Inte kär i min man

Min nyvunna lust spelade stor roll även för mig. Den visste jag knappt att jag hade. Och jag tror aldrig att jag hade kunnat hitta den med min make. Vi hade alldeles för många plan där vi inte var samspelta. Kommunikation var överhuvudtaget inget för oss. För bådas skull är jag glad att jag orkade lämna. För att han som make inte skulle fortsätta ett ganska förnedrande liv där han skulle brottas med tanken vad jag gjort, känt och upplevt. Att han inte duger. Det tror jag äter upp just en "snäll" make som honom.

Det finns aldrig någon garanti att något skall fungera (nytt förhållande) eller att man kan rädda ett redan existerande (efter en otrohet). Men man måste ta ett beslut ifall man vill lämna och testa ett nytt eller om man skall ge det gamla en ärlig chans. Att stå halvvägs emellan de båda har i mina ögon ingen chans att rädda det gamla. För det är oundvikligt att man både äter kakan och behåller den. Och precis som Anonym (me) skriver så blir det så att någon vinner kärleken och då oftast den nya. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor alltid är nyfikna på nya upplevelser så länge  - speciellt om vi kan behålla (den inbillade tryggheten) i det man redan har.

Sen kan man i eftertankens kranka blekhet alltid tycka att man borde ha gjort tvärtom. Att man borde ha separerat helt direkt. Eller behållit den gamla partnern. Men det är ofta en insikt man kan stå för efter man har utvärderat det hela och har svaret i handen. Men innan dess så vet man inte. Kärlek är inte så svårt att finna. Det svåra är att behålla den. Och om vi är olyckliga där vi befinner oss men aldrig vågar testa alternativet så är risken stor att vi fortsätter att leva missnöjda.

Testa alternativet - vad betyder det?

Det beror på vilka värderingar man själv lägger in i detta. För vissa kan det vara att följa förälskelsen och bryta upp med risk att man senare kanske upptäcker att man har valt fel. För andra kan det vara att bryta med den andre och fokusera helt på sin partner och ge förhållandet en ärlig chans med samma risk att han senare inser att man valde fel. men det finns inget som säger att det inte skall fungera. Det är upp till var och en att bedöma. Utifrån den egna situationen och det förhållande man har. För det finns de som faktiskt har blivit lyckligare med en ny partner och när en tid har gått så har även den som blev lämnad insett att det kanske var bäst så (och den personen har hittat en ny partner och är lycklig). Och likadant för de som bestämmer sig för att hitta tillbaka till varandra. Men har varit så nära att förlora varandra att man nu är mycket mer försiktig och omtänksam om varandra. Ungefär som när man har varit nära att förlora någon i en olycka eller likn. Visst kan taggarna finnas kvar men kan man kommunicera och är öppen om det hela så kan det leda vidare till en starkare samhörighet och kärlek än den hisnande förälskelse som man i det andra valet hade känt men som hade följts utav att den falnar och sedan vad? 

Möjligheterna finns där. Sedan är det upp till var och en att välja. Men man får inte glömma att man är två personer i det hela. Och att lura den andre (och sig själv) genom att inte ta ett beslut och köra dubbelt brukar aldrig sluta bra.

Hej på er!

Jag har läst en del av era kommentarer och känner igen mig i en del.
Jag har ett Okej förhållande till min sambo sedan 11 år. Vi har två barn som fortfarande är
små och kräver mycket men jag tror inte det är det som gjort att jag hamnat i denna sits.
När jag kom tillbaka från min senaste föräldraledighet kom jag att få en kollega som jag sedan dess
har utvecklat en stark förälskelse (läs kärlek) inför. Eftersom han verkade tycka om mig också så
hamnade jag i en för mig helt underbar situation på jobbet- Besvarad kärlek. Denna man visade
sig också ha en så stark attraktionskraft på mig som jag aldrig tidigare upplevt och inte trodde fanns!!!
Så underbart det var att stå nära honom, känna hans doft, hans manlighet och blickar. Vi försjönk i varandras
blickar och jag saknade honom oerhört redan på fredag och fick vänta på måndag när vid sågs igen.
Jag tror att han från början var attraherad av mig och beundrade mig, vi hade många samtalsämnen
som var djupa och det fördjupade känslorna, det fanns saker vi båda saknade i våra relationer men hans
känslor för sin fru verkade starkare än mina. Nu, ca 1 1/2 år senare så har vår relation förstärkts ytterligare,vi
talar öppet om att vi saknat varandra och jag tror han älskar mig också eller är väldigt förälskad.
Men det kan aldrig bli vi, det vill nog inte han och inte jag heller då våra familjer kommer främst. Men nog
känns det märkligt att vara svartsjuk på hans fru (fast jag tycker synd om henne samtidigt) och ibland
får jag en så oerhörd tomhet inom mig, särskilt på fredagarna när jag känner hur mycket jag saknar
hos min man som jag aldrig varit så här intresserad av.
Kanske blir det jag och min kärlek senare i livet men mest troligt inte och då är vi ju också kanske förändrade...
Jag tycker nog inte att kärlek är fult när den kommer i den här formen, många kanske tycker synd om hans fru men vi är ju inte fysiskt otrogna bara psykiskt och har aldrig närmnt de tre orden jag älskar dig....
Jag tycker mest synd om mig själv som aldrig får uppleva dessa känslor i mitt liv "på riktigt" jag är glad att
han finns och att jag känner om jag gör men är det inte orättvist att hans fru får ha honom för sig själv?
Kommentera gärna

Anonym, det var ungefär såg det gick till för mig oxå. Jag tog först avstånd från min man, ett ganska tydligt som jag ev tror var ett rop på hjälp, för det var i ett väldigt tidigt stadium i min förälskelse. Sen flydde jag in i min "mailförälskelse". När maken kom på den, fanns ingen fysisk kontakt då, vändes min värld upp och ned. Vi åt en göraslutlunch, höll handen och bet ihop. Men det tog inte många dagar, jag ville inte vara utan honom. Det tog två månader för mig med många tårar i tvättstugan över svek mot familj, förlorade drömmar osv. Även om sättet att lämna på var fult, så tror jag i slutändan att vi båda på vars ett håll blir lyckligare. Två månader efter jag flyttat ut hade maken hittat ny. Vi har fortsatt att gå i familjerådgivning för vår framtida relations skull och jag tror att vi kan få en fin vuxen relation.

Anonym: ja det är ju verkligen strongt att ni inte gjort något fysiskt. Din relation med din man har ingen chans så länge han finns i bilden så om du mår bra av att ha en förhållande med denna man som inte är fysiskt och det stannar där och du känner att du kan leva med det så tycker jag att du kör på men du kanske ska tänka dig hur du egentligen hade velat ha det och om det är så hälsosamt att tråna efter någon du aldrig helt kan få, du lever ju ett halvt liv. Lite så var det för mig fast jag gick ju även den fysiska vägen men han ville ha kvar sin familj och det sa han från början så när det small så försvann han totalt. Jag saknar honom fortfarande men även ifall jag skulle lämnat hade jag ju inte haft honom och då fick ajg överväga om ajg ville vara själv och ännu så länge har itne det övervägt för de andra ii tråden som lämnat de har ju lämnat för sin andre och har tryggheten av honom så var det ju inte för mig. Nu har det ju gått ett halvår och jag försöker med min man men det går upp och ner.

det slår mej titt som tätt, både i verkliga livet o på nätet, hur många vi är.
Det dräller av oss o jag börjar tro att livslånga relationer inte är nåt att ha.
Jag har varit singel i 2,5 år nu efter 25 års samlevnad med en o samma man.
Jag känner SÅÅÅÅ igen mej i era berättelser o vet att ljuset finns i slutet av tunneln! Jag skulle inte återgår för alla miljoner som finns. Att vara fri är mer värt än nåt annat! Vägen kan vara snårig o lång men det är värt varenda steg.
bara en reflektion.....

Hej 

Jag är så glad att jag hittat denna tråd där jag ser hur många av oss som sitter i liknande situationer..... det är ju sällan något man kan prata med någon hemma om...

Jag har varit tillsammans med min man i 25 år och det har varit bra, vi har aldrig bråkat men jag känner att jag mina känslor har svalnat sakta men säkert. Vi har tre underbara barn och ett bra liv med radhus och sommarställe... men ibland känns det som om det står mig upp i halsen och jag lever bara detta liv för att jag ska och inte för att jag väljer det av egen vilja.....

Det svåraste just nu är är att jag har blivit hopplöst och olyckligt förälskad i en mycket yngre kollega. Vi har haft intensiv nätdejting ett tag nu, träffats lite privat (dock inte haft sex fast vi så innerligt vill) Vi är båda medvetna om att det vi aldrig kan bli ett par p g a åldersskillnaden, men hade det inte varit för det hade vi satsat stenhårt.
Dessutom har han nu fått nytt arbete i en stad 35 mil härifrån så han flyttar om en månad och jag är så förkrossad för han har verkligen fått mig att leva upp......vi har pratat om att träffas för att få ha sex en gång i livet tillsammans och det får mig matt och gråtfärdig....
Vi kommer troligen fortsätta nätdejta ett tag hoppas jag, men att inte få se honom mer 

Jag har så dåligt samvete för allt detta men kan inte stoppa det heller......

Min man och jag är nog båda medvetna om att vi är inne i en labil fas där det kan gå åt vilket håll som helst, jag hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner hur det än går.