Inte kär i min man

Ja här har det skrivts en del. Det är många som lever olyckliga men många av er som är så djupt olyckliga som ni beskriver som inte känner att ni vill helhjärtat försöka med mannen så även ifall det är ett svårt beslut att lämna allt så är det något jag tror ni kommer må bättre av oavsett om det funkar med den nye kärleken eller inte. Man har bara ett liv. Detta gäller speciellt 45 år och Osäker.

Här hemma går det riktigt bra. Jag behövde mitt avslut att dörren skulle stängas helt och nykeln kastas bort. Sörjer fortfarande men känner mer och mer för min man och vi har riktigt kul ihop och allt som hänt det senaste året känns så dumt och fel och jag har verkligen helhjärtat börjat att inte titta över axeln utan jag är nöjd här hemma.

Livet är svårt, speciellt småbarnsåren och man måste verkligen kämpa för att inte ta varandra för givet.

Vad glad jag blir för din skull! Det ger mig lite hopp om att det ska gå bra härhemma också. Och sorgen har sin tid. Den går över så småningom. :)

Jag har nu bestämt mig för att bryta helt med den andre - inga mer mail, sms eller samtal. Nu är det stopp på det. Och det känns bra att ha kommit så långt i processen.

Självklart är andras känslor viktiga. Självklart är det bättre att avsluta en relation innan man går in i en annan. Men ibland, oftare än man vill tro, är det förälskelsen och kärleken till den andra som gör att man upptäcker att man önskar sig mer och som gör att man får styrka att bryta upp.

Tillbaka en stund med perspektiv från "andra sidan", dvs. mannen till frun som upptäckt en saknad, en längtan. De senaste veckorna har jag lärt mig mycket om mig själv men också en del om min fru och den kris både hon och jag hamnat i.

Från första stund har jag känt att detta inte (för mig) är en moralisk fråga, inte i grunden. Inte när det gäller de känslor och processer som väcker frågorna, väcker passionen, väcker en längtan efter något nytt och spännande. I en relation så är man lika delaktig och ansvarig, båda två, för att få den att blomstra och fungera.
En del anser kanske att jag är för vek som inte blir förbannad men jag håller inte med, jag har varit både öppen, förstående och förlåtande - men även mycket rak och tydlig med mina behov. Och satt gränser. Det går att göra både och.

Jag har förstått att det går så snabbt ibland (ofta) innan man fördjupat en liten flirt, utforskat sin nyfikenhet och sedan PANG. Sen sitter man med såå starka känslor, skuld och skam i relation till någon därhemma. Man har ingen aning om hur det var möjligt, vad hände, varför hamnade jag här. Men det känns fantastiskt och underbart på samma gång. Förvirrande.
Hur skulle man kunna förklara det här för sin partner, när man knappt ens begriper själv.. När man inte ens är riktigt säker på vad man vill, hur man vill gå vidare..
***
För mig är det i detta skede som det börjar. I detta skede står man faktiskt inför ett val, vare sig man inser det eller ej. Hittills så har nästan allting skett på en primitiv nivå, det är nästan omöjligt att "ställas tillsvars" för sina handlingar eftersom man varit "tillfälligt sinnessjuk".
- Så är inte längre fallet i nästa fas.
I den fas som nu tar vid börjar man fatta fler medvetna beslut, visserligen styrda av en massa känslor men ändå. Man börjar (i värsta fall) mer rationellt och metodiskt att planera sina lögner, sin otrohet och bygga upp argument för att rättfärdiga alltihop.
Det är nu man börjar få höra (inte tidigare) att "partnern minsann inte ser mig, jag är så ensam, han/hon får skylla sig själv om han/hon inte gör si eller så...".
***
Låt mig få säga att du (som känner igen dig) har ett val. Du kan faktiskt välja vem DU vill vara, vilket liv du vill leva och hur du vill behandla dina närmaste (dina barn och deras pappa/mamma). I detta skede har du ett val att dra i "nödbromsen", stanna upp i ditt liv och försöka förstå dig själv - och det som händer.

Om din nyupptäckta förälskelse verkligen är så viktig, verkligen är början på ett nytt, långt och lyckligt liv - ja då bör ni väl kunna ta en paus några månader för att "ordna upp papprena"..? Om detta så oerhört stora och viktiga inte klarar ett break, hur mycket kan det då egentligen vara värt?
- Du har enormt mycket att vinna i form av självrespekt och framtida relation med ditt "eventuellt blivande" ex. om du väljer att göra det på rätt sätt, gå av rätt anledningar och på ett sätt som innebär att du kan se dig själv i spegeln efteråt.
***
Hur många miljoner människor i historien, tror du, har rusat in i en förälskelse/otrohet och verkligen trott att de skulle kunna hålla det hemligt..? "Han/hon får ändå inte reda på något, jag vill bara testa och känna efter. Det är inte på allvar.. Om det inte blir något med den nya så kan jag gå tillbaka... Varför avsluta innan jag vet om det kan bli något med den nya..."

Om man har minsta gnutta förmåga till rationellt tänkande bör man alltså vara fullständigt medveten om att sannolikheten för upptäckt är överhängande, hur "försiktig" man än tror man är. Utgå ifrån att du kommer att bli upptäckt och reflektera över de konsekvenserna. Om du inte är helt säker på att du kan ta de eventuella konsekvenserna (ev. en totalt död relation med barnens pappa/mamma och livslång bitterhet) - då bör du faktiskt välja att avstå. Risken är så oerhört mycket större än du tror, det finns så många faktorer du inte kan påverka (älskaren/älskarinnan kan bli avslöjad - pang, ett "anonymt" samtal till din man/fru..).
***
Personligen tycker jag det går en knivskarp gräns när man har barn. Jag har själv en erfarenhet från min uppväxt där pappa var otrogen och det blev ett jävla liv hemma. De fortsatte visserligen tillsammans men min uppväxt är präglad av en relativt eländig relation mellan mamma och pappa. Hade de gått isär skulle det troligen inte varit mindre frostigt.
- Nu har jag överlevt men deras (hans) egoistiska beteende, och oförmåga att hantera sina känslor ansvarsfullt, har påverkat och drabbat mig, och gör det än idag trots att jag nu är över 40.

Jag tycker det ingår i föräldraskapet att göra allt man kan för att bibehålla en respekt, en god relation till varandra - för att barnen ska få möjlighet att utveckla ett bra känsloliv själva samt få en vettig bild av hur man hanterar relationer, konflikter och gemensamma barn.
Detta innebär inte (tycker jag) att man till varje pris ska hålla ihop - men man behöver ta ansvar för sina handlingar, försöka kontrollera sina mest primitiva lustar och sköta en separation med respekt och ärlighet.
***
För egen del är jag oerhört tacksam för att min fru kommit till insikt om detta och nu väljer att ta itu med sig själv, sin längtan och sina behov - först i relation till mig/oss. Har ingen aning om var vi hamnar men om jag/vi inte lyckas finna vägen till hennes längtan inom vårt äktenskap så behöver inte vår relation raseras.
Hon kommer alltid att ha min kärlek och respekt för att hon valt att reda ut vår relation - innan hon gick vidare och utforskade något nytt. Om det är så det blir, vi håller på precis nu.. :)

Jo jag har förstått det det 'att det händer oftare än man tror'. Men det gör inte det hela mer rätt för det. Vet man med sig att förhållandet är såpass dåligt att man t.o.m kan få starka känslor för en annan så borde man tuffa till sig och göra så rätt man kan(innan man kliver i säng med en annan), va så stark att man kan å stå emot och avsluta eller lösa den relationen man redan befinner sig i. Vissa, väldigt många verkar klarar av att göra det, och vissa inte.

Vad gör att vissa inte fixar att göra det som är mest rätt mot den man en gång har inlett ett förhållande med? Vad är det som brister i en sådan person? Vad fattas? Är det en svag och hjälplös person som inte kan stå emot lockelser? Egoism? Vad tror du?
Om ärligheten brister i en sådan här situation, kan ju en sådan svika i många andra situationer oxå...eller?

Jag kan förstå själva grejen att kanske knyta an till en annan innan man separerar, men är det inte en rädsla för att bli ensam när man tar steget att göra slut? Och egoism att försätta sin fd älskade karl i ett enormt svek för att sedan bli lämnad ensam? Han ska klara av nåt den otrogna själv inte klarar av. Det är rätt taskigt.

Skulle jag bli utsatt för samma situation så skulle jag aldrig köpa dom här förklaringarna, jag hade ifrågasatt och vänt ut och in på personen som utsatte mig för ett sådant svek och frågat varför jag inte kunde bli bemött med respekt även mot slutet? Jag hade ifrågasatt mig själv och undrat om jag va så jäkla värdelös, tappat självförtroende, kanske tillititen till kommande relationer, jag hade kanske inte vågat satsat allt igen. Inte nog med att man blir lämnad...det är ett hårt slag i sig, bryta upp och börja om....och i sådan här fall kommer man få trassla i ännu mer, som om det förstnämnda inte vore nog.

Jag står på den sviknas sida i detta läget. Kanske för att jag själv har blivit grymt sviken av egoistiska människor som bara sett till sig själv. Har dock inte blivit utsat för otrohet (vad jag vet om).
Men svek som svek...detta är ett av dom.

Vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg, Milk and Coffee! Det är glädjande att det finns par som hittar tillbaka till varandra och kan gå vidare med ett bättre förhållande än förut.
Önskar att min man och jag också hamnade där, men just nu ser det väldigt mörkt ut, tyvärr. 

Jag har inga svar. Jag kan tala utifrån mig själv. Mitt äktenskap hade gått i stå. Livet kändes trist. Vi hade det bra men det var inte "wow". Min man var ofta sur, arbetade otroligt mycket. Jag var hemma själv med barnet mycket. Inget fel i det. Jag älskar det men en viktig del av mig själv hade försvunnit. Jag behövde (ville) känna mig sexig igen.

Jag blev förälskad och den mannen uppfyllde det behovet. I början var det bara en flirt, men det var så härligt att få känna sig vacker och sexig igen! Jag känner mig inte svag och hjälplös men det var för lockande. Det är klart att det är egoistiskt (det är kanske kärlek alltid) men i ett läge där alternativet är sorgsen, intetsägande vardag är det svårt att motstå något som känns så in i helvete bra.

Jag försökte intala mig själv att jag inte ljög, att allt var min mans fel, osv. Han gav inte mig det jag behövde alltså hade jag någon slags rätt att vara otrogen. Jag kan själv inte förstå det idag. Jag tror inte att jag kommer att ljuga igen.

Hur har ni andra haft det i midsommar? Här vet jag inte vad som hänt. Maken som har visat noll intresse för mig senaste åren har bara senaste två veckorna blivit jätteangelägen om att tillbringa tid med mig, är intresserad, förekommande, trevlig och anstränger sig för att göra hushållsarbete här hemma. 
Jag fattar inte vad som händer men misstänker nästan att han är ute och är otrogen. Eller så märker han att jag inte bryr mig om "oss" längre utan kör mitt eget race och mår bra av det. 
Något har hänt i alla fall och jag vet inte vad, men det är en helt annan dynamik här hemma. Vad tror ni andra?  

Han känner väl på sig att allt inte är som det ska ?
Men borde du inte ställa den frågan till honom istället för här på FL ?

Mammamu01: det är ett bra beslut att skippa kontakten hur ont det än gör så valde han bort dig då ska han inte få dig då och då så du aldrig kan gå vidare.

Osäker: Ni borde ha ett ordentligt helöt ärligt prat det du sagt här inne hur du känner all tristess lägg upp det på bordet och prata med varandra sedan är det ju bra om ni försöker göra lite mer för varandra som din man nu försöker.

Haft en vecka semester nu och det känns väldigt bra, den andre dyker upp i huvudet ibland och en saknad sticker som en kniv i hjärtat men sedan tänker jag att han valde ju bort mig och jag har det riktigt roiligt med min man, sexet har blivit bättre jag märker att jag rör honom mer vill röra honom mer det är kul att umgås...

Barabapappa: det är bra att ni gör ett nytt helt ärligt försök hoppas hon kommer till sans...