Inte kär i min man

Vad roligt att höra från dig! Låter som om du har ordnat det jättebra för dig. Du är verkligen modig som vågat ta språnget, önskar dig lycka med nya livet och nya mannen!

På  min front är inget nytt. Min man och jag lever separata liv till stor del, men vi har inte grälat så mycket i höst utan kommit överens om att försöka hjälpas åt och dra åt samma håll. Jag har satsat mycket på jobbet och fått fina resultat sedan semestern och känner mig väldigt lyft och stärkt av det.
På fritiden gör jag så mycket jag kan för att tanka energi: tränar, ägnar mig åt hobbies, träffar vänner och går ut på bio och restauranger ganska ofta. Jag försöker på något sätt föreställa mig hur mitt liv som singel skulle kunna se ut och jag börjar inse att det nog kan bli bra om jag väljer den vägen. Det är så enormt stor skillnad mot hur jag mådde förra vintern som var som ett långt, tröstlöst helvete. Dit vill jag aldrig igen och det är så skönt att inse att jag inte behöver dit heller. 
Jag träffade min "nya" vän i höstas och det var ljuvligt att få fly från verkligheten i ett dygn. Det kommer nog dröja innan vi ses igen, om vi ens kommer att göra det. Han är en jättefin människa och jag skulle gärna vilja lära känna honom mer men just nu verkar det inte bli så. Det är tråkigt, men går bra.

Tänkte faktiskt på er och hur det hade gått, jag har kommit i en neråtspiral igen. Jag har verkligen verkligen försökt älska min man men det går inte mer än på vänskaplig nivå. Det har lagt sig lite med den andre vi har ju inte haft någon som helst kontakt och kommer inte ha i framtiden heller men jag saknar så känslan av att tända på någon av att vilja ha sex för att jag är tänd. Nu tvingar jag mig själv. Allt annat funkar vi har ju stort umgänge och sköter våra sysslor som vi ska men jag känner att jag dör lite mer för varje dag samtigit är jag livrädd för att lämna har inga syskon, väldigt liten släkt, en sjuk mamma som jag tar hand om och så har jag ju det bra med allt förutom kärleken barnen älskar sin pappa och DE har det ju bäst så här så jag kämpar på och önskar att det kunde kännas bättre och hatar mig själv för att jag inte kan känna mer...

Jag kände till sist att skulle jag stanna fick jag nöja mig med vänskapliga känslor, men det kändes inte rätt vare sig mot mig eller honom. Och jag var rädd att även om jag skulle tvinga bort känslorna för den andra skulle samma sak hända igen längre fram, antingen med samma man igen eller med nån annan. Nu när jag hade öppnat "Pandoras ask" så att säga.

Men det känns konstigt nu att inte ha någon som helst kontakt med hans släkt. Det känns verkligen som att jag har hamnat ute i kylan, en av hans systrar har till och med tagit bort mig som vän på fb... snacka om markering.

Jag saknar inte att bo ihop med min exman, saknar inte hans närhet heller. Men jag kan sakna honom som vän och att resonera om vissa saker. Vi har ju ändå haft 18 år ihop och känner varandra och varandras släkt och vänner väldigt bra. Det är inget som ersätts lättvindigt med någon ny man. Tur jag har många vänner som också funnits med sen evigheter tillbaka och funkar lika bra såna gånger.

Jag undrar också hur jag kommer att må när allt fix har lugnat ner sig och jag har mina barnfria veckor. Kommer jag att klättra på väggarna eller kommer jag att njuta av lugnet och min frihet att göra vad jag vill? Jag är ju så van att alltid ha fullt upp hela tiden. Har tidigare längtat efter att skala ner och få mer tid, nu får jag känna om det är så jag vill ha det...

Gruvar mig också inför julen. Min exman kommer att göra en långresa i 3 1/2 vecka över jul och nyår med barnen för att fira sin 50-årsdag utomlands. Något han pratat om i flera år. Det var såklart tänkt att vi fem skulle göra den  tillsammans, men nu har ju jag hoppat av tåget. Det kommer att bli skitjobbigt är jag rädd...

Det är drygt fyra månader sedan jag lämnade min man. Och jag ångrar inget. Liten utvärdering för mig själv:

Maken: När jag tittar på honom känner jag inget. Vi fightas om småsaker men överlag går det jättebra. Vi träffas och äter söndagsmiddag osv ibland. Två månader efter jag flyttat träffade han en annan. Efter två månader introducerade han henne för barnen. Liiite väl tidigt enligt min smak. Det är en konsitg befrielse att han träffat någon och jag önskar honom all lycka.

Barnen: för våra fina tjejer går det över all förväntan. De pratar om hemma hos mamma och hemma hos pappa. Vi bor 5 min gångvägen ifrån varandra och det är gukd värt i deras ålder (4 & 7). Minstingen är väldigt mammig, näst intill klängning, men svårt att avgöra om det även har med åldern att göra.

Släkten: det var verkligen tufft att förlora halva släkten, men jag tror att med tiden återknyter man vissa band. Jag är väldigt förvånad över hur andra tar på sig rätten att vara sårad/sviken. Jag har lämnat min man, och ja tom svikit honom, men inte dem. Hans syster vände mig ryggen. Föräldrar sa saker osv. Men jag känner att med tiden så blir det bättre. Och ärligt, det är ganska skönt att slippa en svärmor...

jag: ja detta är den svåra biten. Jag känner mig ensam. Hade önskat mig någon singelvännina. Alla jag umgås med är fruar, har familjer och fullt upp med sitt liv. Känner mig som en varböld ibland, som att jag inte passar. Blir inte bjuden på parmiddagar direkt. Ensamma veckor är tuffa, framför allt en hel helg utan något inplanerat. Förut kunde jag drömma om en lång söndag på soffan, men efter några gånger ger det mer ångest än välbehag. Jag känner mig ibland begränsad, hade behövt två armar till. När man har barnen måste man orka allt själv. Står man i kön till något och den ena blir kissnödig, måste alla lämna och gå på toa. Sen får man glatt ställa sig sist i kön igen. Jag känner mig lite begränsad. Men oxå att jag njuter mer av barnen.
Jag har inte riktigt tytt mig till någon, har inte riktigt tyckt att jag som valt detta, förtjänar några sympatier.

Kärleken: jag lämnade ju min man för att jag kände en enorm kärlek till en annan. Han finns fortfarande i mitt liv, inte fullt ännu då allt med hans seperation inte är helt klart än. Han är ett fantastiskt stöd. Men eftersom vi inte kan vara tillsammans riktigt än så är det även fruktanstvärt påfrestande. Så mycket som vi vill göra, dela och uppleva, men det kommer.

Milk and Coffee: vad jobbigt att du vacklar just nu. Jag känner igen mig så i just det där med att inte tända på min man längre.
Om vi nu ska prata sex, så var min affär något av ett sexuellt uppvaknande för mig. 
Min man och jag var unga och väldigt oerfarna när vi träffades och vi har väl egentligen aldrig fått till något bra sexliv, trots tappra försök. Jag har nog större lust än vad han har dessutom. Men jag har varit "nöjd", tyckt att sexlivet är ju inte allt, alla andra har nog inte heller så passionerat i sängkammaren efter många år tillsammans och så vidare.

Och så träffade jag den andre mannen och insåg att jag överhuvudtaget aldrig haft bra sex förut. Men då! Oj, oj, oj...  vad har min man och jag sysslat med i alla år? Det var som att få åka Ferrari efter att ha skumpat på stadsbussar i alla år!

Nu kan man ju inte bygga ett förhållande på sex enbart... men jag vet inte om jag kan tänka mig att avstå från ett bra sexliv resten av livet för att åka buss igen. Svårt det här. Min man och jag har överhuvudtaget inte sex sedan drygt ett år så jag behöver åtminstone inte låtsas med honom. Men jag längtar också efter att få drabbas av den där totala kåtheten som gör att man tappar all sans och bara... är.

 

Ja det är en svår sits. Jag blev ju påkommen med min otrohet och jag har i klartext berättat för min man att jag bara känner vänskap för honom och egentligen sagt att det är inte rättvist för någon av oss att vara kvar men han håller mig krampaktigt kvar trotts att han innerst inne vet att jag inte attraheras av honom längre. Förstår inte hur man orkar vara kvar i något sådant. Jag försöker så gott jag kan och han är ju så snäll och bra och go och att ta steget till total ensamhet med barnen varannan vecka är svårt speciellt när man har en så snäll man som låter mig hållas som försöker så fruktansvärt mycket att rädda vårt äktenskap han gör allt rätt det är mig det är fel på och jag hatar mig själv för det. Vill ju så gärna älska denna fantastiska man men samtidigt längtar jag såååå efter att blir riktigt riktigt kåt. Finns så många rötägg och jag har något jättesnäll så vill jag itne ha det vad är jag för människa?!

Jag är glad för er andra att det funkat ok för er. Förstår att det inte är en dans på röda rosor men att det fixar sig.

Tack me för din insikt alltid bra att höra från den andra sidan precis som med barbapappa. Vi gick i parterapi men hon var inte riktigt bra och vi kände nog båda att vi kunde prata med varandra så vi behövde henne inte tyckte vi för då pratade vi ju om allt men min man hoppas fortfarande att jag ska få känslor för honom igen och det hoppas jag med för han är så underbar jag vill verkligen ha detta liv jag vill känna lust till honom. Tyvärr är det svårt med lust efter många år speciellt för kvinnor verkar det som eftersom vi tänder väldigt mycket med hjärnan och väldigt lite rent fysiskt. Jag tänker kämpa på för jag vill inte gå bort från någon som är så bra och ett liv som ändå är så bra samtidigt är det inte rätt mot honom att leva såhär även ifall han vet men han hoppas ju att det ska ändras och gör det inte det inom några år så får jag ta ett beslut då.