Födde ett barn för en vecka sedan. På återkontrollen på BB fick jag jättemycket beröm för att jag helammade och inte har gett tillägg. När bvc ringde fick jag även där höra hur duktig(!?) jag var för att jag bara gav honom modersmjölk. Även läkaren berömde det sen...
Förstår inte varför det ska vara något att berömma, är det något som inte är så normalt nu för tiden eller?
Jag kämpade och slet som ett djur för att amma min dotter men det gick bara inte. Det slutade med att både jag och hon blev stressade av situationen och sen blev jag frustrerad för jag hade hur mycket mjölk som helst men hon hade inte rätt teknik för att suga och det kändes som tusen knivar varenda gång. Så på BB gick hon ner alldeles för mycket i vikt pga amningen och vi fick inte åka hem förrän hon hade gått upp minst ett halvt kilo iaf.
Så det hela slutade med att jag pumpade ut mjölk istället så fick hon det på flaska.
Sen på natten så tog sköterskorna hand om henne och gav henne mjölken som jag hade pumpat ut tidigare under kvällen sen väckte dem mig mitt i natten för då var det dags att pumpa ut mer till henne. Det var så skönt att dem hjälpte mig med detta för jag mådde så dåligt över hela den situationen att man har så mycket mat men att det inte fungerar.
Så efter den här förlossningen så kommer jag inte amma denna gången heller utan jag kommer att pumpa ut mjölken istället och ge på flaska från start. Vill inte må så dåligt som jag gjorde förra gången. Jag bara grät och grät hela tiden då.
Det är svårt att veta vad som ligger bakom den typen av "beröm". Att de säger att man är duktig behöver ju inte betyda att man är ovanlig på något vis utan det kan kanske grundar sig i att de vill uppmuntra och stödja att man helammar och gör det genom beröm.
Jag har provat båda vägarna, jag har helammat under helt okomplicerade omständigheter och jag har helammat när amningen verkligen strulat och varit svår och jag har fått betydligt med "beröm" och uppmuntrande tillrop den här gången då allt varit svårare så för mig tycker jag att det känns logiskt att jag fått de reaktioner jag fått nu. Jag tycker dock inte att jag varit "duktig" någon av gångerna. Jag har varit bekväm, för jag tycker det är bekvämt att amma, och jag behövde kämpa mer för att nå det där bekväma den här gången. Men sen har det lönat sig också.
Innan någon tar illa upp så ska jag tillägga att amning på inget vis är bekvämt om man inte får det att fungera. Om inte jag hade haft en fungerande amnignsperiod bakom mig så finns det inget som hade kunnat övertyga mig om att förtsätta den här gången. Som tur var löste det sig ändå.
Jag har helammat bägge barnen långt över dom har börjat äta och det funkade jättebra. Jag har också en hel del i min bekantskapskrets där det faktiskt bara är 1 som verkligen saknade att amma när barn nr 1 upptäckte maten och ratade bröstet. Så hon hoppas att nr 2 vill amma länge.
Resten har bara ammat från 1 mån-6 månader av olika orsaker. Så nog känns det att man inte ser så många som tex ammar sina 1 åringar.
Men jag lägger inga värderingar på vad som är måste el inte utan alla gör sina egna val efter sina förutsättningar och viljor.