Barnaboken

Det kanske är olika men för oss har allt det där med mat, sömn, social delaktighet osv kommit naturligt eftersom vi tidigt valde att lyssna på vår dotters signaler. Om man är uppmärksam så märker man ju vad som fungerar och vad ens barn gillar. Man ammar när bebisen visar att den vill det, man lär sig se när bebisen är trött och försöker då (på ett snällt sätt) att hjälpa bebisen att komma till ro. Barnet blir frustrerad då man ska laga mat för att det inte får någon uppmärksamhet, då har vi ställt fram en stol och låtit henne stå och skölja morötter och genast blev hon glad igen osv.

Sen är det väl inget fel med rutiner i sig, men jag tycker nog ändå att de ska utgå från bebisens naturliga rytm, sedan kan man ju göra små justeringar. Med tiden har vi fått fler och fler fasta rutiner men de har egentligen alltid tillkommit med utgångspunkt från dotterns behov. Och när det gäller amning och introduktion av mat så tänker jag inte lyssna på en kvinna som inte klarat av att amma något av sina barn längre än 4 månader. För mig är anknytningen a och o, och där är fysisk närhet, att lyssna på barnets signaler och att amma på barnets initiativ viktiga byggstenar, och då blir det enligt mig motstridigt att utgå från SM.

Jag börjar se det på annat sätt nu detta med AW, hon verkar minst sagt konstig så jag vet i sjutton vad jag egentligen tycker om denna AW.

Jag har läst både boken och forumet och boken är lite "mjukare" och även om inte allt är fel så är den på det stora hela inget jag stöder alls. Anna födde ju nio barn under ganska få år (ca 20 om jag minns rätt). Hon var dessutom oftast ensamstående och var tvungen att jobba hemifrån med bl.a. författande. Hon gjorde kanske sitt bästa för att tillgodose alla barnens behov så gott hon kunde. Men jag tvekar till att det verkligen var möjligt att behandla alla de små barnen så som jag själv skulle vilja behandla mitt/mina barn när det kommer till känslighet för individen. AW's metod är pragmatisk för hennes situation, men det betyder INTE att den är det bästa för barn som har föräldrar som har möjlighet att ge dem mer tid. Jag fattar inte varför inte fler reagerar på att hennes situation var extraordinär utan nu har den blivit som en mall som ska passa alla.

För mig har det funkat bra med ganska fasta rutiner och tider som min son styrt. De har jag använt för att vi som föräldrar inte ska låta det gå för långt mellan måltider osv. Min son har haft en ganska bra dygnsrytm av sig själv och rutinerna har stött honom och oss i det. Vi har således alltid ammat fritt men t.ex. sett till att gå upp samt lägga oss samma tid varje dag (inkl helger) så att hans naturliga rytm inte blir störd. Man måste göra skillnad mellan rutiner (bra) och regler (dåligt).

Kan tillägga att vi samsov med sonen mellan oss samt ammade fritt från dag 1 och vid två månaders ålder sov han 8-timmarspass varje natt. Alla frågade mig om jag gav ersättning eller använde någon metod, men jag svarade bara att det var min sons läggning. Jag tror att han micro-vaknade på nätterna men snabbt somnade om när han märkte att vi var nära, därför behövde han aldrig vakna till eller känns sig ensam alternativt övergiven. Antagligen hade vi lite tur också. Varför tror folk att barnen blir skit om man inte styr dem hårt?

Barnet bör gå framför föräldrarnas behov, till 100% när det är nyfött och sedan allt mindre i takt med att det växer och blir större och vuxet. Jag har alltid tänkt att jag vill behandla mitt barn så som jag själv skulle vilja bli behandlad - och särskilt som barnet är i en väldigt utsatt situation eftersom det inte förstår eller kan styra sitt eget liv. Där tycker jag ofta att AW är alldeles för hård, hon säger att barnet har en massa åsikter lär sig känna trygghet själv om man t.ex. inte tröstar det, medan jag tycker att barnet har känsliga instinkter och ska lära sig trygghet genom att vi visar det. Att nattgråtande barn beskrivs som "förbannade" är vidrigt när de i mina öron är panikslagna.

Har inte läst BB eller något skrivet av AW, men det jag läst om hennes metoder och hennes sätt mot spädbarn får mig att vilja skrika henne rakt i ansiktet. Inte särskilt pedagogiskt men jag vill bara kräkas åt henne.
Jag tycker att det är sunt förnuft att lyssna till bebisens behov istället för att ignorera dem. Att visa att "mamma/pappa förstår vad du vill och försöker hjälpa dig."
Blir knäpp när folk börjar prata om att trycka in bebisen i någon mall för att en tant som inte har någon utbildning inom ämnet tycker att det ska vara på ett visst sätt. Alla barn är olika, man måste lyssna till sitt eget barn för att veta vad som funkar.
Önskar att fler föräldrar vågade stå på sig och lyssna till sitt hjärta, då kanske barnen får sina behov tillgodosedda och inte ignorerade.

(kanske lite hård i tonen men jag blir riktigt arg när jag tänker på att barn får utstå hennes tortyr-metoder!)