• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • 45 Ã¥r

    Det kanske är så krasst att jag behöver prova om gräset är grönare för att kanske upptäcka att det faktiskt inte är det trots allt. Eller så är det grönare för mig... vem vet? Men det är ju inte alls säkert min man vill ha tillbaka mig om jag ångrar mig längre fram. Undrar också om jag alltid kommer att fundera över hur det skulle ha kunnat bli om jag hade gått, om jag nu väljer att stanna. Kommer jag fortsätta att grubbla och fundera? Så länge jag har känslor för den andre mannen är det så svårt att till 100% vilja satsa helhjärtat på äktenskapet.

  • Anonym (me)
    de Robespierre skrev 2011-06-14 10:56:55 följande:
    Eller så är det så enkelt att vi män inte är som kvinnor. Genetiskt, nedärvt eller inte.
    Så är det nog säkert oxå , det är väl inte helt ovanligt att män och kvinnor tänker lite olika , kan mycket väl vara så att vi oxå har olika behov känslomässigt. Kanske inte helt orimligt att tro att olikheterna är fler än bara fysiska.

    Ex. så är kvinnor mycket bättre än oss män på att uppfatta kroppsspråk , läsa mellan raderna etc när de kommunicerar , de kommunicerar på flera nivåer. Vi män är lite trögare på den punkten det måste komma i klartext för att det ska uppfattas.

    Jag tror att de råder lite förvirring kring manligt och kvinligt i dagens samhälle där de gamla traditionella rollerna mellan manligt och kvinligt luckrats upp , samtidigt som vi kanske har kvar stora delar av våra omedvetna (instinktiva) förväntningar av en partner. Tror att det är en komplex balans mellan vårat undermedvetna och det medvetna.
  • ulfsas
    Ppetra skrev 2011-06-14 11:49:40 följande:
    Det du säger är bara ett lite dystrare sätt att uttrycka något som också kan sägas annorlunda.
    Kanske är det tilliten till sig själv man måste återerövra.
    Så man slutar tro att hela ens livs lycka hänger på den andre personen och istället kan känna glädje och tacksamhet att det finns en annan, helt autonom person, som faktiskt vill dela sitt liv emd mig. Och att det är härligt att jag också vill dela mitt liv med honom/henne.
    Alla, långt ifrån alla, behöver ju dela på sig för att bli varse detta. De löser sina kriser utan att tillfälligt lösa upp banden. Och andra löser definitivt upp banden och går vidare åt varsitt håll. Somliga gör detta om och om igen.
    Nu är vi inte ens i närheten av att bli ihop igen men mina 2 bästa kompisar har slagit vad om att hon kommer tillbaka vilket jag tror är omöjligt av massor av skäl, ett varande att hon nyss blivit sambo med en ny man...
    Det jag är ute efter är att om jag själv skulle vilja förlåta henne efter allt tråkigt som skett, hur kan man lita på henne så att hon inte är otrogen igen...en ny kvinna vet man ju inget om men denna har ju bevisat sin opålitlighet. Eller tänker jag fel. Vill ju inte sitta med skägget i brevlådan igen :( 
  • Anonym (Osäker)

    Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

    För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
    DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

    Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.

  • Anonym (40-åring)
    Anonym skrev 2011-06-14 07:19:40 följande:
    Hur egoistiskt är det att stanna fast man inte vill då? För pengar, hus, social status..... Vilken bild av kärlek ger man sina barn då? Vad lär sej barnen om sina föräldrar då? Hur bra mamma är man? Hur snäll är man mot sej själv o hur länge håller såna bubblor innan de spricker o vad händer då? Sjukskriven p.g.a. utbrändhet?  
    Är det inte också orättvis mot din man att inte släppa honom fri att få upptäcka sej? Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls?
    Förälskelse är en underbar sak. Även om det inte utvecklas. Den kan väcka döda dinosaurier till  liv igen.
    Ska man bara få chansen en enda gång i livet?  Är det verkligen meningen? Jag kan bara inte tro det. JAg tror inte ens att det monogama livslånga förhållandet är nyttigt för folk. Det är bara att se sej om runt omkring på folk i vår ålder o äldre. Det är ju verkligen inte gott om lyckliga, kärleksfulla, sprakande förhållanden. Men se på alla som startat på nytt. Där fyrverkeri pågår. Vilken skillnad på folk!
    Ska man berätta för sina barn hur kåt man är på sin partner, eller att man bara stannar för "statusen"??
  • Anonym (40-åring)
    Anonym (me) skrev 2011-06-14 13:21:56 följande:
    Så är det nog säkert oxå , det är väl inte helt ovanligt att män och kvinnor tänker lite olika , kan mycket väl vara så att vi oxå har olika behov känslomässigt. Kanske inte helt orimligt att tro att olikheterna är fler än bara fysiska.

    Ex. så är kvinnor mycket bättre än oss män på att uppfatta kroppsspråk , läsa mellan raderna etc när de kommunicerar , de kommunicerar på flera nivåer. Vi män är lite trögare på den punkten det måste komma i klartext för att det ska uppfattas.

    Jag tror att de råder lite förvirring kring manligt och kvinligt i dagens samhälle där de gamla traditionella rollerna mellan manligt och kvinligt luckrats upp , samtidigt som vi kanske har kvar stora delar av våra omedvetna (instinktiva) förväntningar av en partner. Tror att det är en komplex balans mellan vårat undermedvetna och det medvetna.
    Kvinnor är inte ett dugg bättre på att förstå mig än vad jag är på att förstå dem!
    Kvinnor är inte bättre på att kommunicera, de gör det bara annorlunda.
  • Ppetra
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-14 16:44:36 följande:
    Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

    För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
    DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

    Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.
    Ja, det handlar ju om uppskattning, eller hur. Om det ska vara meningsfullt att hänga ihop måste man uppskatta sällskapet på ett aktivt sätt. Då blossar även den gamla förälskelsen upp då och då.
  • MammaMu01
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-14 16:44:36 följande:
    Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

    För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
    DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

    Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.
    Precis så är det för mig med! Bra formulerat!

    Det handlar ju om att vilja leva det liv man lever - på gott och ont. Och inte ständigt känna sig otillfredsställd emotionellt, intellektuellt eller sexuellt. Blir jag varm i hjärtat när jag ser på honom? Vill jag dela med mig av nyheter till just honom? Finns den där "vi-känslan" trots vardagens gråhet? Det är ju det som är det viktiga. Inte häftiga förälskelser.
  • Anonym (Jag)

    En stor fasa jag hade var att bli en bitter surkärring, olycklig och oförmögen att göra något åt det. Att tänka hela livet hur det kunde bli... Jag vill leva och dela, dela dammråttor och tvätthögar, dela drömmar och fantasier, dela oro, rädsla och glädje. Kom på ibland att jag tex hellre rådfrågade min pappa än make, att jag inte berättade saker för min nojiga make, jag vågade aldrig berätta vad som tände mig och han frågade aldrig. Gräset är kanske inte grönare, väntar ivrigt på att få prova. Jag kommer aldrig nöja mig med mindre än massor på alla plan och kommer kämpa hårt för det!

  • Anonym (Osäker)
    MammaMu01 skrev 2011-06-14 21:43:15 följande:
    Precis så är det för mig med! Bra formulerat!

    Det handlar ju om att vilja leva det liv man lever - på gott och ont. Och inte ständigt känna sig otillfredsställd emotionellt, intellektuellt eller sexuellt. Blir jag varm i hjärtat när jag ser på honom? Vill jag dela med mig av nyheter till just honom? Finns den där "vi-känslan" trots vardagens gråhet? Det är ju det som är det viktiga. Inte häftiga förälskelser.
    Det är de här frågorna jag sitter och försöker formulera svar på nu. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag föll så pladask för min älskare för att han ser mig. Han är uppmärksam, intresserad, verkar uppskatta mitt sällskap, är en bra lyssnare och tar mina drömmar på allvar. Min man har alltid rackat ner på saker jag drömmer om eftersom de sällan är samma drömmar som han har. Det har gjort att jag har slutit mig mer och mer inom mig själv och jag berättar sällan något alls för min man längre. Jag behöver inte få höra att det jag gillar är fel eller dumt eller fånigt. 
    Med den andre har jag vågat berätta saker och han lyssnar intresserat och uppmuntrar mig istället för att ta ner mig på jorden eller talar om för mig hur jag ska göra. Det har varit en enorm kick för mig.

    Så vill jag att min partner ska vara. Jag vet inte om min älskare är "den rätte" för mig, eller om jag mest är förälskad i känslan hur jag känner mig när jag är med honom. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ha en partner som är som han. Jag kommer inte skilja mig för hans skull, eller för någon annans skull, utan den dagen jag bestämmer mig så är det för att jag själv vill vidare för att jag vill ha mer i livet. Jag vill också bygga en plattform på egen hand, utan någon man inblandad, efter att ha varit tillsammans med min man under större delen av mitt vuxna liv. 
    Men efter att ha fått en blick av hur en partner skulle kunna vara, både mentalt och sexuellt, så är det väldigt svårt att fortsätta med väldigt mycket mindre. Jag vet inte hur länge till jag orkar sitta här och "nöja mig" med det här.  
Svar på tråden Inte kär i min man