Barnaboken
Vad har ni AP-förälder för inställning till hennes standardmodell och SHN och mat redan från 3 månader?
Jag vet inte vad jag ska tycka, känner mig helt förskräckt och rent ut av förbannad över SHN, stackars barn.
Vad har ni AP-förälder för inställning till hennes standardmodell och SHN och mat redan från 3 månader?
Jag vet inte vad jag ska tycka, känner mig helt förskräckt och rent ut av förbannad över SHN, stackars barn.
Anna Wahlgren verkar ha haft en nästan sjuklig strävan efter att systematisera ALLT. Det finns ett schema för när bebisen ska äta, sova, när man ska vara social med bebisen, när bebisen ska ha "ensamlek" och efter ett tag ska barnet börja delta i de vuxnas aktiviteter (diska t.ex), även det enligt ett schema.
Hon var ung när hon fick sitt första barn, och om jag inte minns fel så "erkänner" hon någonstans i boken att hon började med sitt upplägg för att hon ville få sova länge på morgonen (barnet ska lära sig att leka ensam på morgonen). När jag läste boken fick jag också den uppfattningen att hon var lat och ville ha så mycket egentid som möjligt.
Jag anser att det här är helt sjukt, att barn är individer och att spädbarn är behovsstyrda, och att det är vår plikt som föräldrar att se till att svara på deras behov och lyssna på deras signaler. Inte ignorera dem för att skapa en vardag som är så bekväm som möjligt för oss som är vuxna. (Därmed inget sagt om att barn med sömnproblem kan behöva hjälp, eller att föräldrar kan behöva egentid). Jag tycker inte att AWs metoder utgår från barnet helt enkelt, utan från den vuxnes behov, och det tycker jag är det som är hemskt.
Anna Wahlgren verkar ha haft en nästan sjuklig strävan efter att systematisera ALLT. Det finns ett schema för när bebisen ska äta, sova, när man ska vara social med bebisen, när bebisen ska ha "ensamlek" och efter ett tag ska barnet börja delta i de vuxnas aktiviteter (diska t.ex), även det enligt ett schema.
Hon var ung när hon fick sitt första barn, och om jag inte minns fel så "erkänner" hon någonstans i boken att hon började med sitt upplägg för att hon ville få sova länge på morgonen (barnet ska lära sig att leka ensam på morgonen). När jag läste boken fick jag också den uppfattningen att hon var lat och ville ha så mycket egentid som möjligt.
Jag anser att det här är helt sjukt, att barn är individer och att spädbarn är behovsstyrda, och att det är vår plikt som föräldrar att se till att svara på deras behov och lyssna på deras signaler. Inte ignorera dem för att skapa en vardag som är så bekväm som möjligt för oss som är vuxna. (Därmed inget sagt om att barn med sömnproblem kan behöva hjälp, eller att föräldrar kan behöva egentid). Jag tycker inte att AWs metoder utgår från barnet helt enkelt, utan från den vuxnes behov, och det tycker jag är det som är hemskt.
Anna Wahlgren verkar ha haft en nästan sjuklig strävan efter att systematisera ALLT. Det finns ett schema för när bebisen ska äta, sova, när man ska vara social med bebisen, när bebisen ska ha "ensamlek" och efter ett tag ska barnet börja delta i de vuxnas aktiviteter (diska t.ex), även det enligt ett schema.
Hon var ung när hon fick sitt första barn, och om jag inte minns fel så "erkänner" hon någonstans i boken att hon började med sitt upplägg för att hon ville få sova länge på morgonen (barnet ska lära sig att leka ensam på morgonen). När jag läste boken fick jag också den uppfattningen att hon var lat och ville ha så mycket egentid som möjligt.
Jag anser att det här är helt sjukt, att barn är individer och att spädbarn är behovsstyrda, och att det är vår plikt som föräldrar att se till att svara på deras behov och lyssna på deras signaler. Inte ignorera dem för att skapa en vardag som är så bekväm som möjligt för oss som är vuxna. (Därmed inget sagt om att barn med sömnproblem kan behöva hjälp, eller att föräldrar kan behöva egentid). Jag tycker inte att AWs metoder utgår från barnet helt enkelt, utan från den vuxnes behov, och det tycker jag är det som är hemskt.