Barnaboken

Jag ser inga fel i att blanda. Det är det bästa för mig och mitt barn. Jag gillar attachment parenting, lika mycket som jag gillar Anna Wahlgrens bok och metoder. Jag började med hennes metoder när mitt barn var en månad gammal, och nu 3 månader gammal sover mitt barn 7-9 timmar i sträck varje natt. Men under dagtid är jag mycket mammig och överöser kärlek, upplyft, snutta och trösta över mitt barn. Något som passar sitt barn helt enkelt, eftersom inte alla barn är likadana. Men t.ex. ramsor använder jag mig inte av, tycker det är löjligt. Jag håller mig till samma godnattsånger hela tiden, och så vissa sånger jag har som tröstsånger.

Standardmodellen är tortyr, SHN är tortyr och hela hennes person kastar is runt sig. Hon har ingen kompetens över huvudtaget utan har hittat på egna teorier helt ur det blå (utifrån sitt egen mycket, mycket skadade liv och traumatiserad uppväxt). Barnaboken är mildare och har korn av vett och sans här och där, sunt förnuft skulle jag vilja kalla det, bitvis. Jag gillar idén att inte nejja ett barn i upptäckarglädjens ålder tex. Men det finns många andra, även med genuint AP-förhållningssätt, som också anser att barn bör få uttrycka sin upptäckarlust utan förälderns eviga bannande. Med tanke på hur Anna är som person så har jag inte ett dugg till övers för henne. Hon är en mycket, mycket sjuk människa. Och det tycks bara bli värre med åren. Jag tycker stundvis synd om henne, men bara stundvis eftersom hon trots allt aktivt och medvetet gör allt för att tjäna pengar på andra föräldrar som är lika skadade som henne. Istället för att genuint hjälpa sig själv och andra. Som de flesta gör när de kommit till en gnutta självinsikt om sina egna problem.

JAG har lyckats kombinera det och få det till att bli det bästa för mig och mitt barn :) Mitt barn sover bättre och är inte rädd för allt och kan vara själv utan problem - perfekt alla våra nätter - och på dagen är vi båda glada och utsövda och jag skämmer gärna bort mitt barn på dagen med allt vad som finns och går ofta runt med mitt barn i bärsjal.

Du anser att det är fel att en 3 månaders nyfödd bebis är rädd?

Jag blir ärligt talat upprörd. Det finns inget utrymme inom AP för att inte ens tillåta en nyfödd att ha känslor av rädsla eller att inte vilja vara ensam. Att inte ha förståelse och insikt om sådant hör AW till och absolut inte AP. Jag undrar lite vad du egentligen anser att AP är? Du vet, man kan ju bära i sjal hur mycket som helst och ändå vara fullkomligt blind för barnets behov och signaler. Sjal är bara ett verktyg som man kan använda sig av inom AP, det underlättar många gånger. Men att bära i sjal är i sig självt inte AP! Att du talar så här om en nyfödd tyder då rakt inte på ett förhållningssätt som helt och hållet bygger på lyhördhet. Inte på schemalagd aktivitet, självständighet och ensamhet för nyfödda spädbarn!