!
    Tillbaka och  hälsar på.. Glad

    Jag blir så ledsen för din skull när jag läser hur du har det i ditt liv. I min egen situation - där alltså min fru är i motsvarande läge som du - vill jag gärna se att det inte är riktigt lika "dött", vi har ju faktiskt tills precis nyligen hafte ett väldigt väl fungerande samliv (milt uttryckt) inklusive pussar/kyssar och mycket intimitet på alla sätt.

    Så som du beskriver ditt liv känns det dock som en mycket lång uppförsbacke, tufft att hitta tillbaka.

    Om min fru känner likadant (jag vet inte var hon är just nu, vi pratar inte om henne och hennes känslor) så hoppas jag att hon tar steget och lämnar mig - eller tala om hur hon känner så jag kan gå. I alla fall om hon inte känner en uppriktig och stark vilja att försöka hitta tillbaka med allt vad det innebär av öppenhet, samtal och "nybyggaranda".
    Jag vill inte leva med någon som är så komplett otillfredställd i relationen och stannar av någon annan anledning än äkta kärlek. Som det är precis nu (rätt kärvt) så är jag inte ens säker på att hon ser mig som en nära vän med tanke på att hon inte släpper in mig i sina tankar/känslor.

    Vet din man om exakt hur du känner?
    Om ja, hur vill han gå vidare?
  • Anonym
    Anonym (40-åring) skrev 2011-06-14 17:23:11 följande:
    Ska man berätta för sina barn hur kåt man är på sin partner, eller att man bara stannar för "statusen"??
    kåt är ett ord som betyder levnadsglad. Hur man väljer att visa sin levnadsglädje för barnen är nog upp till var o en, men visst märks det om man är levnadsglad eller inte.
  • Anonym (Jag)

    45 år - så kan man inte leva sitt liv, så kan man Max låta sitt liv passera. Men vem kommer tacka dig för det? Tänk verkligen en gång extra på din dotter, det är ju hemskt att barn inte skall se kärlek i ett hem mellan vuxna. Vi skall ju inspirera för livet! Ge dem hopp och tro! Vill ge dig en spark där bak  läs igenom vad du själv skriver och tänk att det gällde din dotter! Lycka till!

Svar på tråden Inte kär i min man