Barnaboken

Känner att jag vill skriva några ord till TS också, är du kvar i tråden? Hur ser du på AW nu? Har du börjat läsa somna utan gråt som jag såg att du hade hemma? Börjar du se AW och SM med lite andra ögon?

Jag tyckte inte heller SM verkade så konstig i början, men ju mer man djupdyker desto mer ser man att något är allvarligt fel. Och det vidrigaste av allt är att när det går snett så uppmanas föräldrarna att fortsätta, istället för att bryta och inse att det inte passar för just det här barnet. Nästan alla nyfödda behöver äta på natten även efter 4 veckors ålder. Det vet man. Det finns studier på mycket, även på bebisars ät- och sovmönster. Och man vet att barn utvecklar olika ätmönster beroende på massor av saker, personlighet, storlek, förbränning, mjölkens sammansättning, lagringsmöjlighet i brösten osv osv. Det är därför man rent vetenskapligt har kommit fram till att fri amning är det bästa för barnet, det stimulerar produktionen bäst att låta barnet amma fritt vid behov, inte efter schema. Så småningom sätter de flesta barn ändå sitt eget schema (men inte alla) och då utgår man helt enkelt från det.

Att medvetet låta dem skrika av hunger för att en kvinna helt utan kompetens har skrivit ett schema där mat på natten inte längre ingår, det frångår varenda en av principerna inom AP. Respekt och lyhördhet kan man ha på många sätt, men inte genom att så tydligt gå emot barnets yttersta behov. Hunger är trots allt det grundläggande behov som är mest självklart hos alla föräldrar, till skillnad från närhet som de flesta som hyllar AW inte alls anser är ett behov över huvudtaget utan något tillgjort hos bebisar som de ska vänjas av med. Så länge hennes metoder resulterar i att bebisar tvingas skrika av hunger, av brist på närhet, av brist på respekt och lyhördhet och att detta enligt henne är precis som det ska, så länge kommer jag att fortsätta kritisera hennes mallar och scheman.

Angående social delaktighet så är ju det åtminstone enligt mig något som sker helt naturligt i ett hushåll. AW må ha satt namn på det som var självklart i vartenda hushåll på 80-talet. Idag ser samhället lite annorlunda ut dock, med stress och tidsbrist på alla vis. Tiden med barn och familj måste kanske i många fall struktureras upp bättre, för att barnets behov inte ska hamna i skymundan. Men även detta finns det också andra författare som berör, som överlag har vettigare åsikter och därför känns det som sagt fel att plocka russin om man kan få hela kakan någon annanstans (Juul tex). Inom aktivt föräldraskap och nära föräldraskap (som jag personligen ser en stark koppling mellan på många sätt) så är det fullkomligt självklart med delaktighet. Så det är absolut ingenting hon är ensam om. Men där går man ett steg längre och talar om delaktighet även i kommunikationen! Att man kommunicerar med barnet på en ömsesidig och respektfull nivå där barnet är delaktigt i dialogen och känner sig bekräftad och hörd. Detta är dock en punkt som AW har missat.

CIO är förövrigt en förkortning av skrikmetoder (Cry it out). Sömnträning som resulterar i att bebisen lämnas att skrika ensam. Det är tyvärr just vad AW uppmanar till.

Därför att jag har en pyttebebis som jag vill vara med så fort hon är vaken. Därför har jag inte tid att läsa långa texter på Internet om det ena och det andra och förklara varför jag anser mig följa det bästa ur Attachment Parenting och det bästa ur Barnaboken. Att andra sedan anser att jag inte följer AP gör mig inte så mycket, det är min känsla om vad jag följer som är det viktigaste och inte andras bedömningar. Också därför frågade jag dig vad du kortfattat gör som är Attachment Parenting och så får vi se hur mycket det går emot mig. För som sagt, jag har tagit det bästa ur båda - det bästa ur Barnaboken och det bästa ur Attachment Parenting. Och ja, de båda går totalt emot varandra och det är just därför jag har valt ut det bästa ur båda! Varför följa en metod slaviskt till punkt och pricka, om jag anser att det finns utmärkta bitar ur båda två?

Ap är inte en metod utan en inställning. Antingen är du AP eller inte.

Tycker ändå inte ni kan bedöma eftersom ni inte har inblick i någon annans bebisliv dygnet runt. Jag sitter och läser på bl.a. denna sida nu - www.ap.skorpan.se/ - och har läst den även innan mitt barn kom till världen. Inget jag gör eller känner går emot det de beskriver. Personligen tror jag att föräldrar som anser sig följa Attachment Parenting själva väljer ut händelser från dagliga livet där de anser att händelserna och valen man gör går emot Attachment Parenting.

Du tränar din nyfödda bebis till att bli självständig, att inte vara rädd genom att inte plocka upp, och att inte äta på natten samt äta, sova och umgås på bestämda tider enligt ditt schema. Hur i hela friden får du det att gå ihop med de övergripande punkterna som står på den sidan? Kallar du det respekt? Din bebis får inte amma när h*n villl. Får inte närhet när det behövs utan bara enligt schema. Tvingas till ensamtid på schema och får inte vara rädd. Är det respekt? Är det lyhördhet?

Jag anser att det dagliga livet får se ut precis hur som helst, men det ska präglas av en respekt och en lyhördhet för barnets behov oavsett hur livet ser ut! Det finns AP-föräldrar som upptäcker att deras bebisar sover bättre i egen säng, det är inget fel med det så länge det är på barnets villkor! Du däremot verkar tro att bara för att du använder ett verktyg inom AP och bär i sjal så kan du fullkomligt strunta i att vara lyhörd all övrig tid. Precis som ovan skrev så är det en inställning och det betyder att det präglar hela ditt samspel med bebisen, inte bara hur du i praktiken löser vissa vardagliga moment.

Men du har ju missat poängen. Det tog ungefär 2-3 dagar med "mitt" schema för att mitt barn skulle lära sig att få den dygnsrytmen. Direkt och än idag har det inte varit några problem. Övergången gick inte drastiskt till utan jag tog minut för minut och väntade bara lite för att vänja mitt barn vid att äta lite lite senare och lekte istället med mitt barn så att det blev glatt och glömde bort att det ville ha mat. Sedan när det var dags med mat (kanske en 10 minuter / en kvart fördröjt de första gångerna) var det inga problem alls. Inga tårar, ingen sorg, ingen panik. Och om mitt barn var pigg men det var dags att vila sjöng jag och gjorde det mysigt för mitt barn så att det skulle somna även om det bara ville vila en halvtimme första gångerna. Idag har mitt barn lärt sig att maten kommer var tredje timme oavsett om det är hungrigt eller inte, så när det är dags för mat blir mitt barn lyriskt och tittar efter mig för det vet att det är dags för mat. Och när det är dags för vila (oftast direkt efter varje måltid) är det väldigt sällan mitt barn håller sig vaket självmant. Schemat togs upp av mitt barn inom ett par dagar och övergången från "impulsiva matningar och sovtider" till schematiska matningar och sovtider var mjuk och enkel att anamma.

Så som sagt, lyhörd är jag och jag finns alltid där för mitt barn när det behöver. Jag tvingar inte mitt barn att äta eller sova utan det kommer fullt naturligt efter den mjuka övergång vi gjorde från impulsivitet till schema. Jag är en bättre mamma eftersom jag får sova bättre, och mitt barn är ett gladare barn eftersom det får sova länge på natten utan att vakna. Jag tror inte att spädbarn mår bra av att vakna, äta och sova när som helst, utan jag tror de mår bra av att få dygnsrytm så snart de personligen har möjlighet att lära sig det.

Det är du som väljer att läsa mina svar negativt. Jag finns alltid där för mitt barn dygnet runt, är mitt barn ledset eller rädd sitter jag hos mitt barn och pratar och rör vid det och smeker men utan att direkt lyfta upp. Jag lär mitt barn att platsen det befinner sig på är tryggt och mamma finns alltid där, och jag lär inte mitt barn att "kom till mamma för min famn är världens tryggaste plats och platsen du befann dig på är hemskt läskig!". Nu förstår du att jag överdrev med slutet av föregående mening, eller hur? Men det är det jag menar, det finns positiva och negativa delar i alla slags barnexperter och uppfostringsmetoder o.s.v. Ensamtiden mitt barn har är alltid i samma rum som jag är. Mitt barn sover i sin babylift så att jag bara kan lyfta ut babyliften i köket om jag är där, eller i vardagsrummet om jag är där. Och mitt barn är alltid så nära att om det öppnar ögonen kan det se mig direkt.

Dålig mamma? Nej, jag är oerhört stolt eftersom det fungerar perfekt för mig och mitt barn och vi båda två är ständigt glada och utsövda! Men det ska bli intressant att se när barn nummer två kommer ifall jag kan använda samma metod på det eller om jag måste ändra vissa bitar för att det barnet ska få det bra. För som sagt: alla barn är olika.

Att vara lyhörd för barnets behov. Barn skriker av en anledning och det är föräldrarnas uppgift att lista ut varför och tillfredsställa barnets behov. Att neka ett barn närhet eller mat för att det inte passar in i schemat är långt ifrån ett sådant förhållningssätt. Att tvinga ett barn till självständighet stämmer inte heller överens med grundtanken inom AP.  Barn är inte manipulativa. Barn skriker föräldrarna till sig och inte ifrån sig som AW påstår. Barn blir trygga och självständiga om deras känslor tas på allvar.
 För oss har det varit en självklarhet och för det behövs inget namn. Jag vet dock att mina tankar kring föräldraskap ligger nära AP men jag går inte runt och kallar mig AP-förälder eller AP-inspirerad. Jag tycker att många som gärna kallar sig AP-föräldrar överdriver betydelsen av verktygen och jag har säkert blivit avskräckt av det. Jag kan faktiskt förstå att du ser det som en metod om du bara har läst på detta forum. Det handlar inte om att bära i sjal, amma eller samsova. En förälder som flaskmatar sitt barn kan vara lika lyhörd som förälder. En del barn sover bäst i egen säng och ligger hellre på golvet än i en sjal. Det viktiga är att se till det enskilda barnet och vad det uttrycker. Sedan får man inte glömma bort sig själv heller och också inom AP pratar man om att hitta en balans. Barnet ska däremot inte behöva betala priset för föräldrarnas välmående utan man får göra förändringar som inte påverkar barnet negativt om det är nödvändigt.

Fast det är exakt den här typen av resonemang som strider mot AP. Inom AP vet barnet att maten kommer när helst barnet är hungrigt (eller som för den nyföddas del, att bröstet finns tillgängligt närhelst det behövs eftersom bröstet är långt ifrån bara mat utan också instinktiva behov av tex smärtlindring, tröst, trygghet osv) eftersom hela bebisens existens är beroende av att få veta att alla behov tillgodoses på stört, inte en kvart eller en timme senare eller för tidigt! En nyfödd bebis kan naturligtvis inte klockan. Och du har fel som påstår att ditt barn har lärt sig att maten kommer var tredje timme för det vet faktiskt inte nyfödda bebisar. De har ingen aning om hur länge det har gått mellan varje matning, eller vad klockan råkar stå på. Därför uppvisar du faktiskt ingen lyhördhet när det gäller ditt barns behov när du skriver att maten kommer var tredje timme och inte efter behov. Och enligt mig är det helt fel att behandla ett barn så. Oavsett om barnet är 3 månader eller 3 år. 1 månad eller 10 år.Fast det är ju bara din tro och den stämmer inte överens med AP eftersom vi anser att det är hälsosamt för barn att äta, sova osv när de behöver det och inte när mamma, pappa eller Anna Wahlgren har påstått att de ska det. På vilket sätt skulle en nyfödd må dåligt av att få sova när det är trött, och äta när det är hungrigt? Jag har verkligen noll förståelse för den typen av resonemang och det går liksom öht inte ihop med våra biologiska förutsättningar och de helt normala mönster som nyfödda har. Du anser att det första man ska göra när en bebis föds är att genast skapa en mall för denna bebis, medan vi anser att det är viktigare att följa bebisens egna mönster och således invänta bebisens mognad. Du verkar inte ens veta att bebisar inte har utvecklat en tydlig dygnsrytm förrän vid 3-4 månader. Det verkar inte spela någon roll för dig eftersom schemat är viktigare än ditt barns utveckling.Felet i detta resonemang är just att du tror att en nyfödd bebis lär sig att en plats är hemsk och läskig bara för att man plockar upp (enligt AW räddar) ett barn som gråter och är ledset! Det finns absolut ingen verklighetsförankring i det resonemanget utan är en saga påhittad endast av Anna Wahlgren i egen hög person! Och det har du anammat rakt, en saga gör du till verklighet. Det finns ingen grund för att tro att detta är något som bebisar lär sig av att få komma upp i famnen, de blir inte rädda för att man tar upp dem! Det är ett helt sjukt påstående uppfunnet av en mycket, mycket sjuk människa! Och denna tro gör att du inte har något med AP att göra över huvudtaget tyvärr.

Detta är faktiskt min svaga punkt och det jag tycker är absolut värst med Anna Wahlgren. Detta sjuka påhitt att bebisar blir rädda för att man plockar upp dem, att de då lär sig att platsen är farlig. Tyvärr är det hennes egen mycket svåra uppväxt som förmodligen har bidragit till att hon skrivit sådana här sagor och kallar det för teori och agerar som om det vore verklighet. Det finns inget vetenskapligt stöd för detta och det strider då i allra högsta grad mot allt sunt förnuft över huvudtaget.

Det som däremot händer inom barnet är att barnet upplever trygghet, utvecklar tillit och lär sig att både plats, tillvaro och mammas famn är trygg och ofarlig. Jag menar, ingen av våra barn är rädda för sina sängar eller för golvet eller andra platser. Och inga andra barn till AP-föräldrar heller antagligen. Så hur förklarar du egentligen det? Vi har faktiskt inte ens försökt trösta en nyfödd bebis som skriker utan att ta upp, det har kommit sig helt naturligt att fortast möjligt ta upp den ledsna bebisen. I bästa fall så snabbt att bebisen inte ens hunnit bli särskilt ledsen.

Jag förstår inte det där. Vill du äta när du inte är hungrig? Jag vill det inte och jag ser inte varför det skulle vara någon skillnad när det gäller ett barn.