Inte kär i min man

Glöm allt jag skrivit om "gullig och förekommande man". Nu är han tillbaka i samma gamla stil med gnäll, styrning, ordergivning och recensioner av mig flera gånger om dagen.  Undrar om han tror att det är bra för ett förhållande att bete sig så. Jag ska försöka hålla mig undan så mycket det går och funderar på att föreslå att vi tillbringar semestern på var sitt håll. Jag orkar inte längre.

Jag brukar ibland säga att människor kan förändra sig en tid för att uppnå ett syfte. När syftet är helt eller delvis nått återgår man till gamla beteenden. Det brukar stämma rätt väl. Man har sin personlighet och förändras den så sker det i regel rätt långsamt och sällan till det bättre. Människor har en förmåga att vara negativa, tänka negativt och vara bittra över något. Oftast något i den egna personligheten men som projiceras på någon annan. Kommer man inte tillrätta med det felspåret tidigt så är det väldigt svårt för de flesta att hitta tillbaka till rätt spår igen. Kortare perioder som sagt, för ett visst syfte.

Jag resonerade som så att jag har ett liv. Hur långt vet jag inte men jag tänker inte slösa bort det på att försöka förändra någon annan. Jag slösade bort för många år på det. Antagligen behövde jag de åren för att komma till insikt men nu i efterhand önskar jag att jag fattat det långt tidigare.

Ja, jag börjar också inse det. Jag orkar inte längre. Orkar inte bli ledsen, orkar inte ta fajten, orkar inte försöka prata, orkar inte försvara mig, orkar inte hoppas på att det här är en dålig period som kommer att gå över. Jag har bara stirrat på min man när han har börjat igen och gått därifrån och gjort annat. Tom. 
Jag ska prata med en kompis som är jurist under semestern och göra en sammanställning över våra gemensamma tillgångar och konton och förbereda mig för vad som händer om/när vi delar på oss. Börja titta på vad det finns för jobb för min del som inte är i vårt företag och titta på hus eller lägenheter i närheten. 
Jag måste se framåt för att orka med det här just nu.  

Det var det dummaste jag hört, att människan bara kan förändras för att uppnå ett syfte.
Snälla du, hjärnan är formbar hela livet vilket innerbär att man människan alltid kan förändras!
Har ej läst tråden bara reagerade på det du skrev att människan bara kan förändra sig en tid för att uppnå ett syfte och sen gå tillbaka till gamla beteendet.

Så länge man har sitt beteende är man i regel inte medveten om eventuella fel i det. De flesta försvarar sitt beteende just av det skälet. Att motivera sig att förändra det beroende på att det är fel som man själv inte inser är ganska svårt, tycker du inte?

Om en partner hotar med ultimatum så kan man gå med på en förändring men den blir inte bestående för att den inte kommer inifrån en själv. Givetvis kan man förändra sig men bara om man själv inser det och vill.

Hur är det Osäker träffar du fortfarande den andre mannen? För det ka ju göra att känslorna fortfarande är så låga för din man. Du retar dig på allt han gör för at han är del av vardagen medan den andre är ny och spännande? Det verkar i alla fall på dig att du verkligen inte vill fortsätta då tycker jag nog ändå det är bäst att separera trotts att det är sjukt jobbigt för man ska inte gå runt och må dåligt man har bara ett liv.

Nej, vi har inte träffats på närmare två månader och har väldigt sporadisk kontakt sedan en månad tillbaka. Jag är mest less på karlar just nu och vill satsa på mig själv. 

Jag retar mig inte på allt min man gör för att han är en del av vardagen utan för att han tycker att han kan behandla mig som en anställd vd-assistent som inte behöver få uppskattning.
Jag skulle vilja bli sedd för att jag är jag med alla goda (och mindre goda) egenskaper. Som en människa som är intressant och spännande och kul att umgås med. Inte som en funktion i hemmet som ska utföra vissa saker som han bestämt åt mig.  

Att vara som en anställd i sitt eget liv i sitt hem var en stor faktor i min skilsmässa. Att bara vara bra att ha till olika sysslor var inte vad jag tänkte mig med livet.

Osäker: och det går verkligen inte att prata med honom om att du inte uppskattar att bli behandlad så? för om han inte förstår eller vill förstå och ändra sig så gör du rätt i att verkligne tänka efter vad du vill. Kan han inte tänka sig parterapi? Det är verkligen inte lätt min man hade ju sådana tendenser men när jag påpekade dem och hur dåligt jag mådde så insåg han vad han höll på med.

Var i samma situation som du för sju år sen. Jag tror att jag var otrogen (varför kan vi låta vara osagt) och jag hoppades nog på att han skulle slänga ut mig. Konstigt resonemang men så var det nog. I vilket fall så blev jag förlåten men jag insåg snabbat att det bara var något han sa. Både jag själv och han pressade mig efter att alltid göra, leva och resonera som han ville. Om jag inte höll med honom i allt, gjorde allt på det sättet han sa och allt han ville - ja då kom den där otroheten upp som ett vapen. Så jag tänkte att det inte kunde stämma att han hade förlåtit mig, jag skulle få höra det där jämt och jag skulle aldrig bli riktigt fri. Så jag lämnade honom.

Jag kan tänka mig att han på det sättet också fick fördelen av att kunna säga att det var jag som ville ha skilsmässa, jag hade förstört för barnen (vilket på sätt och vis var sant) men nu behövde han inte ens agera skurk genom att slänga ut mig. Alternativet hade varit att han hade kunna dominera mig med otroheten resten av vårt gemensamma liv.

Ett sånt liv ville jag inte leva och alla pengar, den fina villan, bilarna, båten - inget var värt det.