Förmodligen finns det många fler än mig som är evinnerligt trötta på bb-väntan. Och jag vet att det startats trådar i detta ämne förut men jag kände att det nog behövs en till... Så välkomna hit, alla ni som liksom jag snart funderar på att gräva ner er någonstans och (nästan) ge upp det här med barn. Eller iallafall håller på att bli lite galna på kuppen. Här kan vi stötta varandra eller bara ösa ur oss all frustration.
Hej igen Qermit!
Är ni med i forever families? Ett tips är att komma på riksträffen som är i augusti, den var vi på även året innan vi fick barn och det tyckte vi verkligen var jättekul. Allt blev så verkligt! Den är i Ljungkile i år.
Japp, vi är med i FF men just nu känns det inte som jag kommer orka åka på riksträffen... Ska ni dit?
Ja, vi ska åka, såvida vi inte är i SA.... Det är klart att ni ska orka. Tänk då är det ju verkligen nära om det inte redan har kommit BB. Kommer ihåg ett år att det var ett par utan barn som var på riksträffen, de hade fått barnbesked dagen före, alla gladde sig så för deras skull:)
Om vi inte får BB nu i sommar vilket vi hoppas så klart, då får vi stället se fram emot deras vår som ska vara så fin med de lila träden m.m. Förra gången åkte vi i februari, då var det fortfarande sommar, de reade ut sommarkläder i affärerna, perfekt inför den svenska sommaren, jag ville shoppa hur mycket som helst. Nu är garderoberna fulla, så om vi får en tjej till behövs det inte mycket shopping. Får se vad det blir.
Jag tycker att vi bestämmer att vi är i SA allihop då 
!
Hihi, "bitter SA-tråd med lite Colombiakrydda" går alldeles utmärkt för min del. Om vi inte hade fått chansen att söka genom La Casa så hade vi antagligen stått kvar i den sega SA-kön 
Fast till augusti måste både Qermit och Gracel ha fått BB, annars blir jag otålig för er skull 
Fan...jag är otålig för er allihopa!!!!
Tack för otåligheten!
Tack för otåligheten!
Åh känner igen känslan, jag kände skarpt att "Gräv ner mig någonstans och ta fram mig igen när det börjar närma sig på allvar".
Vi längtade sammanlagt barn i 12 år innan vår goa kille kom tillslut (just honom fick vi vänta på i 8 mån från bb till rb).
Några sa innan när vi väntade som mest att "sen när ni väl fått ert barn är all väntan och längtan som bortblåst", så kände inge jag alls, jag är glad och stolt över allt vi gott igenom, ser det som en skitjobbig men lärorik tid i vårt liv, och känslan som jag hela tiden bar med mig var att vi "måste vänta på ett väldigt speciellt barn". Det är vårt livs största sanning!
Önskar er som väntar all lycka till och att barnbeskeden rasar in snabbt som blixten!