Inte kär i min man

Näe ett stort hus, god ekonomi, bra socialt liv, roliga semestrar räddar inte eller liv eller ett förhållande om det inte finns mer. Kärlek, lust, åtrå, respekt, humor, gemenskap ja allt det där. Samarbete och kommunikation. Som jag har saknat samarbeta, om barnen, livet, hemmet, familjen.
Som jag skrivit förut har jag lämnat allt det där ovan. Och ja, här sitter jag nu på 70 kvm. Men jag känner ro och lugn. Egoistiskt kanske. Funkar bra trots omständigheterna för barnen. Jag har mer tid och energi för dem.

Och ja, jag gjorde det pga en ny kärlek. Som känns underbar runt hörnet. Men först skall vi landa i nya livet, jag och barnen.

Lite kort; Egentligen är det inget speciellt som ar "lösts ut" nu utan kanske snarare att vi nått vägs ände efter nästan fyra månaders kamp. Det har varit hemligheter och lögner varvat med perioder av stor närhet och goda samtal.. Sista månaden har vi fått bra hjälp av rådgivningen och bestämde oss för att försöka kämpa ett halvår för att hitta tillbaka.
Hon ville dock inte släppa kontakten med mannen hon var/är förälskad i och då fanns/finns inte längre förutsättningarna för att komma vidare tillsammans. Visserligen tar vi inget definitivt beslut förrän imorgon men jag tror inte att någon av oss egentligen har någon större förväntan att ska lyckas "trolla fram" en anledning för oss att fortsätta kämpa tillsammans ett tag till..

Hon väljer att lämna mig och vårt gemensamma liv med pojkarna - för att bo själv och försöka "hitta sig själv", något lite svårdefinierat som innebär att hon ev. får möjlighet att fritt kunna ha kontakt med din vän och fortsätta/fördjupa den relationen (lite beroende på andra omständigheter iofs.)

I nuläget känner jag en förtvivlan och kanske även en viss bitterhet över att jag - efter alla dessa månader - fortfarande inte förstår hennes känslor och tankar i allt detta. Jag har försökt att definiera det som en slags livskris och även erbjudit mitt stöd i detta. Vill inte lämna henne i sticket av fel anledningar.. Tyvärr kan jag inte längre göra något för henne. It's out of my hands..  (bra låt förresten av Milow, som jag lyssnar mycket på)

Jag har ju varit i din frus läge, valt bort min man. Tror att du gjort ditt bästa under tiden att försöka förstå hennes resa och känslor. Har känt igen mig så väl i er historia, men en stor skillnad för mig har varit att jag och min man inte har kommunicerat, inte förut, inte under tiden och så klart svårt med det även nu. Men vi jobbar på det nu, för barnens skull. Vi fortsätter att gå på rådgivning.
Bitterheten får du försöka ta dig över, du har valt hur du hanterat denna sitution som ni har hamnat i. Och borde vara stolt över det. Du har gett henne chanser. Hon behöver något annat. Du har gett henne din kärlek, hon behöver kanske någon annans kärlek eller hitta tryggheten i sig själv.
Du lämnar inte henne i sticket, hon väljer vad hon känner att hon behöver.

Tack, jag tror du har rätt. Min bitterhet är egentligen inte särskilt djup eller riktad åt något särskilt håll (känner ingen bitterhet gentemot henne, eller några andra negativa känslor heller).
Det är nog bara svårt att förlika sig med tanken att hela ens livsdröm tycks gå upp i rök, bilden av den underbara kvinna som jag ville dela (hela) mitt liv med, bli gammal tillsammans med och uppleva barnens alla milstolpar tillsammans med.
Inser att jag kommer över detta (har man något val?) och blir lycklig på något annat sätt, själv eller tillsammans med någon annan.. :)  Man kan ju hoppas i alla fall.

tack för de uppmuntrande orden!

(In)ser att detta kan misstolkas; Hon lämnar alltså inte barnen utan vi kommer givetvis att ha gemensam vårdnad och leva ett vv-liv.. Dessutom är inte allt helt och fullständigt bestämt än.
- Rätt ska vara rätt..

Ville bara skicka en styrkekram till dig på FL men det gick inte.
Sitter i samma båt fast efter dig ;)
För sju dagar sedan drog frugan och lämnade mig med 4 barn och en träkåk på 425m2, en timmas pendling till jobbet i vardera riktning.
Fick reda på att hon varit olycklig länge och jag mitt nöt märkte inget. jaja.. vad är väl en bal på slottet..

Ojdå, låter hemskt. Hoppas du reder ut det hela..
Min fru kommer alltså inte att lämna mig med barnen (om det blir så till slut) utan det blir en helt "normal" skilsmässa där vi båda kommer att ta ansvar för barnen etc. Väldigt jobbigt men inte så dramatiskt alltså..

Ja, jo samma här. Så fort hon hittar en lägenhet så blir vi varannan vecka. Spännande vad man inte visste efter 15 år.

Wow FL-vänner här har det varit aktivitet, jag har tänkt på er och undrat hur det gått för er och intressant att läsa hur det gått. Jag beklagar speciellt Barbapappas öde men du har i alla fall försökt allt och även ifall det känns tungt nu så kommer du hitta någon som förtjänar dig för du verkar vara en väldigt bra man, det tycker säkert din fru också. Hon är tyvärr så fast i sin nya förälskelse som är nytt och spännande och tänker inte långsiktigt att även det blir slentrian, mycket möjligt att hon ångrar sig sen men då har du gått vidare med vetskapen om att du har gjort allt du kunnat. Jag läser väldigt mycket här på FL och runt 35 verkar vara en typisk livskrisålder för många kvinnor.

När det gäller mig själv, ja jag har haft en bra sommar med min man och mina barn. Vi har roligt ihop och är väldigt goda vänner. Det är klart att vi inte har någon större passion och sexet är väl egentligen rätt slentrian men han är duktig i sängen och gör allt för att tillfredställa mig så det funkar ok ändå. Ibland saknar jag passionen och den intensiva kärlek jag kände som en kniv i hjärtat men jag vet att hade jag lämnat hade den eventuella nya jag skulle träffat bli vardag också och då med styvbarn och ens egna varannan vecka och jag säger bara glöm det, så inte värt det inte när man har en man som stannar trotts allt jag gjort som jag har kul med som jag har massor gemensamt med nej då får man leva med att det inte är så hett och tänka tillbaka på den passion jag i alla fall fick uppleva, man kan inte få allt här i livet men man får vara tacksam för det man har och jag har en väldigt bra man som älskar mig mer än någon annan kommer göra.
När det gäller den andre har vi inte haft någon kontakt sedan allt uppdagades. Klart jag undrar om han tänker på mig ibland men framför allt hoppas jag nog ändå att han funnit sin egen frid i sitt familjeliv för även ifall han heller inte har passionen har han allt annat precis som jag och jag vill ju att han ska vara lycklig fast det inte är med mig.

För er som ändå valt att lämna ni är starka och mådde så pass dåligt i era förhållanden att jag vet att ni gjort rätt och jag önskar er all lycka!!!

Visst är det en intressant känsla att få veta att stora delar av ens liv varit en stor lögn ?

Tycker det är så otroligt facinerande att man kan lita på varandra med sina liv , man kan sätta nya liv till världen tillsammans osv , men man kan inte tänka sig tala om för sin partner hur man egentligen känner. Hellre gör man det vid sidan om och säger inte till förrän man verkligen fått prova på och haft god tid på sig att bestämma sig.

Jag undrar när vi människor slutade kommunicera på riktigt , när tog cynismen och egoismen över , när blev vi så fega ?