Milk and Coffee

Äldre 18 May 20:41

592 svar

Inte kär i min man

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Marla

Äldre 19 Jun 20:18

#261

Jag har varit i precis samma sitution som du TS. Jag var i en relation med ett litet barn. Jag älskade min man, vi hade det bra, vi hade hus, vänner, bil.. Vi var ett "lyckat och lyckligt" par.

Tills jag träffade en annan. En person som väckte oerhört starka känslor hos mig. Längtan, förälskelse, kärlek, åtrå.. Mitt liv med med min man bara bleknade. Allt framstod som meningslöst och trist. VI hade det bra på så många sätt men jämfört med passionen var det ingenting. Bara tråkigt.

Jag grubblade. Försökte stanna. Försökte intala mig själv att det var det jag ville ha. Jag höll på att gå under. Jag var så fruktansvärt ledsen. Jag var så sorgsen. Jag kunde tvinga mig själv att stanna men det var så uppenbart att jag svek mig själv. Jag hade fått en gåva: en förälskelse, en stark kärlek och jag höll på att slänga det i sjön.

Min sorg var så stor att min man till sist bad mig att lämna honom. Det var så uppenbart att jag inte kunde bli lycklig i mitt äktenskap och ingen vill väl ha en partner som stannar för att man är "snäll", "bra", eller av ömkan?

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

45 Ã¥r

Äldre 19 Jun 22:29

#262

Så är det för mig med. Jag försöker intala mig själv att jag har det bra (hus, barn mm), men jag känner mig så sorgsen och vingklippt hela tiden. Har inte lust med nånting längre. Men jag gruvar mig så enormt mycket för att besluta mig för skilsmässa, och därmed måsta prata med barnen. Vet ju som sagt inte ens om de två äldsta vill flytta emellan, de kanske hellre vill bo kvar i huset... Den nya mannen som jag har träffat, har fått mig att se på min relation med nya ögon och inse att jag inte vill fortsätta leva i en parrelation med bara vänskapskänslor från min sida, och den här mannen är seriös med sina känslor för mig och väntar tålmodigt i kulisserna. Men jag är rädd! Ska jag satsa på en ny kärlek? Det kanske är min framtida lycka! Men tänk om det blir lika grått som min nuvarande relation längre fram, och då har vi inte ens gemensamma barn att falla tillbaka på...

Anonym (Jag)

Äldre 19 Jun 22:36

#263

Maria - hur gick det med nya förälskelsen?

Marla

Äldre 19 Jun 22:36

#264

45 Ã¥r skrev 2011-06-19 22:29:21 följande:

Så är det för mig med. Jag försöker intala mig själv att jag har det bra (hus, barn mm), men jag känner mig så sorgsen och vingklippt hela tiden. Har inte lust med nånting längre. Men jag gruvar mig så enormt mycket för att besluta mig för skilsmässa, och därmed måsta prata med barnen. Vet ju som sagt inte ens om de två äldsta vill flytta emellan, de kanske hellre vill bo kvar i huset... Den nya mannen som jag har träffat, har fått mig att se på min relation med nya ögon och inse att jag inte vill fortsätta leva i en parrelation med bara vänskapskänslor från min sida, och den här mannen är seriös med sina känslor för mig och väntar tålmodigt i kulisserna. Men jag är rädd! Ska jag satsa på en ny kärlek? Det kanske är min framtida lycka! Men tänk om det blir lika grått som min nuvarande relation längre fram, och då har vi inte ens gemensamma barn att falla tillbaka på...

Precis så kände jag mig: Sorgsen och vingklippt. Fånge i mitt eget hem, som om jag sålde min själ och mitt hjärta. Jag sålde kärlek för ett bekvämt vardagsliv. Jag skämdes över mig själv.

Alla måste fatta egna beslut men att inte ens ge kärleken en chans tycker jag är dumdristigt. Jag tror att risken är högre att man ångrar att man väntade länge med skilsmässa än att man åtminstone gav sig själv chansen till en fantastisk kärleksrelation. Tror jag.

I know you believe you understand what you think I said, but what you heard is not what I meant.

Nenne666

Äldre 20 Jun 07:19

#265

Marla skrev 2011-06-19 22:36:51 följande:

Precis så kände jag mig: Sorgsen och vingklippt. Fånge i mitt eget hem, som om jag sålde min själ och mitt hjärta. Jag sålde kärlek för ett bekvämt vardagsliv. Jag skämdes över mig själv.

Alla måste fatta egna beslut men att inte ens ge kärleken en chans tycker jag är dumdristigt. Jag tror att risken är högre att man ångrar att man väntade länge med skilsmässa än att man åtminstone gav sig själv chansen till en fantastisk kärleksrelation. Tror jag.

Men måste man vara otrogen för att komma fram till att man inte trivs i sin relation? Att ge kärleken en chans när man redan har en man, hus, å allt det där 'tråkiga' är ju knappast ok.

Du har rätt i att alla måste fatta egna beslut, men till priset av andras känslor....? Är det inte nog att man ska leverera ett besked om att det är över?
Tydligen inte...man ska skicka med en hel hög med svek, lögner och riktigt trasa sönder sin man oxå...stampa sönder han totalt.

Nä...man ska göra slut innan man kliver in i en ny relation. Allt annat e inte ok...(om den andra parten inte med på det hela, då förståss)
Men då är man ju iofs inte otrogen heller...så.

Nenne666

Äldre 20 Jun 07:21

#266

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-19 16:07:50 följande:

Något som jag funderat på efter att ha läst de som kommer in och "attackerar" oss som har en affär här är att det finns väldigt många sätt att svika sin partner grovt på. Men det är först när ena partern tar steget och är otrogen som det är okej att börja kasta sten. Det är ju lättvindigast och svart-vitast så.

Attackerar?

E det jobbigt å ta del av vad folk tycker i frågan?

Man kan svika på en massa olika sätt, och detta är ett av dom!

Anonym (Osäker)

Äldre 20 Jun 08:19

#267

45 Ã¥r skrev 2011-06-19 22:29:21 följande:

Så är det för mig med. Jag försöker intala mig själv att jag har det bra (hus, barn mm), men jag känner mig så sorgsen och vingklippt hela tiden. Har inte lust med nånting längre. Men jag gruvar mig så enormt mycket för att besluta mig för skilsmässa, och därmed måsta prata med barnen. Vet ju som sagt inte ens om de två äldsta vill flytta emellan, de kanske hellre vill bo kvar i huset... Den nya mannen som jag har träffat, har fått mig att se på min relation med nya ögon och inse att jag inte vill fortsätta leva i en parrelation med bara vänskapskänslor från min sida, och den här mannen är seriös med sina känslor för mig och väntar tålmodigt i kulisserna. Men jag är rädd! Ska jag satsa på en ny kärlek? Det kanske är min framtida lycka! Men tänk om det blir lika grått som min nuvarande relation längre fram, och då har vi inte ens gemensamma barn att falla tillbaka på...

Du sätter verkligen ord på hur även jag känner mig: sorgsen och vingklippt. Som att jag lever ett skuggliv bara, rädd för att ta steget för att kunna få chansen att blomma ut.

Nenne666

Äldre 20 Jun 08:45

#268

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-19 20:09:00 följande:

Återigen: det är så lätt att kasta första stenen på den som tar steget och faktiskt är otrogen. Hur resten av förhållandet ser ut eller hur man behandlar varandra hemma är tydligen egalt. Det är faktiskt inte det minsta synd om min man, tro mig. Jag vill inte dra hela min historia här men... ja. Jag har som sagt även varit på din sida av en otrohetsaffär.

Men om han vore så jävlig som du får det att låta, varför välja att va otrogen framför att göra slut på relationen? Jag fattar inte...

Uppenbarligen vet du ju redan att han inte e värd dig....men ändå ska du stanna kvar i ditt lilla 'fängelse' och istället bedra honom

.

Anonym (Osäker)

Äldre 20 Jun 08:49

#269

Nenne666 skrev 2011-06-20 08:45:46 följande:

Men om han vore så jävlig som du får det att låta, varför välja att va otrogen framför att göra slut på relationen? Jag fattar inte...

Uppenbarligen vet du ju redan att han inte e värd dig....men ändå ska du stanna kvar i ditt lilla 'fängelse' och istället bedra honom

.

Som jag skrivit förut har jag inte ens vågat tänka i de här banorna förut. Jag har varit ihop med min man hela mitt vuxna liv och det är inte förrän nyligen jag börjat tänka på att det nog inte blir vi resten av livet.
Men det krävdes faktiskt en otrohetsaffär för att jag ska inse vad det är jag inte har hemma. Nu är jag mitt i processen att ta mig ur det här. Det krävs ganska mycket styrka för att riva upp hela sitt liv och det är det jag samlar nu. Försöker i alla fall.

Nenne666

Äldre 20 Jun 09:26

#270

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-20 08:49:45 följande:

Som jag skrivit förut har jag inte ens vågat tänka i de här banorna förut. Jag har varit ihop med min man hela mitt vuxna liv och det är inte förrän nyligen jag börjat tänka på att det nog inte blir vi resten av livet.
Men det krävdes faktiskt en otrohetsaffär för att jag ska inse vad det är jag inte har hemma. Nu är jag mitt i processen att ta mig ur det här. Det krävs ganska mycket styrka för att riva upp hela sitt liv och det är det jag samlar nu. Försöker i alla fall.

Jo tack...jag vet att det krävs riktigt mkt styrka att riva upp hela sitt liv och förmodligen krävs det nog ännu mer av en att bryta upp med huvet högt och med ryggen fri-tyvärr. Det verkar ju inte bättre.

MEN.....lycka till.

Inte kär i min man

INNEHÅLL