• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • Anonym (Jag)

    Osäker - hur känner du då nu när han anstränger sig? Känns det bra? Säger nog en del om hur du känner för honom.

  • Anonym (Osäker)

    Jag: Jag känner absolut ingenting när han försöker. Jag är bara... tom. Jag har försökt få det här förhållandet att fungera och bli bra i mer än två år, föreslagit saker, curlat min man, ordnat och fixat och blivit ignorerad tillbaka. Nu orkar jag inte det längre och har slutat med det sedan några månader. Jag gör som Barbapappa har skrivit om så bra i den här tråden och funderar över vad jag vill, vad jag gillar och blir glad av och satsar på det. Jag inser att jag tappat bort mig själv under de här åren. 
    För första gången på många år är jag faktiskt glad nu och ser en framtid igen. I min bild av den har hittills inte min man med eftersom jag inte behöver människor som inte vill umgås med mig i mitt liv.

    Jag inser att jag måste sätta mig ner och ha ett sånt där Viktigt Samtal med min man igen. Problemet är att när jag har det så brukar det alltid leda till en lång period med uppslitande gräl, iskall tystnad, tomma hot om att göra slut och jag brukar vara helt golvad efteråt. Länge.
    Jag orkar inte med det just nu. Jag mår bra och är glad för första gången på gud vet hur länge och jag vill stanna i den känslan tills vidare och få luft under vingarna och se framåt.

    Min man och jag är väldigt sammanflätade rent professionellt då vi äger företag tillsammans och även fastigheter och det kommer att bli trixigt att börja dela upp allt. 
    Den dagen jag sätter mig ner och har Samtalet måste jag vara beredd på att vi går åt var sitt håll, omedelbart. Då vill jag vara stark och ha en uttänkt strategi för hur vi kan göra det så att jag ändå landar på fötterna och har någonstans att ta vägen . Jag vill inte hamna i en kaossituation där det är fritt fall. Orkar inte det utan jag vill kunna gå vidare på ett sansat sätt om det är där vi hamnar. Därför får Samtalet vänta och under tiden satsar jag på mig själv.

    Nu när min man är väldigt uppvaktande och omtänksam känner jag bara "jaha. men var det då. dra lasset ett tag du, som jag har gjort utan respons, så kan jag sitta här och glida och satsa på mig själv, jag bryr mig inte". Det är en väldigt märklig dynamik här hemma just nu. Inte på något dåligt sätt, bara annorlunda. Vi har dock inte sex och det är skönt för det vill jag inte just nu. 
    Jag vet inte vad jag vill egentligen. Jag har så innerligt gärna velat få vårt förhållande att fungera och har jobbat så hårt på det och inget har hänt. Nu har jag slutat med det och rent mentalt redan gått vidare så det här är en väldigt märklig situation. Vi kanske hittar tillbaka till varandra, jag vet inte. Jag vet bara att jag alltid kommer att sätta mig själv först i fortsättningen och inte lägga energi på saker eller människor när det inte ger något tillbaka. Inklusive min man.  

  • Milk and Coffee

    Osäker: men kan du inte bara fråga vad det är som gjort att han blivit mer uppvaktande du kan ju nämna att du försökt men ingen respons så du undrar vad det är som gör det nu liksom. Det behöve rju inte leda till något bråk.

  • Anonym (Osäker)

    Jo, jag borde kanske göra det. Är bara rädd för att jag kommer att stirra uttryckslöst som en död fisk på min man om han nu skulle ge mig en kärleksförklaring. Mest av allt struntar jag nog i vad han håller på med så länge jag slipper engagera mig. 

  • Anonym (me)
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-28 11:08:15 följande:
    Jo, jag borde kanske göra det. Är bara rädd för att jag kommer att stirra uttryckslöst som en död fisk på min man om han nu skulle ge mig en kärleksförklaring. Mest av allt struntar jag nog i vad han håller på med så länge jag slipper engagera mig. 
    Jag funderar mest över varför du öht är kvar i ditt förhållande ?

    Du verkar inte ha några som helst känslor för din man , som du beskriver det så är ditt förhållande helt dött , så varför avslutar du inte det så att ni bägge kan vara lyckliga med någon annan ?

    Det du gör nu är väl knappast bra för någon av er ?
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (me) skrev 2011-06-28 11:41:01 följande:
    Jag funderar mest över varför du öht är kvar i ditt förhållande ?

    Du verkar inte ha några som helst känslor för din man , som du beskriver det så är ditt förhållande helt dött , så varför avslutar du inte det så att ni bägge kan vara lyckliga med någon annan ?

    Det du gör nu är väl knappast bra för någon av er ?
    Min man säger att han är lycklig och nöjd i förhållandet så honom går det nog ingen nöd på. Han vill inte förändra något utan tycker att vi har det bra som vi har det. 
    Jag vet inte vad jag vill just nu, förutom att satsa på mig själv, så får vi se vart det landar. Kanske leder vår nya dynamik till något positivt för vårt förhållande, kanske inte. Jag avvaktar och ser tills vidare och mår faktiskt oförskämt bra just nu. 
  • Baginbox
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-28 11:57:53 följande:
    Min man säger att han är lycklig och nöjd i förhållandet så honom går det nog ingen nöd på. Han vill inte förändra något utan tycker att vi har det bra som vi har det. 
    Jag vet inte vad jag vill just nu, förutom att satsa på mig själv, så får vi se vart det landar. Kanske leder vår nya dynamik till något positivt för vårt förhållande, kanske inte. Jag avvaktar och ser tills vidare och mår faktiskt oförskämt bra just nu. 
    Har inte läst dina inlägg men det beror sannolikt på bekvämlighet. Det fördröjde min separation med en sisådär 10 år och jag är rätt säker på att jag inte är ensam.
  • Anonym (Osäker)
    Baginbox skrev 2011-06-28 12:57:49 följande:
    Har inte läst dina inlägg men det beror sannolikt på bekvämlighet. Det fördröjde min separation med en sisådär 10 år och jag är rätt säker på att jag inte är ensam.
    Min "plan" just nu är att "satsa på mig" själv under hösten och se vad som händer. Jag behöver också sätta mig ner och prata med min man ordentligt och ge oss en chans till. Gärna när vi har hamnat i en "ny" dynamik, vilket vi verkar göra nu. Jag har försökt på gamla sättet så många gånger och det fungerar inte. Jag vill inte tillbaka dit.
    Jag skulle väldigt gärna vilja få mitt äktenskap att fungera men jag vill inte tillbaka till hur vi haft det de senaste åren. Vi får se om min man vill vara med på den resan eller inte. Som vi haft det nu kan vi inte ha det hur som helst för då dör jag. Men jag är på god väg att ta mig ur just den biten och det stärker mig att se att jag kan göra det och att jag mår bra av det.  
  • Baginbox

    Tycker det låter som en bra plan. Dels att du fokuserar på dig och ditt eget mående och dels för att din man kommer att få anstränga sig lite. Man upptäcker när man sätter sig själv på prov att man klarar rejält mycket mer än man trott. Sånt stärker en och man börjar ställa krav på ett annat sätt. Det gamla vanliga tjatandet funkar inte men med ny inneboende styrka kommer något annat. Önskar dig lycka till :)

  • Anonym (Osäker)
    Baginbox skrev 2011-06-28 13:18:27 följande:
    Tycker det låter som en bra plan. Dels att du fokuserar på dig och ditt eget mående och dels för att din man kommer att få anstränga sig lite. Man upptäcker när man sätter sig själv på prov att man klarar rejält mycket mer än man trott. Sånt stärker en och man börjar ställa krav på ett annat sätt. Det gamla vanliga tjatandet funkar inte men med ny inneboende styrka kommer något annat. Önskar dig lycka till :)
    Tack X man! :) För första  gången börjar jag faktiskt se ljust på framtiden, vare sig det blir med eller utan min man. Jag har varit skräckslagen inför att vara med om en skilsmässa, men blir det så så känns helt okej just nu, även om jag hellre slipper gå igenom en. 
    Just nu behöver jag en "paus" från min man och mitt förhållande känner jag och jag försöker både fysiskt och mentalt att ge mig själv mer utrymme på egen hand. Det är väldigt skönt. 
    Vi får se vad som händer framöver. Antingen så har jag ett bra förhållande med min man om ett år eller så är jag skild och slipper sitta och ha såna här funderingar. Win-win-situation.

    Gillar din formulering "med ny inneboende styrka kommer något annat". Precis så känns det och jag tror att min "nya" stil kommer att leda till något bra, om inte annat för mig sjäv.  
Svar på tråden Inte kär i min man