• Milk and Coffee

    Inte kär i min man

    Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

  • Svar på tråden Inte kär i min man
  • Baginbox

    Jag vet, alltför väl. Vi lyckades inte, och försökte inte heller de sista åren. Hade man vetat då vad man vet idag kanske det gått annorlunda. Vi provade visserligen både fr och privat men jag tror att båda var så låsta i uppfattningen att det var den andre som skulle ändra sig att vi inte kom någonstans ändå.

  • Ezzelinos

    Igår va en konstig dag! Jag har bestämt mig för att backa undan och låta henne vara ifred. Nämner inget om allt frågar inte osv. Och igår kom hon hem och skulle umgås med barnen tills läggdags och kommer hem
    Och är helt deppig nere ser inte glad ut alls. Frågar hur det är o hon säger inge bra idag. Ok sa jag och fortsatte med mitt. Jag gav henne inte äns en kram fast jag ville.
    Kvällen gick och när jag kommer ut i köket så står hon o kollar på våran kalender. Jag går fram och ber henne vända sig om och vi kramas efter ett litet tag vill jag släppa men inte hon så vi fortsätter o kramas. Sen försökte jag igen att släppa men hon ville inte och igen men inte... Till slut så släppte hon och såg lite gladare ut.
    Vi la barnen och gick ut o skulle ta en cigg innan hon åkte och jag bad henne sätta sig brevid mig och det gjorde hon nära! Jag lät hennes huvud vila på mitt bröst och efter en stund kläcker hon ur sig du säger väl till om du träffar någon annan??
    Blev helt ställs ja sa jag men ca tror du att jag vill träffa någon ny !? Det är ju inte direkt min plan!! Nej nej sa hon men du säger väl till om det skulle ske. Ja visst sa jag!
    Sen kramades vi igen i så åkte hon ! Kvar stod jag med tankarna snurrandes !! Va fan är hon orolig att jag inte kommer va kvar om hon ångrar sig ? Eller har hennes tankar börjat rulla nu?? Fattar ingenting!!!!

  • Anonym (b-pappas fru)
    barbapappa01 skrev 2011-08-23 21:09:24 följande:
    Lite kort; Egentligen är det inget speciellt som ar "lösts ut" nu utan kanske snarare att vi nått vägs ände efter nästan fyra månaders kamp. Det har varit hemligheter och lögner varvat med perioder av stor närhet och goda samtal.. Sista månaden har vi fått bra hjälp av rådgivningen och bestämde oss för att försöka kämpa ett halvår för att hitta tillbaka.
    Hon ville dock inte släppa kontakten med mannen hon var/är förälskad i och då fanns/finns inte längre förutsättningarna för att komma vidare tillsammans. Visserligen tar vi inget definitivt beslut förrän imorgon men jag tror inte att någon av oss egentligen har någon större förväntan att ska lyckas "trolla fram" en anledning för oss att fortsätta kämpa tillsammans ett tag till..

    Hon väljer att lämna mig och vårt gemensamma liv med pojkarna - för att bo själv och försöka "hitta sig själv", något lite svårdefinierat som innebär att hon ev. får möjlighet att fritt kunna ha kontakt med din vän och fortsätta/fördjupa den relationen (lite beroende på andra omständigheter iofs.)

    I nuläget känner jag en förtvivlan och kanske även en viss bitterhet över att jag - efter alla dessa månader - fortfarande inte förstår hennes känslor och tankar i allt detta. Jag har försökt att definiera det som en slags livskris och även erbjudit mitt stöd i detta. Vill inte lämna henne i sticket av fel anledningar.. Tyvärr kan jag inte längre göra något för henne. It's out of my hands..  (bra låt förresten av Milow, som jag lyssnar mycket på)
    men nu är det ju inte så...maken är något dramatisk när han skriver inlägg ibland :). Varför skriva så här när vi inte hade tagit nåt beslut än?
    Vi ska väl inte lufta all vår byk på nätet men jag ville att vi skulle fortsätta försöka, har ingen kontakt med "den andre" nu och har inte haft speciellt mkt kontakt alls under en längre period. Det kändes helt enkelt bara så fel att skiljas. Samma dag som maken skrev detta (på fm), satt vi på em ca 2 timmar och pratade, då var det nog i det närmsta klart men jag kände att jag inte kunde stå för orden "jag vill skiljas", så vi är inte där... Kan inte garantera var vi är om ett halvår, ett år, men just nu jobbar jag iaf ännu mer på saken :).
  • Milk and Coffee

    barabapappas fru: vad glad jag blir att ni pratar och försöker lösa, din situation verkar väldigt lik min så jag vet hur du känner. Men har man någon glöd kvar och man kan få det att fungera tror jag det är bäst att kämpa...lycka till båda två

  • Anonym (Osäker)

    Känner igen det där med dramatiska män. :) Hoppas att det går bra för er!

    Här är det måndag efter en helg när vi har grälat och däremellan försökt undvika varandra. Jag borde vara utvilad men känner mig mest dränerad.  

  • Anonym (me)
    Anonym (Osäker) skrev 2011-08-29 08:35:14 följande:
    Känner igen det där med dramatiska män. :) Hoppas att det går bra för er!

    Här är det måndag efter en helg när vi har grälat och däremellan försökt undvika varandra. Jag borde vara utvilad men känner mig mest dränerad.  
    Barbapappa må vara dramatisk eller vad ni vill kalla det.... men

    Jag tror barbamamma och alla andra i liknande situation ska vara jävligt glada att ni öht fått en ny chans. Att ni har män som är villiga att ge er en ny chans trotts att ni svikit dem , för det skulle lika gärna kunna varit så att de drog från dag ett.

    För mig som varit i barbapappas situation så känns det som väldigt dålig smak och lite cyniskt att läsa inlägg om "dramatiska män" etc....för låt oss inte glömma att det trotts allt är NI som har felat. Vilka anledningar eller ursäkter ni känner att ni haft är egentlige ointressant , för ni hade lika gärna kunnat avsluta era förhållanden innan ni inledde något nytt eller hur ?
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (me) skrev 2011-08-29 10:01:46 följande:
    Barbapappa må vara dramatisk eller vad ni vill kalla det.... men

    Jag tror barbamamma och alla andra i liknande situation ska vara jävligt glada att ni öht fått en ny chans. Att ni har män som är villiga att ge er en ny chans trotts att ni svikit dem , för det skulle lika gärna kunna varit så att de drog från dag ett.

    För mig som varit i barbapappas situation så känns det som väldigt dålig smak och lite cyniskt att läsa inlägg om "dramatiska män" etc....för låt oss inte glömma att det trotts allt är NI som har felat. Vilka anledningar eller ursäkter ni känner att ni haft är egentlige ointressant , för ni hade lika gärna kunnat avsluta era förhållanden innan ni inledde något nytt eller hur ?
    Men hela den här tråden verkar vara dålig smak för dig och jag förstår egentligen inte varför du är här eftersom du tar varje tillfälle i akt att fördöma oss. Vi vet redan att vi gör fel, tack så hemskt mycket. 
    De flesta av oss verkar också älska våra män och ha som mål att få det bra hemma, trots att vi har gjort omvägen kring en annan man för att komma på den saken.

    Gnäll och fördömanden är väldigt osexiga egenskaper så jag hoppas att du låter mindre bitter på riktigt än här.  
  • barbapappa01

    Jag har inte tänkt att prata så mycket mer om vår relation här, eller i alla fall inte utifrån mina känslor och behov av att lufta - på det sätt jag gjort tidigare. Vill någon veta något om mina innersta tankar och känslor så får ni kontakta mig privat så ska jag gärna svara.

    Efter den senaste tiden så har jag dels ett mindre behov av att lufta mina känslor på det här sättet - men jag har också insett att det (faktiskt) blir lite jobbigt för min fru eftersom jag vet att hon läser här.
    Det handlar nu inte om vem som gjort vad, vem som varit dum och felat - utan om respekt för att man har olika behov och sätt att bearbeta krisen i relationen.

    I mitt/vårt fall så är det nog så att vi "använder" forum på lite olika sätt och har delvis olika syn på kommunikationen här. För mig har forum (och denna tråd) varit en bra plattform och möjlighet att lufta mina känslor - ibland väldigt dramatiskt (ja) utifrån väldigt akuta/primitiva känslor.. I en kris så svänger detta givetvis fram och tillbaka, något som blir stressande för henne att läsa om (kan jag förstå).
    Även om vi är anonyma så blir det jobbigt för henne att läsa beskrivningar som inte är särskilt "objektiva" (vilket de ju inte heller varit, och inte heller varit syftet - för mig).

    För att svara "för henne" så kan jag alltså ärligt säga att hennes reaktion inte på något sätt handlar om att ursäkta sina egna val eller handlingar, detta har vi själva pratat om och rett ut. Hon tycker bara (fullt förståeligt) att det blir stressande att läsa att "vi ska skiljas" när hon själv inte upplever att beslutet är taget..
    Att jag visserligen skrivit/antytt att det inte var helt bestämt - väger ganska lätt i sammanhanget..

    Sista uppdateringen här - angående mina känslor och vår relation;
    När det kom till kritan så bestämde hon sig för att faktiskt bryta med sin vän, hon förstod (tror jag) äntligen att det inte funkar att hon har en relation med honom (även om det inte handlat om någon romantik de senaste tiden). För att det ska vara möjligt att ens försöka hitta tillbaka till vår kärlek, känslor och tillit så är det bara att välja.. Det har hittills varit förtvivlat svårt för henne att nå fram till detta beslut (och tro/känna själv att det måste bli så fullt ut), hon har lovat men brutit sina löften gång på gång på gång..

    Nu, inför ett fullständigt skarpt läge så trillade alltså poletten ner och jag litar på att hon kommer att stanna "hos mig" fullt ut tills vi får en känsla för vartåt det lutar.. Enkelt är/blir det inte, det finns en hel del oro och frustration både här och där.. Men hon har lovat mig att själv, aktivt och ärligt berätta om hon vill avsluta vårt och flytta till sin egen frihet.
    Känslomässigt innebär detta att jag får möjlighet att bli av med mitt kontrollbehov och min ständiga oro att bli sviken, bedragen med allt vad det innebär med nya kontakter och lögner. Jag mår mycket bättre redan. Det som hänt har jag i stort sett redan lagt bakom mig, förlåtit och försonats med.

    Däremot är vårt äktenskap långtifrån "räddat". Jag känner mig visserligen "hyffsat" älskad men kärleken och tilliten är givetvis rejält stukad - och jag vet att det inte är känslor för mig som fyller hennes hjärta just nu. Det kräver en hel del mod, självkänsla och "mindfulness" att hantera..
    Jag kan bara hoppas att jag själv orkar hålla i min egen kärlek och längtan till henne trots att jag inte känner mig helt unik, utvald och älskad - så som jag egentligen behöver för att vara helt trygg i relationen..

    Härmed önskar jag er alla innerligt lycka till med allt i era liv, tackar för alla glada tillrop och den uppriktiga värme jag upplevt från er. Undrar ni något speciellt så får ni kontakta mig privat så ska jag svara efter förmåga.

    kram
    Barbapappa  Hjärta


    ~ Det är ingen manick, det är en mojäng! ~
  • Anonym (me)
    Anonym (Osäker) skrev 2011-08-29 11:05:25 följande:
    Men hela den här tråden verkar vara dålig smak för dig och jag förstår egentligen inte varför du är här eftersom du tar varje tillfälle i akt att fördöma oss. Vi vet redan att vi gör fel, tack så hemskt mycket. 
    De flesta av oss verkar också älska våra män och ha som mål att få det bra hemma, trots att vi har gjort omvägen kring en annan man för att komma på den saken.

    Gnäll och fördömanden är väldigt osexiga egenskaper så jag hoppas att du låter mindre bitter på riktigt än här.  
    Jag kan förstå att det är svårt att ta kritik , det tycker väl de flesta. Medhåll är väl alltid lättare.
    Det jag kriticerade i mitt senate inlägg var inte er otrohet i sig utan ert sätt att förlöjliga era partners reaktioner på en situation som ni trotts allt försatt dem i.

    Sett från min synpunkt låter det lite som om jag slår någon i skallen med en bräda och sedan sitter och småskrattar över personens reaktion med mina kompisar.... andra som själva slagit brädor i skallen på folk lär säkert tycka det är skitkul , de som själva blivit slagna i skallen någon gång lär inte tycka det är lika roligt. Speciellt när det handlar om människor som är villiga att förlåta att jag drämde en bräda i skallen på honom / henne.
  • barbapappa01
    Anonym (me) skrev 2011-08-29 11:23:40 följande:
    Jag kan förstå att det är svårt att ta kritik , det tycker väl de flesta. Medhåll är väl alltid lättare.
    Det jag kriticerade i mitt senate inlägg var inte er otrohet i sig utan ert sätt att förlöjliga era partners reaktioner på en situation som ni trotts allt försatt dem i.

    Sett från min synpunkt låter det lite som om jag slår någon i skallen med en bräda och sedan sitter och småskrattar över personens reaktion med mina kompisar.... andra som själva slagit brädor i skallen på folk lär säkert tycka det är skitkul , de som själva blivit slagna i skallen någon gång lär inte tycka det är lika roligt. Speciellt när det handlar om människor som är villiga att förlåta att jag drämde en bräda i skallen på honom / henne.
    förstår din reaktion och tanken med ditt inlägg men kan försäkra att det inte finns/fanns någon sån grund i min frus reaktion. Hon har mått så dåligt över allt som hänt och kämpar (tror jag) ännu med att förlåta sig själv och försonas - kanske än mer än vad jag gör..
    Hon reagerade, som sagt, på att det fanns en slags oemotsagd "verklighetsbeskrivning" som sa att vi skulle skiljas trots att detta inte var sant. Jag hade inte uppdaterat sedan mitt senaste "utspel".. Det var inte mer än så, i vårt fall.

    Jag tror inte heller att det är någon generell sanning/upplevelse att man (om jag uppfattar dig rätt) "hånar" oss svagsinta äkta män som inte tål mer... I alla fall inte från de kvinnor som uppriktigt kämpar med sig själva, sina känslor och sin vacklande kärlek. De vill ju försöka hitta tillbaka, eller få hjälp att avsluta på ett bra sätt.. De kvinnor som verkligen är så känslokalla att de inte bryr sig - har nog redan lämnat tidigt i processen utan större tanke på konsekvenserna.
    De är nog inte i den här tråden och läser/skriver. Det är i alla fall min bild.. Glad
    ~ Det är ingen manick, det är en mojäng! ~
Svar på tråden Inte kär i min man