Inte kär i min man

45 AYr (får inte till rätt tecken), vad modigt av dig att faktiskt våga gå vidare. Jag önskar att jag var lika stark. Jag tror absolut att du kommer att känna att det var rätt beslut när flytten är gjord, allt är på plats och du hamnar i en vardag. Hoppas att det blir bra med andre mannen!

Milk and Coffee, vad roligt att höra att ni har det bra! Hoppfullt att det går att få det bra igen efter en affär med någon annan!

Petter 172 och Ezzelinos, beklagar vad som hänt. 

Här är det vankelmodigt senaste dagarna. Vi har landat i vardagen efter semestern. Inget särskilt har hänt, inga gräl heller, men jag går mest runt och funderar över om jag vill ha den här ordlösa vardagen med min man resten av livet. Har lyckats aktivera mig på egen hand ganska mycket den senaste tiden och då går det bra, men när man stannar upp och får tid att tänka är det värre. Har haft några grubblardagar här och det blir jag låg av. Idag ska jag försöka komma ut och motionera för att skingra tankarna lite. Ibland önskar jag nästan att jag blev ihop med min älskare på riktigt för det skulle ge mig skjutsen att gå NU och antagligen vara kär och galen under tiden. :( 

Fast jag känner mig inte modig. Jag är livrädd för hur det kommer att bli. Ibland känns det som att en stor snöboll sattes i rullning och jag var oförmögen att hindra den, jag bara sveptes med. Men jag tror att om jag inte hade tagit steget hade jag nog fortsatt mitt grubblande om hur det hade kunnat bli. Nu får jag veta... Men jag kan ändå plåga mig själv med tankar som "varför kunde du inte nöja dig med det du hade, det var ju ändå ganska bra i stort". Och det var det ju. Jag tycker ju om min man som person, och det har blivit en vana att leva ihop såklart. Tryggt och bekvämt. Men det har också varit massor jag irriterat mig på och som sagt, jag har inte känt lust och längtan till att vara intim och göra mysiga saker på tu man hand. Och det i sin tur gör ju att man har lägre toleransnivå mot sådant man irriterar sig på...

Jag försökte tänka mig igenom den här processen, tex hur tror jag att det är om 5 år, om 10 år, om jag stannar. Vad är viktigt då? Men till sist blev det bara kaos och det resulterade i att jag var nära att gå in i en depression. Kändes som att mina strömbrytare stängdes av en efter en. Det blev så rörigt att jag inte ens visste vad jag kände efter ett tag. När nån sa "Men tänk dig att det är så här, hur skulle det kännas då?" Jag kunde inte sätta mig in i det... Till sist sa en god vän "Du kan inte tänka dig ur det här, du måste känna." Och när jag bara lyssnade på hjärtat så kändes det omöjligt att få tillbaka de rätta känslorna för min man, de sexuella, de som gör att man vill ta på varandra. Jag kände också att jag vill inte leva utan det, jag har bara ett liv. Och det är här och nu. Vem vet hur det är om 5 eller 10 år, jag kanske inte ens lever då...

Det som plågar mig mest nu är hur det kommer att bli för barnen, de är ju rätt stora så det kan bli knepigt (10, 15, 17). Jag känner mig fruktansvärt egoistisk som gör det här för MIN skull, och gör att de måste flytta emellan. Och tänk om de stora inte vill det?? Och tänk om de börjar må jättedåligt av det här?

Det känns också jättehemskt att ta med sig vissa möbler från huset till lägenheten, känns som att jag "plundrar" huset... Även fast vissa av möblerna till och med var mina från början. Samtidigt vill jag ju att det ska kännas hemtamt även i min lägenhet, att de känner igen sig.

Det känns underbart med den nya kärleken, samtidigt som han ju är triggern till att jag bryter upp. Vilket paradoxalt nog ger lite blandade känslor... Hur hade jag mått idag om inte han hade kommit med i bilden? Hade jag fortsatt nöja mig forever eller var det bara en tidsfråga innan det hade hänt ändå? Jag tror ju iofs själv mer på det senare... men vem vet...

Han är också fruktansvärt kär i mig, vilket gör att jag känner "oj, vad har jag att leva upp till". Jag som är lite trasig nu också. Tack och lov vet han exakt vad jag går igenom eftersom han själv har varit med om samma sak för ca 6 år sen. Han är väldigt ödmjuk och har stor respekt för min situation.

Jag hoppas jag valt rätt väg.

45 år: Jag tror absolut att du gjort rätt, ha inte dåligt samvete inför barnen de klarar sig. Mina föräldrar skilde sig när jag var 14 år och jag hade sett hur olycklig min mamma hade varit i så många år och jag var glad för hennes skull att hon kom bort inte för att pappa var en dålig person men de var mycket bättre när de inte var ihop, visst var själva separationen jobbig men det var härligt att se att min mamma kunde bli människa igen istället för zombie som hon varit innan. Barnen ser mer än vad du tror och jag tror att de kommer bli lyckligare med en lycklig mamma. Du kan inte stanna kvar för barnen då gör du dig och barnen en otjänst.Hur har din man tagit detta?
Ha inte dåligt samvete som du sa själv du har bara ett liv!! Vårda det väl, lycka till!!

Så länge du särar, vad är problemet?

Min man har tagit det väldigt hårt, det här var absolut inte vad han ville! Han flyttade fram sina gränser allteftersom också och ville ändå ge det ett försök även efter att han fick reda på att jag träffat den andre mannen under våren. Samtidigt som han sa att han inte visste om han skulle klara av det. Men han har samtidigt inte gjort något aktivt för att "locka tillbaka mig", mer väntat ut mig känns det som. Han har däremot, upplever jag, försökt bonda mer med barnen. Han kan också skratta och skämta och vara som vanligt på ytan (mot barnen och andra) trots att han mår dåligt inombords. Det har jag svårare för att klara av tyvärr. Det kanske också har gjort att jag inte har tagit till mig helt hur dåligt han faktiskt har mått eftersom han har hållit skenet uppe på det sättet.

Han har ömsom sagt att för honom har det aldrig funnits någon annan, och att han vill göra allt för att rädda äktenskapet. Ömsom sagt att ingen annan kommer att stå ut med mig som han har gjort. Och att ingen kommer att älska mig lika mycket som han har gjort, att han skulle minsann aldrig ha lämnat mig.

Han säger också att efter att jag har flyttat vill han ha så lite kontakt som möjligt, bara det som krävs för barnens skull. Det tycker jag känns jättetråkigt såklart samtidigt som jag kan förstå honom. Jag borde ha skött detta bättre, men det är lätt att vara efterklok...

Det är alltid hemskt att såra någon så skulle det varit för mig om jag valt att lämna men jag hade trotts allt lite mer känslor än du men visst ibland känns det som jag ändå saknar passionen. Nu hade jag ju inget val med min andre då han valde bort mig och flytta själv när livet hemma ändå känns ok är inget alternativ och jag har ändå fått det bättre än vad jag trodde var möjligt. Du kan inte leva ditt liv för andra och när allt har lagt sig så kommer du nog se tillbaka som att det var det bästa du gjort och din man kommer att komma över det. En separation är alltis svår. Som sagt jag önskar dig all lycka!!

Det är tyvärr ännu en baksida av otrohet som många inte tänker på , att om man har barn tillsammans så kommer man tyvärr fortsätta ha en slags relation till varandra , hur denna relation blir beror väldigt mycket på vilket sätt relationen avslutades. Fanns det svek med i bilden så kan man räkna med att relationen till varandra som skiljda föräldrar kommer vara minst sagt ansträngd. Det drabbar såklart barnen i form av att man tex inte kan ha gemensamma födelsedagar etc.....mina barn frågar fortfarande varför jag och mamma inte kan vara vänner , varför vi inte kan fira födelsedagar ihop osv... blir ibland knepigt att förklara.

Men precis som du skriver , gjort är gjort , det är något du nu får leva med , men jag tycker du gjorde rätt i att lämna din man , att leva tillsammans för barnens skull , utan någon genuin kärlek är inte bra för någon , synd bara att du valde att avsluta på ett sådant sätt.

Däremot tycker jag du borde fundera över vad det är du egentligen söker , om det är passion så får du nog räkna med att den lägger sig i så gott som alla förhållanden efter ett tag , samma sak gäller förälskelse , det finns en viss skillnad men kärlek och förälskelse , förälskelse är något som är relativt lätt att finna men flycktigt , varar bara så länge , kärlek är något djupare och bestående men inte lika lätt att finna.

Jag har funderat mycket på det där med kärlek och förälskelse. Jag vet att förälskelsen går över så småningom, det har såklart gjort att jag tvekat väldigt mycket på om jag ska våga satsa på den eller fortsätta nöja mig i äktenskapet. För det är klart att man kämpar inte lika hårt i ett förhållande utan gemensamma barn om det börjar krisa... Men ett äktenskap utan lust till sex känns inte som djup kärlek. Snarare som ett familjeföretag på övertid. Klart vi har månat om varandra till viss del, men det gör man ju om sina vänner också. Man måste ju faktiskt känna det där lilla extra också, att man vill kyssas och ha sex! Tänker jag.

Jag kommer (vis av skadan) att värna mer nu om att hålla glöden vid liv och inte slappna av och tro att det rullar på av sig själv.

Skulden måste jag lära mig att leva med. Dels vad gäller sveket mot min man. Dels den skuld jag känner gentemot barnen att det är jag som är "the bad guy", den som väljer att gå. Det kommer inte att bli lätt...

Viktigt att komma ihåg att likaväl som brist på närhet och sex "dödar" lusten så föder det lusten om man ägnar sig lite mer åt det.

Visst. Och det hade kanske funkat om vi tagit tag i problemet för flera år sen. Då föreslog jag också FR men han vägrade. När jag nu fick starka känslor för en annan är det fruktansvärt svårt reparera lusten genom att försöka ägna sig åt närhet och sex hemma...