Inte kär i min man
Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?
hon har erkänt att det finns en annan och det gör så ont!! Vi har nu skaffat en liten 1a som vi bor växelvis i så barnen 2och 4 alltid är i huset och åker till lght! Och jag vet inte längre vad jag ska göra känner mig så vilsen och lever på hoppet att hon ska "vakna upp" och inse sina misstag!! Och hon vet var jag står o vill jag vill kämpa och hon inte ! Vi ska på fr den 2 sept. Vad ska ja göra för att komma vidare????