Inte kär i min man

Han är tekniskt sett inte min chef även om vi arbetar tillsammans, men ja. Eftersom vi arbetar tillsammans så får vi ju stämma av en del. Jag är okej med hur vi har det på jobbet.
Det är att han fortsätter i samma stil hemma som jag inte klarar av, särskilt inte när det gäller saker som vi båda borde göra och ha ansvar för som hushållsarbete eller renoveringar och vardagliga saker som handling, ärenden etc. Han fortsätter med sin projektledarstil även här vilket inte funkar alls. 

Kan inte låta bli att småle åt projektledarstilen, var lite grann av det som min man har haft sista åren, inte så att det varit jättejobbigt men det har lyst igenom emellanåt. När jag sa det till honom blev han jättepaff och försökte genast sluta med det. Inga liknelser i övrigt tror jag...men fick lite igenkänningsfaktor :)

:) Det är väl oundvlkligt att man tar med sig den stilen hem kanske, särskilt om man är den drivande typen i sig själv. Men det är ju bra om de lägger av med det när man ber dom.

Jag undrar hur det går för er som skrivit i den här tråden. Hur har ni det nu?

Här har sommaren varit ganska bra. Jag har satsat på mig själv och umgåtts med vänner på egen hand, tränat, gjort saker jag tycker om och struntat i vad min man vill eller inte vill göra. Det har varit underbart och jag känner mig riktigt påfylld inför hösten!

Vi tillbringade semestern tillsammans och det var ok. Vi har alltid haft trevligt tillsammans när vi gör saker utanför jobbet och hemmet. Nu har vi arbetat tre veckor och knappt pratat med varandra eftersom vi stora delar varit på var sitt håll.

Jag har börjat skriva dagbok och har bestämt mig för att göra en utvärdering av hur vi har det i maj nästa år. Då får jag ta ett beslut om jag ska stanna kvar eller gå vidare. Tills dess ska jag bygga upp mig själv och samla mod.

Min älskare och jag hörs då och då. Han är en väldigt fin människa och jag trivs med honom. Önskar att vi hade träffats vid en annan tidpunkt i livet så vi hade kunnat lära känna varandra bättre. Nu vill jag bara vara fri och självständig känns det som. Och ha bra sex. ;) 

Hej alla !! Jag och min fru har en jätte kris och hon är inte kär i mig längre säger hon jag mår som en påse skit!! Hon älskar mig som far till hennes barn och är hennes bästa vän och hon är atraherad av mig och tycker jag är snygg men den där känslan som alltid har funnits där i 11år är borta !! hon har erkänt att det finns en annan och det gör så ont!! Vi har nu skaffat en liten 1a som vi bor växelvis i så barnen 2och 4 alltid är i huset och åker till lght! Och jag vet inte längre vad jag ska göra känner mig så vilsen och lever på hoppet att hon ska "vakna upp" och inse sina misstag!! Och hon vet var jag står o vill jag vill kämpa och hon inte ! Vi ska på fr den 2 sept. Vad ska ja göra för att komma vidare????

Tråkigt att även du hamnat i en sådan sits.... tror faktiskt inte det är så mycket du kan göra.. speciellt om det redan finns en annan man med i bilden , komplicerar saker å ting. Han står för allt det roliga , spännande , förälskelsen , passionerad sex etc... du står för det gamla vanliga , vardagen , allt det tråkiga. En orättvis och inte helt sann jämförelse men tyvärr alltför vanlig. Deras förhållande kommer säkert bli slentrian den med förr eller senare , men du kommer alldrig få henne att fatta det. Just nu är hon hög på förälskelsen och tänker inte objektivt , inget du säger eller gör kommer göra någon som helst nytta.

De enda alternativen som du har kvar är att separera eller acceptera att frun är med den andra , och det är inte säkert att hon blir kvar för det. Kan mycket väl hända att hon lämnar till slut ändå.

Jag tycker ni borde gå på FR och prata igenom allt , om inte annat för att göra ett bra avslut på ert förhållande , så att ni kan ha en hyfsad relation till varandra som skiljda. Det kommer vara skitjobbiggt ett tag men förr eller senare så kommer du över det och hittar någon ny som uppskattar dig mer än vad hon gör.

Lycka till....

Så jag ska bara ge upp allt? Kan jag inte på någe sätt nå fram till henne nu?? Vi har inte haft en ända kris på 11år och nu kommer den första och då ska man bara ge upp? Och bara ta allt och svälja?? Jag är någe helt sjukt kär i min fru och jag tror att hon är i någon slags livskris ! Ska jag hoppas på att hon vaknar upp och funderar på vad hon håller på att förlora? Ska jag vissa mig stark och bara go With the flow!? Och hoppas?

Jag var med om något liknande. Mitt ex fick oxå någon slags ålderskris eller vad man ska kalla det. förändrades totalt inom loppet av ett år. Hon var otrogen , jag gav henne en ny chans , höll på med FR i över ett halvår , fick reda på att hon fortsatt vara otrogen , vi skiljdes.

Det jag menar är att om ni hade haft en kris utan att någon annan man var inblandad så hade det nog varit lättare att nå fram till henne. Men när folk är förälskade så är det väldigt svårt att nå fram till dem , det verkar fungera som någon slags drog , de mår ju bra av sin otrohet , något de inte gärna släpper , de tänker inte riktigt rationellt eller objektivt. Den andre mannen står för allt positivt den gamle för allt negativt , dessutom står den gamle i vägen för lyckan med den nye , som en sticka i foten.

Jag tror det krävs att den som är otrogen släpper kontakten helt med andre mannen under en lång tid för att så att säga bli avgiftad , och det är inte alltid så lätt , många gånger fortsätter de ha kontakt i smyg eller väljer den andre mannen istället. Som en abstinens.

Jag förstå precis hur jobbigt det känns för dig , jag har ju själv varit där , men hur du än vrider och vänder på det så är valet ändå hennes. Oavsett hur mycket du älskar henne så är det inte säker att hon älskar dig längre. Det är rätt lätt att man i sådana situationer slår knut på sig själv i sina försök att lappa ihop förhållandet , men det finns en risk i det , risken är att man förnedrar sig allt för mycket , man förlåter det ena ena efter det andra , något man senare ångrar bittert (beroende på utgången såklart). Ju mer skit du står ut med , ju mer det drar ut på tiden ju mer skit byggs det upp inom en , något som senare kan leda till mycket bitterhet etc...

Men jag tycker definitivt att du och din fru borde gå på FR och diskutera allt detta , FR kan fatiskt vara rätt bra.
Jag hade själv rätt negativa uppfattningar om det , tyckte det var trams , men insåg sen att det är något de flesta par borde gå på oavsett kriser.

Men visst finns det hopp , för mig gick det inget vidare , mycket pga att mitt ex hade svåra problem med att hantera kriser , klarade inte att stå för sina handlingar , ljög från början till slut så FR var i vårat fall bortkastad tid. Men jag vet att hennes syrra hade en liknande kris i ungefär samma period i livet (35 år , 2 barn , hus etc) , hon hade blivit kär i en kollega och övervägde att lämna sin man , det höll på i ca 1 1/2 år , med FR + egen terapi innan de till slut fick ordning på det hela. Men som sagt i deras fall var hon ärligt med alltig och la upp alla kort på bordet. Bröjar man ljuga så är det nog kört.

Gör ingenting innan ni varit på fr. Att tala inför en neutral människa är väldigt nyttigt och när hon hör sig själv berätta så kan det mycket väl bli en signal för henne.

Ok det svåraste jag tycker det är i det här att inte höra av sig och så samtidigt vet jag att det är det bästa för att hon ska få vara ifred!! Och kanske undra om jag verkligen är kvar där jag säger att jag är känslomässigt! Att inte visa va jag känner och bara se glad ut och hel o ren när vi ses! Det kan ju få henne på andra tankar kanske ! En positiv sak i allt detta är att det är nog den bästa bantningskur jag varit med om !!!! 14 kg på 3 v!! :-0!