• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Spiff) skrev 2011-06-29 14:48:06 följande:
    Sant, man måste kunna komma över det hela men risken är stor att det kommer upp till ytan förr eller senare i alla fall....svår situation.
    Mitt x sa nyligen att allt som hon inte gillat att jag gjort och sagt (under 19år ihop) låg som i en låda och att det aldrig glömdes eller förläts och så gick det som det gick.
    I mitt fall så var ev bråk glömt senast efter att jag sovit på saken. så olika det kan vara. My bad tydligen.
    Det är tyvärr lite så jag känner här. Min mans beteende har på något sätt hackat bort det vi hade tillsammans, bit för bit. Till slut finns inget kvar. Om man ska kunan förlåta och glömma krävs för mig att man talar ut om saken, ber om ursäkt och inte gör om samma sak igen. Då kan den borthackade biten sättas på plats igen. Men annars så... ja. Det blir tomt. 

    Mitt inlägg är bara en reflektion av hur vi har det, har ingen aning om om din fru resonerade på samma sätt om ert förhållande.  
  • Anonym (Osäker)
    Milk and Coffee skrev 2011-06-29 14:48:09 följande:
    Osäker: usch det låter verkligen hemskt. Jag antar att det går inte att bara säga att göra det själv och sluta upp behhandla mig som ett barn och säga åt vad jag ska göra varje gång han säger något för Jag antar det blir bråk då. Nej jag känner verkligen med dig usch så hade jag inte kunnat leva. Men om du nu väljer att kolla upp utvägar så att du är beredd när det smäller så kanske du borde säga exakt hur du känner och att du vill gå i parterapi annars vill du skiljas,och se vad han säger? Eller det är kanske itne lönt när ajg läser vad du skriver känns din tillvaro bara vidrig och han känns itne som en perosn som kommer ändra sig.
    Ja det är hemskt och väldigt förminskande. Jag tycker att jag är ganska initiativrik, bra på att jobba och kreativ men när man får dängt i skallen att man tydligen aldrig räcker till eller kan fixa något utan detaljstyrning är det lätt att tappa självförtroendet. 

    Jo, jag ska ställa ett ultimatum i höst. Just nu orkar jag inte. Vi har som sagt haft en överjävlig vinter som jag knappt hämtat mig ifrån och jag vill ha en plan och veta hur jag ska göra och agera och var jag ska ta vägen om nu mitt ultimatum leder till separation. Jag försöker fylla på mig själv med saker jag mår bra av och träning just nu för att hämta krafter och bli mig själv igen, ska börja terapi i höst också. Jag ska försöka ducka min man tills dess och jobba på mig själv. 
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (me) skrev 2011-06-29 15:02:52 följande:

    Anonym (osäker) , är din man medveten om din otrohet ?

    Om inte , så är han nog inte medveten om hur stort problemet är


    (me) det verkar lite som att du helt har hakat upp dig på min otrohet och jag kan ha överseende med det eftersom du själv drabbats och verkar ha stora sår efter det och gärna är inne och talar om för oss hur dåliga vi är och hur fel vi gör. Jag antar att du får ut något positivt av det så du får väl hållas då. 

    Nej han är inte medveten om min otrohet och jag tycker egentligen att den är rätt oviktig i sammanhanget.
    Om han inte fattat att jag inte mått bra när jag under två års tid med jämna mellanrum velat prata, krävt förändringar, vädjat om att han ska respektera mig som en vuxen, velat gå i parterapi och i perioder gråtit mig till sömns eller sovit i gästrummet så måste han vara gravt förståndshandikappad. Och det är han inte. 
    Han skiter nog bara i hur jag mår så länge jag är effektiv. Är min tolkning. 

    Det här inlägget gjorde väldigt ont att skriva. :/ 
  • Baginbox
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-29 15:17:53 följande:
    (me) det verkar lite som att du helt har hakat upp dig på min otrohet och jag kan ha överseende med det eftersom du själv drabbats och verkar ha stora sår efter det och gärna är inne och talar om för oss hur dåliga vi är och hur fel vi gör. Jag antar att du får ut något positivt av det så du får väl hållas då. 

    Nej han är inte medveten om min otrohet och jag tycker egentligen att den är rätt oviktig i sammanhanget.
    Om han inte fattat att jag inte mått bra när jag under två års tid med jämna mellanrum velat prata, krävt förändringar, vädjat om att han ska respektera mig som en vuxen, velat gå i parterapi och i perioder gråtit mig till sömns eller sovit i gästrummet så måste han vara gravt förståndshandikappad. Och det är han inte. 
    Han skiter nog bara i hur jag mår så länge jag är effektiv. Är min tolkning. 

    Det här inlägget gjorde väldigt ont att skriva. :/ 
    Verkar som du snart kan byta nick till Säker... :)
  • Anonym (Osäker)
    Baginbox skrev 2011-06-29 15:28:52 följande:
    Verkar som du snart kan byta nick till Säker... :)
    Eller bitter-frånskild-snart-medelålders. Rynkar på näsan Nåja, bättre det än ledsen-gift-låtsas-bra.
  • Anonym (me)
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-29 15:17:53 följande:
    (me) det verkar lite som att du helt har hakat upp dig på min otrohet och jag kan ha överseende med det eftersom du själv drabbats och verkar ha stora sår efter det och gärna är inne och talar om för oss hur dåliga vi är och hur fel vi gör. Jag antar att du får ut något positivt av det så du får väl hållas då. 

    Nej han är inte medveten om min otrohet och jag tycker egentligen att den är rätt oviktig i sammanhanget.
    Om han inte fattat att jag inte mått bra när jag under två års tid med jämna mellanrum velat prata, krävt förändringar, vädjat om att han ska respektera mig som en vuxen, velat gå i parterapi och i perioder gråtit mig till sömns eller sovit i gästrummet så måste han vara gravt förståndshandikappad. Och det är han inte. 
    Han skiter nog bara i hur jag mår så länge jag är effektiv. Är min tolkning. 

    Det här inlägget gjorde väldigt ont att skriva. :/ 
    Oj , ledsen att du tog det som en pik , det var inte min avsikt... anledningen till att jag frågade är för att vi karlar kan ibland vara lite tröga med att ta till oss problem inom förhållandet , det måste liksom läggas fram väldigt tydligt , helst i självlysande neonbokstäver.... hintar och halvsanningar brukar inte fungera. Det är inte förrän tåget börjat rulla som vi vaknar till liv.

    Men jag kan förstå av det du skriver att du verkar ha försökt med alla medel , synd att han inte vill gå på FR , det kan vara rätt bra ....
  • Anonym (må bra)
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-29 14:59:09 följande:
    Skönt att höra att det kan bli bra senare även om det är jobbigt nu och skilsmässan är jobbig att gå igenom. Ja, jag fattar ju intellektuellt att det är så men när man sitter mitt i smeten och känner sig fast som i en bur så är det inte så lätt att tro på det.

    Been there done that.


    Jo det känns som att det man är i nu aldrig kommer att ta slut. Men det gör det. Och hellre vara fri än att ha det där som ett ok över sig resten av livet.


     


    Ibland måste man igenom även svåra saker. Men det blir bättre. Jag lovar och det vet du. :)

  • Anonym (Osäker)
    Anonym (me) skrev 2011-06-29 15:48:58 följande:
    Oj , ledsen att du tog det som en pik , det var inte min avsikt... anledningen till att jag frågade är för att vi karlar kan ibland vara lite tröga med att ta till oss problem inom förhållandet , det måste liksom läggas fram väldigt tydligt , helst i självlysande neonbokstäver.... hintar och halvsanningar brukar inte fungera. Det är inte förrän tåget börjat rulla som vi vaknar till liv.

    Men jag kan förstå av det du skriver att du verkar ha försökt med alla medel , synd att han inte vill gå på FR , det kan vara rätt bra ....
    Ingen fara (me), vi som skriver här har väl alla våra sår och ömma punkter, oavsett om vi är de som är bedragna eller vi är de som bedrar. Jag har då varit på båda sidor så jag kan förstå din bild också. 

    Jag har förstått att ni män måste ha det ibland. Jag tycker att jag varit så tydlig jag kan och gråt och uppslitande gräl ungefär varannan månad borde väl vara tydligt nog kan jag tycka.  

    Vill bara påpeka att vi har haft "bra" perioder däremellan så de senaste åren har inte bara varit genomusla vilket det låter som när jag läser tillbaka. Livet rullar ju på rätt snabbt efter 30 och båda arbetar mycket, veckorna är späckade, man siktar fram mot nästa fest/resa/weekend/projekt/högtid och så har ett år gått helt plötsligt. Sedan i höstas har det dock mest känts som perioder av krig och däremellan spänt vapenuppehåll nu när jag ser tillbaka. 
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (må bra) skrev 2011-06-29 15:48:59 följande:

    Been there done that.


    Jo det känns som att det man är i nu aldrig kommer att ta slut. Men det gör det. Och hellre vara fri än att ha det där som ett ok över sig resten av livet.


     


    Ibland måste man igenom även svåra saker. Men det blir bättre. Jag lovar och det vet du. :)


    Tack må bra! :) Just nu försöker jag läsa så mycket jag kan om "livet efter skilsmässan" här inne och samla på mig positiva berättelser för att peppa mig själv. 
  • Milk and Coffee

    Ett stort problem verkar ju vara också att ni jobbar ihop eller ja att han är din chef det är aldrig sunt speciellt när han behandlar dig som han gör. Du kan inte ta ett annat jobb? Säga att det räcker du vill jobba självständigt?

Svar på tråden Inte kär i min man